Heja i medvind och spottar i nederlag. Från hjälte till nolla. Det är uttjatade idrottstroper som till dagen ännu är träffsäkra beskrivningar av relationen mellan fighter och mentaliteten hos många fans. Inte minst i MMA.
Av: Isaak Diep
Att lyftas upp bortåt yttre rymden eller lägga guldpläterad fasad innan grunden ens är satt. I dagen har vi vänjt oss vid högljudda herrar som Conor McGregor, men i verkligheten är det fortfarande så att hypen sällan skapas av fightern själv. Det står vi fans, media, självutnämnda experter och PR-avdelningen hos UFC för.
Retoriken är enkel – du är bara så bra som din senaste match gör dig. Därimellan är det mesta orelevant om inte hypetåget gick på räls från avgång till destination. Och då ska gud veta att det måste vara rätt stopp, vid rätt tidpunkt och rätt tillfälle. För MMA är en märklig och fullkomligt oförutsägbar sport. Legender kan decimeras till ingenting, den sämre rustade kan triumfera och en helt okänd figur kan från skymundan propelleras upp till högsta tronen på en enda prestation – för att sedan falla igen i evig omlopp.
Alla kan inte göra en GSP. Vi skakar av oss att UFCs marknadsförbara duo Paige Van Zant och Sage Northcutt i helgen blev utstrypta, och glor tillbaka på ett axplock av senare årens – plus det gamla gardets – mer omtalade guldgossar som skenat iväg från fansens hjärtan och smorda ord.
Anthony Pettis (19-6)
Ett språng mot buren, studsa för att sedan sparka ner Benson Henderson som i en film och ”Showtime” med ”The Showtime Kick” var menad för stordåd i MMA.
Mycket riktigt slogs det till med bedrifterna att avsluta Donald Cerrone och därefter dra ut Benson Henderson på armbar i vägen till UFCs lättviktsbälte. Ett försvar gjordes mot Gilbert Melendez där sistnämnde blev avslutad för första gången i karriären till följd av en giljotin och lättviktsdivisonen verkar ha fått sig en titelhållare för en lång tid framöver. Men sagan höll sig bara så länge.
Clay Guida hade i samband med Pettis UFC-debut, som slutade i förlust, redan avslöjat hål i Showtimes game med upprepade nedtagningar. Denna ödesdigra möte blev helt sonika lathunden för Rafael Dos Anjos som med nio nedtagningar och press mot buren över fem ronder tog bältet från Pettis. Därefter fortsatte det dala och plötsligt satt Pettis på tre raka förluster. Ett försök gjordes med att kliva ner till fjädervikten och en imponerande submissionvinst över BJJ-specialisten Charles Oliveira verkade vara början på en återkomst till glittret. Bara för att nu tidigare i månaden bli avslutad av Max Holloway i en match om divisionens interimbälte, något Pettis ändå inte skulle få vid eventuell vinst då han inte klarade viktgränsen.
Pettis är nu 6-5 i UFC och i den efterföljande intervjun med Joe Rogan i Holloway matchen sa Pettis att han går tillbaka till lättvikt. Hur det urartar sig och om det kommer sluta i evig limbo för Pettis del är att vänta och se. Men gör inget misstag, för Pettis är fortfarande en av världens absolut bästa lättviktare, även om det är få vid det här laget som ser den gyllene auran runt Showtime – åtminstone inte med samma lyster.
Erick Silva (19-7, 1 NC)
Dundrande aggression, stålnävar, submissions och tre raka avslut i början av sin UFC-karriär. Det var eld och lågor kring Erick Silvas intåg till UFC. En förlust mot en då topprankad Jon Fitch efter en jämn match som utnämndes ”Fight of the Night” gjorde inte någon nämnvärd skada på den brasilianska vildhästens beryktade kapacitet. Men så kom den där vänsterhanden från Dong Hyun Kim som sände Silva rakt till mattan vid UFC Fight Night 29 i 2013.
Tiden efter det har varvats med vinster och förluster för Silva, varav två förluster på T/KO mot Matt Brown och Nordine Taleb. Förvisso har alla Silvas vinster i UFC kommit via avslut, men hans blandade facit har tuttat på diskussion om inte det berodde mer på motståndet än faktiska förmågor.
Silva gick segrande ur sin senaste match mot en lågrankad landsman i Luan Chagas och är kanske mer eller mindre etablerad under den inte så fagra epiteten Journeyman i welterviktens mellanskikt. Ganska långt ifrån den gasell han förväntades vara att ta storsprånget upp mot divisionens övre skikt och så småningom utmana om bältet.
Hector Lombard (34-6-1, 2 NC)
Diskussionen Hector Lombard är en spännande en. Är han överskattad eller har han underpresterat i världens största MMA-organisation? Lombard anlände till mellanvikten i UFC med en 24 vinster lång segersvit att skryta om, bara för att få den bruten av Tim Boetsch i en fantastiskt passiv historia där buropen ekade oavbrutet från andra ronden till slutet. Den meriterade kubanska judokan med fysiken av en pansarvagn visade därefter i en KO-seger över Rousimar Palhares vad han förväntades uträtta i UFC, men föll igen mot Yushin Okami (som förövrigt klipptes av UFC då han var rankad topp 10 i en annan märklig historia).
Två vinster följde efter ett kliv ner till weltervikt där Lombard knockade Nate Marquardt och kastade runt Jake Shields. Stjärnljuset sågs lysa för en stund i tunneln men försvann lika snabbt igen efter att herrn testade positivt för anabola steroider och sitter just nu inne på två raka förluster där den sista signerades Dan Henderson med en hög spark och armbåge i Hendersons nästsista MMA-match. Det är inte ovanligt i MMA med trettioplussare som gör en sista anstormning mot toppen. Men av läget att döma känns en kampanj av den typen avlägset för 38-årige Lombard.
