”De kan ta varenda bälte från mig, WBA, WBO, IBO och Ring Magazine. Men det förändrar inte vad jag är. Jag är fortfarande världens bästa tungviktare.” – Tyson Fury
När den brittiske tungviktaren Tyson Fury för knappt en månad sedan besegrade Wladimir Klitschko bytte inte mindre än fyra bälten ägare. Tio dagar därefter väljer IBF att ta tillbaka sin titel då Fury inte levt upp till det krav som ställdes av honom; att inleda förhandlingar med organisationens obligatoriske utmanare, ukrainaren Vyacheslav Glazkov.
”De kan ta varenda bälte från mig, WBA, WBO, IBO och Ring Magazine. Men det förändrar inte vad jag är. Jag är fortfarande världens bästa tungviktare.” – Tyson Fury
Ett krav som kanske i sin enkelhet inte framstår som särskilt konstigt. Men när det sätts i sitt sammanhang, ter sig idiotiskt. ALLA visste att Fury skrivit på en klausul om ett returmöte vid vinst mot Klitschko, så varför skulle britten behöva betala en sanktionsavgift till IBF, när det aldrig fanns någon chans att han skulle kunna behålla bältet till att börja med?
”Ärligt talat så är jag inte intresserad av vad IBF gör, jag har inte följt det överhuvudtaget.” sade Fury
”Men om de ska ta mitt bälte, så vill jag ha min avgift tillbaka. Det finns ingen mening med att betala för en titel jag ändå inte kan behålla. De kan ge bältet till Fred Flinta, Stålmannen, Batman. Ge det till vilka de vill, det spelar ingen roll. Alla vet ändå att jag är nummer ett.”
Och sällan har Fury haft så rätt. När man besegrat den regerande tungviktskungen, mannen som dominerat viktklassen i över ett decennium, så krävs det inte några bälten av plast för att påvisa att man är bäst i världen. Och därför känns hela cirkusen så förlegad, så tröttsam.
De kan ge bältet till Fred Flinta, Stålmannen, Batman. Ge det till vilka de vill, det spelar ingen roll. Alla vet ändå att jag är nummer ett.”
Tyvärr är IBF:s agerande bara ännu ett bevis i mängden på att titelcirkusen kring boxningen fullkomligt har spårat ur, och har gjort så sedan långt tillbaka.
Med sjutton viktklasser och fyra-fem organisationer som anses vara de mest prestigefulla ger det sporten ett teoretiskt antal världsmästare på mellan 68-85 stycken. Men då räknar jag givetvis bara ”World” eller ”Super Champions” som de kallas, beroende på vilken organisation det handlar om. Utöver det finns även ”Regular-”, ”Interim-” och ”Intercontinental Champions”. Hänger ni med? Trodde väl det.
Vad proffsboxningen skulle behöva för att råda bot på all förvirring är en fullkomlig återställning, med en nybildad stark organisation fri från korruption, där enbart EN världsmästare per viktklass kan utses. Men dit lär vi nog aldrig komma.
Istället får vi försöka att ha ett överseende med inflationen av mästare, luta oss tillbaka och bara njuta av den sport vi trots allt älskar. Även om det gör ont ibland.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer