Krönika

Krönika: Om sport och våld

I väntan på en recension av den nya svenska boken Om Sport och Våld av Isobel Hadley-Kamptz så fick jag en lust att själva dyka ner i ämnet en smula.

Det var en författarlunch idag med fokus på Isobel Hadley-Kamptz och hennes bok ”Om Sport och Våld”. En bok som kommer ut 22 mars av Timbro Förlag, ett förlag som beskriver sig som ”Nordens största marknadsekonomiska tankesmedja med uppdraget att långsiktigt bilda opinion för marknadsekonomi, fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle”.

Jag blev för en tid sedan inbjuden på författarlunchen som gick av stapeln idag på Timbros förlag i centrala Stockholm. På plats fanns författaren, redaktören Roland Poirier (garanterat inte släkt med MMA-stjärnan Dustin Poirier, eller vem vet förresten?), en rad intressanta journalister där den som klart talade mest och verkade vara mest insatt var Ivar Arpi som är Ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Isobel Hadley-Kamptz gjorde ett gott intryck med sin lilla (och det menar jag bara i dess fysiska format) bok, men då recensionen av boken får vänta lite så vill jag mer gå in på vad som faktiskt pratades om.

Många av er kära läsare (och lyssnare) känner mig som en väldigt talför person som också har lång erfarenhet av kampsport och att diskutera våld i olika perspektiv. Jag gick dock in med en taktik inför lunchen att jag inte ska mansplaina och eller ens kunna bli anklagad för det. Det här ämnet som diskuterades är något jag skrivit en bok om (med utgångspunkt på MMA) och jag tror ärligt talat inte så många av de närvarande eller författarinnan känner till min särställning speciellt bra. Desto bättre för mig! Jag kunde istället för att bli frågad om fakta kunna ta del av en diskussion som ett tag höll på att bli ”snillen spekulerar kring kampsport”, men som mycket på grund av Ivar Arpi och Isobel Hadley-Kamptz lyfte och berörde hemskt mycket. Det diskuterades vålds-sporternas historia och det med endast några få misstag eller ”blindspots” och sen in på modern kampsport och vidare till huliganism, läktarkultur, maskulinitet, rasism, barnuppfostran, kriminalitet och ja listan kan göras lång. Återigen sattes kampsport samman med sådant som till stor del inte handlar om kampsport men som ändå känns värt att diskutera om en försöker belysa allting kring våld. Det tenderade blir svävande och lite för stort men om boken också hamnar i den fällan får ni läsa i min recension sen.

Misshandel och det mörka våldet i form av våld i hemmet och liknande var inte fokus under samtalet och därför går jag inte in på det här heller.

Boxning hamnade i stort fokus delvis för att Isobel Hadley-Kamptz själv boxats, att redaktören Poirier gillade boxning och att Ivar Arpi tydligen tränat/tränar boxning. Det fanns tydligt en viss förskönande bild av boxning och ett behov att nämna de olika kända tänkare som gillat boxning. Brottning lämnades till stor del utanför diskussionen bortsett det att redaktören tyckte barn gott och väl skulle få brottas lite eller även fightas lite med varandra om tjafs uppstod.

Jag bröt in och talade lite om vikingatiden och hur Kristendomen spelar en roll i att förändra synen på sköldmöer och Valkyrior. Då jag studerat både medeltida konst och kultur samt Vikingatiden och läst i stort sett all litteratur på ämnet kan jag med stor säkerhet säga att det mycket väl fanns kvinnor som slogs i grupp. Men kanske mer än så (vilket inte är omtvistat) så sågs kvinnor som potentiella grymma krigare. Sköldmöerna får vi sällan höra mycket om då stor del av vår nordiska historia är skriven av Kristna. Men även på antiken skrevs det om legender bland markomanner, goter och cimbrer. Mest kända är dock Amasonerna.

Valkyriorna var i den nordiska mytologin Odens tjänarinnor i gudens boning Valhall. De var sköldmöer vilka beväpnade och beridna sändes till slagfältet för att välja ut dem som skulle stupa i striden och föra dem till Valhall.

Våld i vårt moderna samhälle är ett intressant ämne. Varför kommer det sig att viljan är stor bland somliga att slå någon på käften i sitt lags namn eller i samband med en match i fotboll men inte i samband med en kampsportsgala? Det ämnet innebar intressanta tankar från flera håll och flera ansåg att det har att göra med att i kampsport så har även de tävlande och de som tittar oftast (finns undantag) fått ur sitt behov av våld. Kanske ligger det något i det? Jag har sett våld efter kampsportsgalor men det är väldigt ovanligt. I regel är kampsportsgalor grymt trevliga och publiken i Sverige är ofta kunnig. Det sista går absolut att säga även om fotboll, en sport många spelat själva dessutom. Men kulturen inom fotboll är av sådant slag att lojalitet och gruppmentalitet premieras. I fotbollskulturen är det viktigt vilket lag du hejar på och vissa håller det på en kul nivå och för andra är det blodigt allvar. En del går så långt att de slåss i grupp.

