Krönika

Drömmen om kasslern

Jag kommer sällan ihåg drömmar och har en känsla av att jag inte drömmer speciellt mycket. Så har det alltid varit. Dessutom hatar jag när folk berättar om sina drömmar. Varför ens bemöda sig? Tråkigt att höra på och det är ju inte ens sant. Det är en dröm, en illusion.

När jag väl kommer ihåg en dröm är det oftast en mardröm. Jag har en återkommande sån. Den är larvig. Förstår inte ens varför det känns som en mardröm. Den är så enkel att jag inte ens känner mig bekymrad över att dela den trots att jag avskyr när andra berättar om sina. Här kan du sluta läsa om du är som jag. Då slipper du ta del av ännu en dröm.

Min dröm är enkel – en stor sandsäck i svag gungning i en träningslokal. Det är hela drömmen. I drömmen är det helt tyst och sandsäcken känner jag. Den innehåller absolut inte sand. Rummet känner jag igen. Jag har varit där.

Säcken har ett namn. Den heter Kasslern. Andreas Halldén och jag träffade den när vi var i Filippinerna 2005 och spelade in Rallarsving. Vi testade yaw yan, en filippinsk version av thaiboxning.  Kan inte riktigt förklara vad som gör det till en mardröm mer än att den var fruktansvärd att sparka på, Kasslern. Och vi har bara träffats en gång – inte mer. Men mardrömmen får mig att tänka på nötandet. Strävan efter något man drömmer om, strävan mot ett osäkert mål. Strävan som får dig att nöta. Och nötandet som innebär så mycket smärta. Precis som när jag sparkade på Kasslern.

Nu när jag inte kan träna som jag gjort tidigare på grund av en nackoperation, så kan jag sakna nötandet och den träningsrelaterade smärtan något otroligt mycket. Den där känslan av att jag tog det lite för långt. Höll på lite för länge, körde en rond till. Och gick den ronden dåligt gjorde jag en till trots att jag egentligen kunde räkna ut att det inte skulle bli bättre. Kunde hata det och älskade att hata det. Så mycket att jag nu romantiserar över det.

Jag fantiserar ofta om att gå och träna på Pancrase Gym, mitt hemmagym, men jag vet att mina förväntningar på mig själv inte stämmer överens med hur jag skulle prestera. Vet att det skulle bli för mycket prestige. Inte från någon annan, bara från mig själv. Att min prestation inte ens kan hantera lusten. De gånger jag gjort det har det alltid straffat sig efteråt. Men det är inte mitt ego som är det värsta. Jag förstår om du tänker att det är så, men nu syftar jag på det fysiska. På min nacke, på att jag har svårt att använda handen, får kramper, tappar saker. Det håller mig borta från klubben.

Jag vet inte om det är vad drömmen handlar om. Är inte säker på att jag vill veta heller. Men en sak vet jag, jag saknar inte strävan. Bara den där utmattningen. Nötandet. Och den underbara smärtan.


Fighter Magazine 2-2016.jpg

[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 2-2016 som du kan läsa via Ztory och Readly]

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!

Kommentarer