Artikel

Exklusiv intervju med fixstjärnan inom HEMA – Axel Pettersson

Axel Pettersson har precis återvänt till Sverige efter att ha tagit tre guld i en stor HEMA-tävling i Mexiko. I intervjun med Axel berättar han om utvecklingen av sporten, sin passion, träning och mycket mer.

Axel Pettersson är Sveriges och HEMA-sportens absoluta fixstjärna. Han är den utövare som vunnit flest internationella medaljer i världen. Hans 2015 kantades av sjukdom och skador vilket ledde till att han inte kunde ställa upp i den historiska första SM-tävlingen som istället vanns av hans gamla instruktör Anders Linnard som numera är hans kollega på Göteborgs Historiska Fäktskola. Inför Swordfish (en av världens två största tävlingar inom HEMA) så gick det inte hela vägen för Axel som inte var helt tillbaka efter sjukdomen. Anders Linnard imponerade stort på Swordfish och vann även där i grenen Långsvärd (som är HEMA-sportens största).

Axel har nu dock kommit tillbaka i form och gett sig ut på “vägen” igen för att tävla på de stora internationella tävlingarna. Han tog guld i Washington D.C i början av januari och sedan igen två veckor senare på Mexikos största tävling där det gick mycket bra för Axel som vann tre guld och försvarade långsvärdstiteln.

Anders Linnard, Axels tidigare tränare ärsjälv en mycket framgångsrik HEMA-fighter. Såhär säger han om vad som gör Axel så bra:

Jag tror att han har talang så klart. Men jag skulle säga att det är hans intellekt som gör att han förstår fäktning, och hans mentala styrka som gör att han är så dedikerad och verkligen lever fäktningen varje dag. Han tränar flera pass om dagen och spenderar varje helg utomlands med att instruera.

Det sker mycket kring Axel nu, som har en amerikansk författare som skriver en bok om sig och mycket mer. 2016 är året då Axel tycks komma tillbaka och glänsa igen, hans senaste segrar är ett gott tecken på det. Det råder ingen tvekan om att Axel Pettersson är världens mest framgångsrika HEMA-utövare genom tiderna. Sporten, i dess nuvarande form, är förhållandevis ny men den växer så det knakar. Faktum är att det är en av världens snabbast växande kampsporter just nu och intresset att se på tävlingarna ökar också fort. Sporten är ännu inte uppe i de riktigt stora siffrorna utövare och publik men det sker nu saker konstant.

Vi tog oss en liten pratstund med Axel Pettersson som just kommit hem från sin framgångsrika tävling i Mexiko.

Tjena Axel! Grattis till vinsterna i Mexiko. Du plockade hem hela 3 guld på samma dag! Berätta.

Hej Simon, och tack! Det gick över förväntan i Mexiko, tävlingen är på 3000 meters höjd så syrebrist är ett problem, och jag hade varit på “turné” och undervisat och visat upp produkter från Anders och mitt nya företag i några veckor, roadtrip i snabbmatens USA är kanske inte bästa sättet att bevara formen. Men jag tog några dagar innan tävlingarna och körde intervallpass på hög höjd och hann anpassa mig iallafall lite till klimatet, sen fick jag förlita mig på rutin och vilja. Otroligt skönt att vara på banan igen efter 2015.

2015 var ett bra år för dig men också med vissa motgångar. Hur ser det ut nu för 2016 och vad är dina mål?

2015 var verkligen toppar och dalar och jag är glad att det är över. Jag hade handledsskador, brutna revben, influensa och lunghinneinflammation och genomgick en separation som tog kål på motivationen och glädjen och gjorde att jag funderade på att lägga av med tävlingssatsningen. Samtidigt tog jag fler medaljer än någonsin men det var mycket silver och brons, bara ett långsvärdsguld, och på Swordfish tog jag brons i svärd & bucklare men åkte ut i slutspelet i både långsvärd och rapir & dolk. Jag valde medvetet att sikta på andra vapen än långsvärd för att utveckla mig, men blev samtidigt frustrerad över att långsvärdsresultaten led av det trots att jag visste att det skulle bli så, det låter barnsligt nu i efterhand men jag var väl mentalt inte på det bästa planet det året. Men det motiverade mig också, det känns fortfarande som att jag hela tiden utvecklas och jag är lika hungrig som förut eftersom jag blir bättre av varje tävling, och att bli bättre är den starkaste motivationsfaktorn för mig, det är någon sorts besinningslöst driv att förstå fäktkonstens innersta väsen innan jag dör.

