UFC 259 såg jag på förhand som årets UFC-gala. Väldigt mycket tyder på att så även blev fallet. Vi fick se Amanda Nunes fortsätta vara Amanda Nunes, Jan Blachowicz nå en helt ny nivå och Aleksandar Rakic taktiskt gå segrandes ur en jämn match. Men mest ihågkommen lär Aljamain Sterlings seger bli, vilken katastrof.
1. Jan Blachowicz hittade Adesanyas akilleshäl
Jag tror nog att de flesta UFC-fansen har en grundmurad respekt för mellanviktsmästaren Israel Adesanya. Han har i sina matcher alltid gjort det han har uttryckt på förhand och att riskera sitt obesegrade record på 20-0 i en tyngre viktklass, uppskattas av många. Men Jan Blachowicz som en gång inte allt för längesedan var en medelmåtta i lätta tungvikten, har nu blivit divisionens äkta mästare. Även om Adesanyas rörelsemönster och timing styrde matchens inledande ronder och fick som resultat en tungt andande Blachowicz, kändes polacken lugn matchen igenom. Han hade båda fötterna i marken och var inte rädd att hota Adesanya med hårda slag, även om de sällan slogs i några längre kombinationer. Men i matchens fjärde rond fann han nyckeln till det som skulle bli en karriärsdefinierande seger. Han lyckades få ner Adesanya till marken och även om Nya Zeeländaren visade upp ett bra nedtagningsförsvar, kan man inte säga detsamma om hans insats väl nere på marken. Han kändes paralyserad och var egentligen aldrig ens nära att lycka ta sig upp innan ronden var slut. Samma sak hände i matchens avslutande rond och inte heller där kunde Adesanya smita upp innan matchen var över. Blachowicz fick in en del ”ground and pound” i matchens avslutande sekvenser och nedtagningarna var det som avgjorde matchen. Nu har Adesanyas enda svaghet börjat blottas och vi kan vänta allt fler nedtagningsförsök även i mellanviktsdivisionen hädanefter.
2. Aljamain Sterling är en fruktansvärt oförtjänt världsmästare
Det hela är så urbota dumt. Om Petr Yan inte hade fått för sig att rådfråga sin inkompetenta hörna om det var okej att sparka någon som befinner sig på marken mitt i huvudet, hade vi aldrig suttit här. Men en blandning av inkompetens och naivitet gjorde att Petr Yan slängde iväg allt det han någonsin har kämpat för, sin UFC-titel. Jag erkänner, Sterling inledde matchen klart bäst men jag tror att det var helt enligt Yans strategi. Han brukar inleda lugnt för att sedan höja upp tempot och fullständigt krossa sina motståndare. Hans nedtagningsförsvar var nästintill perfekt och efter rond 2 dominerade han Sterling helt och hållet. Han bjöd på nedtagningar, slog hårda träffande kombinationer och fick Sterling att bli slutkörd. Det var därför bara en tidsfråga. Yan hade från rond 4 och framåt när som helst kunnat avsluta matchen, och annars hade han försvarat bältet via domslut. Istället sparkade han en sittandes Sterling mitt i ansiktet och UFC fick en ny världsmästare, en helt besegrad sådan. Sterling blev ju offret i situationen men jag kan ändå inte hålla mig ifrån att se ett överdrivet skådespel ifrån hans sida när läkaren frågade om hans tillstånd. Sterling var väl medveten om att en diskvalificering skulle ge han bältet och jag tror att han är mer nöjd med ”segern” än vad han visade i intervjun.
3. Amanda Nunes är fortfarande Amanda Nunes
Mycket mer än så här behöver man faktiskt inte skriva. Amanda Nunes är trots sitt nya familjeliv fortfarande världens absolut bästa kvinnliga MMA-fighter. Sina bälten lär hon hålla kvar så länge hon bara väljer att fortsätta, för konkurrenterna har hon besegrat en efter en. Kort och gott, Amanda Nunes är fortfarande Amanda Nunes.
Läs Teddys krönika om FCR 8 här!
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer