Krönika

Budo behöver se sig i spegeln

I den här krönikan från MMA-Telegrafen reflekterar Simon Alvhed  utifrån sina erfarenheter inom karate och MMA över vad rollen för “budo” kan vara inom kampsporten framöver

Tidigare har jag skrivit kring frågan om det finns plats för traditionell budo när MMA på allvar får fotfäste. Kommer det fortfarande finnas unga kampsportsintresserade som söker sig till en karate-, aikido- eller judoklubb nu när det faktiskt finns dedikerade MMA-klubbar? Nu, precis som då har jag inget svar på den frågan. Vad jag däremot vet och kan redogöra för är vilka områden där budon håller upp, fallerar, bidrar och saboterar i kontexten kampsportsträning.

Från och med att jag var 10 år gammal till dess att jag var 23 var det sporten jag utövade. Spenderade jag för lång tid inom samma kampsport med tanke på att målet var MMA? Absolut. Spenderade jag år på saker som har noll reel koppling till kamp? Absolut. Var allt jag lärde mig onödigt och på låtsas? Absolut inte.

Vilken status har budon i kampsportsvärlden idag kan man fråga sig? Jag skulle säga att klassisk budo fnyses åt från många håll men jag tror att fnysandet inte baseras i någon form av avsky mot traditionell kampsport, det är trots allt vad som lagt grunden för modern kampsport. Nej jag tror att de som fnyser åt budo är de som ser det som frånkopplat från verkligheten, det är sällan någon som fnyser åt brasiliansk jju-jitsu, gi, sektkänsla och anrik tradition till trots.

Vad skiljer då BJJ från exempelvis karate? Det uppenbara svaret är givetvis att det ena är en stående sport medan den andra utspelar sig på backen. Skrapar vi lite på ytan så ser vi dock den tydliga skillnaden och den ligger i hur sporten utvecklats och förändrats genom historien och hur den ser ut i vårt moderna samhälle.

I dagsläget ses karate knappast som en kraft att räkna med medan BJJ anses vara så gott som den viktigaste hörnstenen i en lyckad MMA-karriär. Även om man är en utomordentligt skicklig boxare så krävs en förståelse för markspelet, om inte annat för att kunna försvara sig från det.

Karaten, precis som kung-fu, tae kwon do, krav maga osv har vattnats ut. Jag fortsätter använda karate som exempel då det är den värld jag känner till bäst. Vad som kan sägas om karate i det moderna samhället är i mångt och mycket applicerbart på de flesta klassiska budosporterna. De har ursprung i kamp men, och det är ett stort men, har bitvis skalat bort vad som är kamp. Karate existerar och är en någorlunda stor sport i tävlingssammanhang, poängkarate (som är den vanligaste formen av tävling) är en jätterolig sport, det är det verkligen men ingen kan övertyga mig om att det är kamp. Kung-fu och Tae kwon do har liknande tävlingskoncept där man samlar poäng genom väl utförda tekniker. Som sagt, det är kul men det är inte kamp.

Det är där BJJn skiljer sig; BJJn är nu ungefär som det var i sin vagga. Det har inte brutits ned och ersatts av ”uppvisningstävlandet” när det tävlas i BJJ så är det en kamp, klockan ringer och sen är det dags att strypa, låsa, vrida, vända, bända och rulla tills någon klappar eller tiden tar slut, mycket som MMA.

Jag vet att detta kommer bemötas med ”Kyokushin-karate kör bara fullkontakt”, jo absolut…så länge du inte slår din motståndare i ansiktet. Jag menar inte att det ska vara hårdare och våldsammare för att det ska få högre status, jag menar att de klassiska kampsporterna tappar kredibilitet då de plockar bort stora aspekter av kampmomentet, exempelvis slag mot ansiktet.