Jag siktar på fem år till av aktivt tävlande. 2016 kommer jag vara mycket ute och instruera igen, nästan varje helg. Sedan har Anders och jag precis släppt första produkten genom vårt företag St Mark, en handske för fullkontaktsfighting med stålvapen, och mycket fokus kommer att ligga på affärsverksamhet, det är spännande att lära sig att driva eget och HEMA behöver ärligt talat högre kvalitet på utrustningen. Jag hoppas också komma in i HEMA-förbundets styrelse och jobba med Carl Ryrberg för vidare utveckling av svensk HEMA i internationella sammanhang. Så många olika mål alltså. I långsvärdet siktar jag på Longpoint i USA, SM och Swordfish, det är de tre viktigaste tävlingarna för mig. Jag vill också fortsätta utvecklas i andra grenar, jag körde hårt 2015 på variation i träning och tävling istället för att hålla mig till långsvärdet, och det gav mycket.

fmaxel2
Axels favoritmanual, tysken Joachim Meyers ”Art of Combat” från 1570 beskriver kampkonst med och utan vapen, notera en double leg takedown med svärd i övre vänstra hörnet.

Sporten HEMA växer. Hur märker du det?

Överallt, både i antalet tävlingar, det nordiska ligasystemet till exempel har framgångsrikt exporterats till USA och andra delar av världen, men också i antalet förfrågningar som seminarier, antalet elever i klubbarna, hur mycket uppmärksamhet vi får i media och så vidare. Det är mycket förfrågningar från filmvärlden om dokumentärer och koreografi och det höjer vår profil ytterligare. Det går bra nu, en härlig tid!

fmaxel3
Axel (till höger) mot Timu-Pekka Kuusama från Finland på Swordfish 2015

Uppmärksamheten kring dig växer också väldigt mycket. Berätta om det och hur känns det?

Äh, alltså jag är fortfarande bara en stor fisk i en liten damm, det måste jag komma ihåg. Vi återskapar kampkonster som existerade i hundratals år, det är inget jobb som blir klart på en eller två generationer. HEMA är också väldigt litet jämfört med andra idrotter, i Mexiko kallade dom mig HEMA’s Messi, men det håller ju inte. Vi har väl genomtänkt träning men är på amatörnivå jämfört med många andra kampsporter när det kommer till vilka resurser vi har och man får vara ödmjuk inför det, de bästa i till exempel MMA är ju bättre på vad de gör än vad våra bästa är på vad vi gör, eftersom vi är så nya.

Men jag tror helt på vår vision för HEMA, en kombination av budons respekt för tradition och kultur fast i europeiskt format kombinerat med den moderna kampsportens fullkontakt, och är medveten om att det jag gör och säger har påverkan, så det är bara att tacka för den möjligheten och göra det bästa av det. De flesta av de bästa utövarna just nu är också samma personer som driver klubbar, utvecklar regler, forskar kring källorna, skapar förbund etcetera. Vi tillhör den pionjärgenerationen, så alla måste ta ett helhetsansvar. Jag gillar det, bildningsidealet kombinerat med kampträningen skapar fascinerande människor, lite av det klassiska idealet med krigarpoeten, och gemenskapen i communitiet är suverän när alla måste dra åt samma håll. Samtidigt, med ett så splittrat fokus är det svårt att maxa sina träningsresultat, min fys lider till exempel av att jag reser så mycket. Men nästa generation kommer bli riktigt grymma. Någonstans ingår det också i fäktningens kultur att man inte blir enbart en utpräglad tävlingsmänniska, fäktningen ska handla om mer än så.

Göteborgs Historiska Fäktskola gjorde ett makalöst år 2015 och sporten HEMA är verkligen på gång nu. Hur upplever du utvecklingen av klubben?

