Krönika

Krönika: Om gator utan hål

Liam Wandi prövar yoga, får en dikt reciterad för sig och upptäcker en koppling till sin egen träning och inlärningsprocessen inom karate, judo, BJJ och grappling.

Yoga är nygammal passion jag har som jag har försökt veva in i min vardagliga träning i ett par år utan vidare succé. Till slut bestämde jag mig att om jag verkligen vill bygga vanan bör jag besöka ett antal yogastudios och delta i några pass tills jag hittar en rytm i min yogaträning. På ett sådant pass, där instruktören lutade mer åt meditation-och-ljudlig-andnings-hållet, fick vi mot slutet, tro det eller ej, lyssna på en dikt av Portia Nelson:

Jag går gatan ner.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag faller ned i det.
Jag är förlorad… Jag är hjälplös.
Det är inte mitt fel.
Det tar evigheter innan jag hittar en väg ut.

Jag går gatan ned.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas inte se det.
Jag faller ner i det igen.
Jag kan inte tro att jag har kommit till samma ställe.
Men, det är inte mitt fel.
Det tar mig fortfarande lång tid att ta mig ut.

Jag går ned för samma gata
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Jag faller ändå i… det är en vana…
… men, mina ögon är öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag tar mig omedelbart ut.

Jag går ned för samma gata.
Det finns ett djupt hål i trottoaren.
Jag går runt det.

Jag går en annan väg.

***

Man kan tycka vad man vill om att lyssna på en diktrecitation under träningen, men just den här dikten fick mig att tänka på inlärningsprocessen vi alla går igenom, speciellt inom grappling och jiu-jitsu.

I början av vår utveckling förekommer det rätt ofta att man råkar ut för samma svep, guardpassering eller t.o.m. submission gång på gång och oavsett hur många gånger instruktören skriker om att man ska hålla båda armarna antingen innanför eller utanför guarden så klappar man än en gång på grund av en triangelstrypning.

Déjà vu. Déjà vu. RNC. Scissor sweep. I missed you.

Men man lär sig. Till slut. Typ.

Fast det börjar ofta med att man försöker lära sig fel saker, eller åtminstone lära sig de i fel ordning:

“Snälla du, kan inte du visa mig hur jag kan ta mig ur trianglar? Det är just den strypningen jag förlorar med oftast. Typ varje gång jag försöker passera guard råkar jag för en triangel.”

“Hmmm. Har du kanske tänkt på varför du råkar för just så många trianglar från guard?”

Svaret varierar här beroende på medveten okunskap eller ej. Antingen vet man att man gör något dumt under guardpasseringen eller tror man fortfarande att det är så att man åker ditt bara att motståndaren är så himla vass på just trianglar från guard. Grapplers som är redo för nästa stadie brukar dra en suck av lättnad och tacksamhet när man visar varför de råkar ut för så många av samma submissions, medan andra ler artigt men man ser i deras ögon att de inte känner sig nöjda med svaret tills man har visat en bra triangel-escape, eller helst tre!

Tack vare att min första riktiga kampkonst var karate, har jag alltid varit förtjust i jiu-jitsu ur en magiskt-budo-stridskonst-synsätt. Inom traditionell karate kunde man lätt förlora hela matchen efter ett enda misstag och man hörde mycket om de gamla karate- och kendomästarnas “kamae”, dvs kroppshållning, som saknade öppningar eller svagheter. Med det menar jag att jag alltid tyckte att en escape var en förlust på något sätt. Helst ville jag lära mig de magiska vinklarna, kroppshållningen och viktfördelningen som gjorde de omöjligt för motståndaren att ens kunna sätta dit mig och det är fortfarande det som drar mig till träningen. Varje sparringtillfälle är en chans att slipa på detta och målet är inte längre att vinna eller ens att inte förlora.

Målet är att alla mina gator ska sakna hål.

Fighterpodden avsnitt 59: The Ultimate Fighter-veteranen och MMA-proffset Frantz Slioa

Kommentarer