Sokoudjou (17-16)
I samband med PRIDE 33 år 2007, och slutfasen av de extrema matchningarnas glansdagar slängdes en 22-årig judoka från Kamerun med endast tre proffsmatcher in i ringen mot den yngre av Nogueira bröderna, som kom från en TKO-vinst över Alistair Overeem. Händelseförloppet i den matchen är ihågkommen som en av de största skrällarna i modern MMA-historia när ”The African Assassin” knockar Lil Nog 23 sekunder in i första ronden med en spark- och slagkombination. Två månader senare upprepades det omöjliga när Sokoudjou med en brutal uppercut slog ut en annan legend i Ricardo Arona (som av ett rent sammanträffande också kom från en vinst där Overeem blev avslutad). Den blott 178 cm långa muskelberget verkade inte vara en slump och uppmärksammades som en kommande krafttillskott i de tyngre viktklasserna.
Efter att Zuffa käkade upp PRIDE gjorde Sokoudjou debut i det som skulle bli världens största MMA organisation vid UFC 79 där han gick in med Predatormask till nätforumens stora glädje. Motståndet stod allas våran Lyoto Machida för, ett möte som satte tåget ur spår och Sokoudjou ströps ut med en armtriangel. Med 1-2 i facit och två förluster på avslut togs Sokoudjou ut från buren och tillbaka in i ringen när PRIDEs avkomma DREAM anordnade öppenviktsturneringen, med det väl klingande namnet, Super Hulk Tournament i 2009. Detta påfund till turnering som numera bara är ett stycke nostalgiskt MMA-minne (och förtjänar en egen artikel) innehöll bl.a Gegard Moussasi och en amerikansk basebollspelare.
Sokoudjou föll i finalen mot Ikuhisa Minowa på KO och det var nog sista gången som den större skaran fans nånsin pratade om den afrikanska lönnmördaren igen.
Resan därefter har varit en blandad historia för Sokoudjou. Med korta uppehåll i en handfull olika organisationer som Bellator och polska KSW där han faktiskt tog bältet i lätt tungvikt vid att avsluta nuvarande UFC-fightern Jan Blachowicz med lowkicks. Men förlorade den i ett returmöte.
Sokoudjou är i dagsläget 17-16 och förlorade sin senaste match i november på TKO mot UFC-veteranen Thiago Silva.
Kimbo Slice (5-2, 1 NC)
Det känns nästan oetiskt att nämna Kimbo (egentligen Kevin Ferguson), som gick bort i somras till följd av en hjärtattack vid 42 års ålder. Men ingen lista som behandlar ämnet hype är komplett utan herr Slice.
Ett internetfenomen som slogs på gathörn och bakgårdar med inget annat än knytnävarna. I dessa klipp som cirkulerade vilt runt tidsperioden 2005 sågs krigaren från gatan med enorm skägg banka ut folk till höger och vänster med sin gatuboxning. Hans enda förlust i dessa osanktionerade sammandrabbningar kom mot en polis med MMA träning. Detta var kanske startskottet för det stora vida nätets intresse om hur den hårt slående bjässen från underjorden skulle göra sig i en riktig MMA-bur med lite träning.
Kimbo Slice är, var och kommer förbli ett internetfenomen utan dess like som helt och hållet lyftes till det stora rummet av YouTube, publikens kraft och word-of-mouth. Kanske även en och annan slant från porrproduktionsbolaget han jobbade för som livvakt innan fightingkarriären tog fart.
I debuten för nedlagda EliteXC sattes Kimbo mot den pensionerade tungviktsboxaren Ray Mercer, som tog guld vid OS i Seoul 1988, i en så kallad ”uppvisningsmatch” men med kompletta proffsregler. Kimbo gick segrande ur det mötet med en giljotin och snacket började gå om hur Kimbo även hade att ge på backen.
Kimbo vann sina två följande matcher i EliteXC, mot det pensionsklara orginalet Tank Abott på KO respektive James Thompson till följd av att dennes blomkålsöra exploderade i en tvivelaktig TKO seger. I sin sista match för EliteXC knockades Kimbo av Seth Petruzelli som bokstavligen var en sista minuten ersättare då Kimbos bokade motståndare Ken Shamrock blev cuttad under uppvärmningen. Den extrema uppblåsningen av Kimbo som kompetent MMA-fighter av EliteXC var mer eller mindre en bidragande orsak till att organisationen gick i graven.
Kimbo kändes färdig vid det här laget men fick otroligt nog en plats i The Ultimate Fighter säsongen Heavyweights med Roy Nelson som segrare, samt Quinton ”Rampage” Jackson och Rashad Evans som coacher. TUF-deltagandet slussade in Kimbo i ett beklämmande möte mot Matt Mitrione, som inte visste hur en submissionteknik skulle kopplas och Kimbo ännu mindre – om allting. Mitrione slog hursomhelst ut Kimbo och UFC-karriären var över. Sista biten i Kimbos MMA-karriär rundades av med två outhärdliga cirkusföreställningar mot Ken Shamrock och mannen med den rödfärgade mohawkfrisyren som kallar sig Dada 5000. Kommentarer för dessa är onödiga. Har du sett matchen mot Dada 5000 är du också medveten om vilken fars det hela var. Om inte så håll dig långt undan. Att MMA-fans kommer minnas honom vid denna summering är det mest sorgliga i historien Kimbo Slice. Vila i frid.
Hedersomnämnanden
Phil Davis, Shane Carwin, Brock Lesnar och halva tungsviktsdivisionen i UFC.
Skriven av Isaak Diep
Kommentarer