Jag är otroligt imponerad av min klubb, vi har haft problem med lokal i över tre års tid, och med den mängd utrustning som krävs för HEMA så är det en utmaning att inte kunna förvara sina grejer i lokalen, och vi har inte haft tillräckligt med träningstid. Trots detta har vi utvecklats på alla plan, och nya talanger kliver fram. Julia Yli-Hukka är ett bra exempel, hon vinner tävlingar på löpande band men det är lika självklart för henne att ställa upp som instruktör och styrelseledamot och hjälpa sin klubb, sådant måste man älska. Stämningen är bra och alla stöttar varandra, jag tror många känner igen sig i vad jag menar, familjekänslan i en klubb. Vi har den, det är underbart. Vi håller också på med mer långsiktigt utvecklingsarbete, och har börjat titta på att dela lokal med sportfäktarna på Allez fäktklubb, jag tror mycket positivt kan komma av det.

Ögonen riktas nu mer och mer på dig, Anders, Dennis, Carl och en handfull andra skickliga HEMA-utövare i Sverige. Det finns nu ett tiotal svenskar (eller fler?) som får anses vara i världsklass. Berätta.

Den svenska framgången tror jag kommer mycket utav den svenska föreningskulturen. Vi har lyckats skapa bra föreningar som är stabila och levererar resultat, och som hanterar samarbeten och konflikter bra. Sen har vi haft en idrottslig approach från början vid sidan av det akademiska arbetet som krävs med det historiska materialet som beskriver kampkonsten. Svensk lågmäld humor och lite självdistans hjälper också, vi tycker genuint väldigt mycket om varandra och vill att det ska fortsätta vara så, det skapar glädje i arbetet. Det är en härlig tid nu, vi är ledande på många plan och framhålls som föredömen internationellt, vi hoppas såklart att det fortsätter så.

 

fmaxel4
Axel håller helgkurs hos Kristian Ruokonens klubb EHMS i Finland

Du är nu någon som folk inspireras utav. Du har så att säga ögonen på dig. Inte bara när det kommer till det sportsliga. Tänker du mer på hur du uttalar dig i olika sammanhang nu och ser du dig som en förebild?

Ja, absolut. runt 2009 när jag började vinna tävlingar var idrotten såpass liten att allt man sa hördes i communitiet, alla kände alla, så man fick lära sig det fort. Samtidigt växte vår egen vision fram av vad HEMA bör vara och då ville man ju få med folk på det spåret. Nu handlar det mycket om att det man gör och säger uppfattas av många intresserade utanför communitiet och också av en växande skara nya utövare som inte känner mig personligen utan bildar sig en uppfattning via internet. Vi står inför det stora genombrottet nu, eller vi är snarare mitt inne i det, och då får man försöka vara så professionell man kan. Ibland är det svårt att komma ihåg, man känner sig ju fortfarande som ett gäng nördar i en gympasal, men det är väl det vi är också i slutändan.

Anders_segrare_mindre
Anders Linnard vinner SM i långsvärd (senare sen vann han även Swordfish)

Anders Linnard gjorde ett otroligt bra 2015 och det har du tidigare nämnt kändes helt otroligt kul. Det har nu bildats flera nya klubbar (i bland annat Göteborg). Hur ser du på det? Finns det risk för att det blir politik bland klubbarna eller är stämningen bara god mellan alla?

Anders är helt outstanding, han gjorde comeback första gången i 2011, och nu gjorde han det igen 2015, han är en maskin. Att han gav bort en felbedömd poäng som skulle gett honom segern i långsvärdsfinalen på Swordfish och sedan kämpade hem guldet ändå säger en del om vilken typ av människor vi har i HEMA och i Göteborg. Det är i grunden positivt med fler klubbar, och att folk vill köra sitt eget race är rätt naturligt. Ingen av oss undervisar till vardags mot betalning så man får betalt i hur kul man har, och tror man att man har roligare i ett annat format så ska man köra på det. Politik finns alltid i varje mänsklig aktivitet, men det var ärligt talat värre för communitiet i början av 2000-talet, nu blev man nästan lite besviken när vår splittring skedde med så lite drama. I Sverige samarbetar vi kring det vi kan och låter varandra vara i resten, de ledare vi har respekteras för att de är där på egna meriter och är bra personer, så i dagsläget är det harmoniskt och positivt.