Varför slåss i grupp? Många kampsportare brukar mena att huliganer ska börja med kampsport istället för att slåss på stan, men jag tror det är djupare än så. Jag tror huliganer många gånger får ut fruktansvärt mycket mer av sin lojalitet, sin känsla för sin grupp och ett box. Det är en styrkemätning, det är underground, det är kittlande och för många är det nog också spännande. Men något som jag tycker väldigt många glömmer bort eller inte vill se är också att våldet är kul! Huliganism är ibland okontrollerat men det finns ändå ganska ofta en känsla av kontroll och struktur. Det liknar därför till stor del en lek och tävling. Kanske till och med faktiskt en sport? Det tar säkert emot för många som läser att jag förstår mig på huliganer och ser deras utövande på gränsen till sport men bortsett det olagliga så är det ju, tycka vad man vill, en kämpalek. Just ordet kämpalek används idag bland annat inom Scouterna, inom organisationen SCA och kyrkan så det är kanske lite illa valt men visst är ett box lite av en match.

Att fightas i grupp under kontrollerade former är något jag gjort inom käppfäktning och HEMA en hel del och det är otroligt kul, upplyftande och exalterande. Med det sagt så har jag aldrig varit någon huligan, även om jag växt upp med flera (bland annat Tony Deogan som dessvärre gick bort på grund av en fight bland huliganer, RIP) och har lärt mig förstå att det finns lika många olika personligheter och bakgrunder bland huliganer som överallt annars. Jag dömer ingen.

Svåra frågor lyftas som bland annat vad som gjort att rasism försvunnit till stor del från läktarkulturen i Sverige? Det är svårt att känna till allting och jag, precis som Isobel, har ingen bra förklaring. Jag tycker Isobel sa det väldigt bra i inledningen där hon förklarade att boken skrev lite ”på prov” och den väcker verkligen många frågor och står som grund för vidare diskussion.

Ämnet sport och våld är känsligt, spännande och ibland helt och hållet skevt. Det är generellt en dubbelmoral som råder där våld mellan två hockeyspelare inte leder till polisanmälning men hade samma personer slagits på samma sätt 100 meter utanför hockeyplanen så hade det nog upprättats en anmälning ganska fort. Inom svensk lagstiftning är kampsport reglerat av Länsstyrelsen i Örebro där Kampsportsdelegationen håller till. Det en grupp experter och tjänstepersoner. En ordförande, medicinsk sakkunnig, sakkunnig/a i idrott med kunskap om kampsporters regelverk. Sen kampsportsdelegationen skapades har kampsport blivit klart mer rimligt hanterat i Sverige och beslut har byggts på fakta och inte moral och tyckande i största allmänhet. Att Kampsportsdelegationen borde reglera även Hockey känns rimligt, men problemet där är ju att slagsmålen inte ingår i regelverket, men förekommer gör de. Detta har lett till en del sarkastiska uttalanden bland utövare om att rätt mycket går att komma undan med så länge något regelverk existerar och är godkänt. Riktigt så är det ju förstås inte, men visst går det att hävda att hockeyvåld mellan två spelare är kampsport, tycka vad en vill om det.

Under diskussionen på författarlunchen gick jag in lite på det att det finns undersökningar som visar att 9/10 män har en skev självinsikt om sin egen förmåga att slåss. Många har också en tendens att säga att de minsann skulle göra både det ena och andra om något sker. Väldigt få vill erkänna att de inte har mycket civilkurage. Även där är kampsport något bra. Titta på mängden kända MMA-stjärnor som brutit in och räddat folk eller stoppat bråk. Det är klart många fler än bland vanliga den saken är säker. Dels har det med träningen att göra att inte frysa till is när något sker men också våga. Kampsportare är ofta modiga och många har en god uppfattning om sin egen förmåga och oförmåga. Helt enkelt är kampsport fantastiskt och något som har en naturlig och viktig roll i samhället. Vi behöver mer kampsportare, större resurser och fler alternativ till de som inte känner sig hemma på de vanliga klubbarna. Jag brukar alltid säga att det svåraste med kampsport är att gå ner på sin första träning. Det näst svåraste är att gå igen.

Isobels bok kommer ut 22 mars på Timbro Förlag.

Fighterpodden avsnitt 69: Karantänspodden

Kommentarer