Krönika

Krönika: Ett år med Fighter

Den åttonde december 2015 tillträdde jag som chefredaktör på fightermag och numera är jag chefredaktör för hela Fighterkoncernen. Här berättar jag i egna ord om mina personliga erfarenheter av 2016. I alla fall en del av dem.

Ett år har jag nu varit chefredaktör på Fighter och det här är min berättelse om det året.

Den åttonde december tillträdde jag som Chefredaktör och med mig från Fightplay, som hade lagts ner tidigare under den hösten, fick jag den stora talangen Sara Abouzeedan. Sara är en grym kraft att räkna med och trots hennes unga ålder besitter hon en kunskap som det tar många 40 år att tillskansa sig. Sara är också den där unga personen som alltid behövs! Hon har en skön otålighet och ett plötsligt driv som ibland behövs när de flesta på redaktionen är äldre.

Jag skrev den HÄR krönikan när jag gick över till Fighter och det jag lovade er läsare i den tycker jag att jag hållit. Det som dock hände mig ganska snabbt 2016 var att jag tog ett karriärskliv uppåt inom mitt huvudyrke som är att komponera musik till film och att producera. Det är faktiskt lite ironiskt att min Hollywood-debut blev en ”kampsportsfilm” med Steven Seagal. Det är en typ av film som kanske inte alla gillar men som ändå ses av väldigt många och som redan i oktober hade spelat in 20 miljoner dollar.

Den här krönikan är inte ”årskrönikan” utan har mer att göra med mina egna erfarenheter och något som slog mig direkt 2016 var att Viaplays UFC-sändning skulle behöva bli bättre än den var i början av året även om Jag faktiskt gillade första sändningen. Jag tyckte det fanns potential och kommentatorerna hade blivit bättre än Cage Warriors-kommenterandet samma kommentatorer stod för. Formatet är svårt och kommentatorerna har fått mycket kritik inom kampsportsscenen i Sverige. Dessutom är det inte lätt att mäta sig med Goldberg och Rogan samt de andra UFC-kommentatorerna det förstår jag. Jag har under året undvikt att skriva om kommenterandet av UFC på svenska, trots att vi fått höra mycket åsikter, då jag helt enkelt känt mig partisk som kompis med Paul och Jycken och dessutom för att det skulle verka lite avundsamt att som kommentator själv ge för mycket kritik.

Att tillhöra Kampsportsgalans jury var en ära och jag tyckte det kändes som att jag bidrog med mycket. Jag fick en bra inblick och påminnelse om hur många grymma idrottare och ledare vi har i Sverige inom kampsporten!

Thaiboxningen gjorde succé eller i alla fall våra thaiboxare, i UFC såg vi både framgångar och bakslag. Alexander Gustafsson enda fight i UFC blev en vinst och glädjande så ser det ut att han ska bli pappa. Ilir Latifi visade god form under året men åkte på ett rejält knä av Bader. Det är hårt och svårt i UFC-toppen det är inget snack om den saken.

Conor McGregor förlorade förvisso mot Nate Diaz först men vann senare och blev också dubbel bältesehållare i UFC när han lätt slog Eddie Alvarez. Conor McGregor har verkligen hållit hov under året och det varit kul att vara en av dem som faktiskt alltid trott på honom.

Fighterpodden var ett roligt inslag för mig personligen och det känns kul att den kommer fortsätta. Att göra den med bröderna Söderström och Hans Wiklund är en ynnest.

Under slutet av våren och början av sommaren så producerade jag en antidopingfilm för Svenska Budo & Kampsportsförbundet tillsammans med min kompanjon, regissören och manusförfattaren Richard Jarnhed. Arbetet med filmen visade återigen hur ofta kampsportare öppnar sina hjärtan och ställer upp. Kampsportsfamiljen, som Jonathan Broberg och Stefan Stenudd döpte vår scen, är nästan alltid vänligt inställd.

En annan personlig höjdpunkt för mitt år inom kampsport var Superior Challenge som gjorde en grym gala i Eriksdalshallen. Jag hade också väldigt nöjet att kommentera IRFA:s gala på Berns och det är ett koncept som jag tycker är spännande. Alltså att ha gala på Berns

Rumble of the Kings återkomst var också något som var kul att bevittna på plats och jag gillade även Swordfish i Göteborg trots att jag inte kunde vara där på plats. Inom HEMA är Swordfish den största turneringen och i år så var det tydligt att den massiva dominans som Sverige avnjutit nu till viss del var över. Vi fick dock se en guldmedaljör från Sverige och det var Julia Yli-Hukka.

Nu blickar jag framåt och jag har inga planer på att lämna Fighter. Jag tycker det är kul och givande och vi har flera spännande projekt vi kommer sjösätta under 2017.

Tack till alla er som skrivit och jobbat för Fighter Magazine under mitt första år och störst tack till er alla kära läsare!

Fighterpodden avsnitt 54: Fight Club Rush & Grappling Gäris

Kommentarer