Carl Ryrberg gjorde ett makalöst bra intryck 2015 och fick HEMA i Sverige att både växa och utvecklas. Hur viktig är Carl för svensk HEMA?

Jag kan utan tvekan säga att Svensk HEMA inte hade varit i närheten av vad vi är idag utan Carl. Hans arbete med förbund och tävlingar och sin egen klubb har varit helt avgörande för vår utveckling. Nordiska ligan är i mycket hans skapelse, där har våra fäktare fått en fantastisk plattform för utveckling, ligan har också lett till fördjupad gemenskap bland de nordiska fäktarna. Carl har också varit drivande i förbundet, och har exporterat den nordiska modellen internationellt. Det är såklart tråkigt att en sådan duktig fäktare väljer att sluta tävla, men när han gör det för att kunna fortsätta utveckla communitiet så är det bara att lyfta på hatten och tacka. Han är dessutom en riktigt skön person, en av mina närmsta vänner nu när han har börjat ta av sig kepsen inomhus.

Hur ser en vanlig träningsvecka ut?

Jag instruerar i långsvärd 2 kvällar i veckan, det är också min egen träningstid i den mån det går. jag har sparringpass på tre gånger i veckan på luncherna, och kör styrkelyft och olympiska lyft 2-3 gånger i veckan beroende på tid. jag har ett jättebra program som jag tagit fram med den gamla judokan Emil Edmar på Q&A Performance, men han är nog lite besviken för jag är rätt usel på att följa det, skadorna, resorna och tävlingarna sabbar en hel del för mig. jag har också börjat ta lektioner i sportfäktning av Adam Larsson på Allez och ska försöka köra lite boxning och MMA på Carl Boobergs klubb Team Tophat. Både sportfäktningen och boxningen/MMA ger mig bra lektioner som jag kan applicera på HEMA, men framförallt behöver jag bara en coach som kollar hur jag rör mig och ger mig uppgifter, eftersom jag är själv är instruktören i min egen klubb är det inte alltid jag kan få det. På helgerna är jag oftast borta och undervisar, är jag hemma håller jag privatlektioner och kör lite sparring eller tolkar manualer, svärd och bok i hand.

Du har börjat intressera dig mer och mer för annat än “bara” Långsvärd. Utvecklas du mycket inom Rapir och Dolk och andra vapen?

Ja det tycker jag, inte lika snabbt som jag skulle vilja men vi har ingen reguljär träning i de vapnen i Göteborg, så mycket av min utveckling har kommit av att ställa upp i tävlingar och lära mig i ringen. Jag har många bra utövare från andra klubbar som ger mig tips och råd, och att bredda mig ger mycket för min långsvärdsfäktning. Sen går det mesta att applicera oavsett vapen, men vill man nå långt så måste man träna specifikt.

Om du får lyfta några internationella fighters, vilka skulle du då lyfta fram och varför?

Jacob Norwood och Dustin Reagan i USA och Kristian Ruokonen från Finland, tre toppfäktare som har hela paketet: fightingförmåga, trohet till källmaterialet, engagemang i communitiet och en ödmjuk men självsäker attityd. Kristine Konsmo från Norge ska också nämnas, den enda kvinnan som regelbundet ställer upp i öppna tävlingar och tar medalj i fullkontaktsfighter med män.

HEMA_banner

Avslutningsvis om du vill tacka någon eller lägga till något så gör gärna det. 

Anders Linnard för att han är som en bror för mig och för hans obändiga tro på vår möjlighet att förändra världen omkring oss, och för att han genom St Mark fått mig att tro på att vi en dag kan leva på fäktningen. Min första instruktör Hans Jörnlind som fick mig att älska fäktning och ändrade mitt liv, han är still going strong och spöar mig regelbundet. Min före detta flickvän Jenny som stod vid min sida i nästan tio år, utan henne hade jag inte varit en tiondel den man jag är idag. Dig Simon och Jonathan Broberg, vi ser oss lite som outsiders mot kampsportssverige så som ni gör jämtemot resten av idrottssverige tror jag, men ni har tagit emot oss med öppna famnen.

Lycka till i framtiden!

Tack!

Fighterpodden avsnitt 54: Fight Club Rush & Grappling Gäris

Kommentarer