Om det endast varit tävlingsregler som var något avskalade så tror jag dock att de klassiska formerna haft bättre rykte vid sig. Om de sagt ”Det här är sporten karate och den utövar vi på detta sätt” nyckelordet är ”sport”. Så ser dessvärre inte verkligheten ut. Kulturen bland dessa sporter är giftig. Det är så mycket gift i budovärlden

Ett stort problem som jag lägger in i ”giftet” är oviljan att inse sin träningsforms begränsningar. Att öva kata (inövade rörelser i serie) kommer ge dig, balans, koordination och andningskontroll. Att öva kata kommer inte ge dig de förutsättningar som krävs för att försvara dig mot en, två eller tre anfallare med kniv. Det låter uppenbart men det är så diskursen går inne på många dojos (budoslang för träningslokal) där de högsta instruktörerna förklarar med stor självsäkerhet att detta är det ultimata sättet att slåss.

Jag kommer inte gå ner i hela ”McDojo-träsket” och ”too deadly for the UFC” då det finns allt för mycket att bli sagt om det, dessutom skulle jag inte säga att det är ett så stort problem i Sverige. Vad jag vet är att när jag tränade karate och fick berättat för mig att ”kata lär dig självförsvar” så trodde jag på det.

Sen kommer vi till det kanske största problemet: sektmentaliteten. Du får inte träna på andra klubbar, du får inte träna BJJ om du tränar karate, Shotokan är den ultimata formen av karate och Goyo-ryu är skräp etc. Allt det har jag hört så många gånger. Dessa små klubbar stänger in sig och hävdar att det är ”den enda och den bästa vägen”. Istället för att lära sig av varandra och bygga upp starka organisationer inom sin valda sport så smutskastar de varandra. När deras ungdomsgrupper blir matade med detta och sen växer upp, vad kommer de säga? Jo, de kommer säga och tro samma sak.

Det sista men kanske värsta aspekten kan jag bara tala om inom karate då det är den enda sporten jag vet att detta är sant i. Hierarkin. Det är så absurt hur svenska karateförbundet styrs, det är någon form av makrotillämpning på ovan nämnda ”sektkoncept” och det är inte hälsosamt för sporter. Jag har sett ordförande för förbundet skälla ut en 13-åring för att denna tillhörde en klubb där ordförande var osams med huvudinstruktören. Jag har sett en pionjär inom svensk karate slänga ut en 10-åring ur sin klubb för att dennes pappa och pionjären hade blivit osams på sin arbetsplats. Exemplen skulle kunna göras många men vad tjänar det till.

Finns det inget bra inom budovärlden då? Jo, givetvis, jag la 13 år av mitt liv på karate och det var inte för att det var hemskt. I de flesta fall så är budo en bra skola samtidigt som det är en fysisk aktivitet och med rätt tränare, en tränare som tar sporten för vad det är så kan det bli en riktigt bra kampsport som går väl att applicera i MMA. Nyckelordet där är ”bra tränare”, de är inte jättemånga inom budon tyvärr. Det var i alla fall inte det när jag slutade. Jag hade förmånen att ha en tränare som var MMA-intresserad, hade tränat flera olika kampsporter under sitt liv och hade förståelse, respekt och framförallt öppenhet för alla aspekter av just kamp.

Vidare är budo präglat av fina ideal och goda idéer. Idéer om välvillighet, kurage och självkännedom. Den typen av koncept finns inom MMA men samtidigt inte. Alla vet om det men alla tillämpar det inte och du kommer aldrig hitta en MMA-klubb som börjar och avslutar passen med meditation och självreflektion, på gott och ont.

För att knyta ihop detta, budon har sin plats inom kampsportsvärlden men den behöver anpassas. Den behöver se sig i spegeln och acceptera vad den är och vad den inte är. Den behöver avgiftas dessutom och jag har en stark tro på att mycket av giftet försvinner med den mer traditionella generationen. Jag tror att budo i sin kärna är och kommer vara något bra, sina tillkortakommande till trots.

Det här är en krönika och åsikterna är skribentens egna

MMA-telegrafen är sajten 100% tillägnad svensk MMA
Fighterpodden avsnitt 69: Karantänspodden

Kommentarer