Krönika

Förlåt tjejer, jag var så ego

Min första kontakt med kampsport var judo och jag var sju eller åtta år när jag körde mitt första pass i Nacka judoklubb. Blev ihopparad med en tjej som var ett år yngre men dubbelt så stor. I ärlighetens namn ska jag nog egentligen inte ens kalla henne stor, det var snarare jag som var väldigt liten. Och egentligen blev vi nog inte ihopparade. Hon tog mig.

Jag har alltid varit väldigt populär bland tjejerna i kampsportssammanhang. Jag förstår att jag låter självgod, men så är inte fallet. Anledningen till min popularitet har bara handlat om att jag nästan alltid har varit minst. Med andra ord har många tjejer har kunnat mäta sig i styrka och vikt med mig. Under vissa perioder har jag dessutom pysslat med kampsporter där det varit ont om tjejer – därav min omåttliga popularitet bland kampsportsdamerna.

Tjejen på judon var nybörjare precis som jag men hade bara kört några pass innan mig. Trots det manhandlade hon mig. Slängde mig hur som helst. Höll fast mig. Prisade sin egen förträfflighet och pratade öppet hur roligt hon tyckte det var med en liten kille som hon kunde ha för sig själv. Jag gick aldrig tillbaka.

Några år senare hade jag kommit över hur kränkt jag blivit och började med ju-jutsu. Under de kommande åren körde jag poängfight. Jag har kört med många fantastiskt duktiga kvinnliga fighters och det har varit helt okomplicerat, men när jag gick över till en kontaktsport blev det annorlunda. Det kändes konstigt på så många sätt att panga på som vi killar gjorde med varandra. Till en början var det inte direkt ett problem, det var nästan aldrig några tjejer där. Kom det någon var hon inte kvar så länge. Och med all rätt – aldrig tidigare hade jag varit på en plats med så mycket heterosexuella män som aktivt undvek den enda kvinnan i rummet. När det var byte kollade alla åt andra hållet.

Och jag var en av dem. Det tog mig många år att ändra på det. Av flera anledningar. För det första hade jag hela tiden ambitionen att tävla. Ursäkten var att jag inte ville ta hänsyn till någon, men egentligen var jag bara egoistisk. För det andra var jag bara egoistisk. Och för det tredje så var jag helt enkelt egoistisk.

Egentligen var jag tillräckligt inkännande och kontrollerad att jag hade kunnat hitta en nivå som hade passat för oss båda. Tyvärr fanns det bara en sak som hade fått mig att inse det och det var att träffa på tjejen som manhandlade mig på judon. Men jag råkade tillslut ut för manhandling. Inte av just henne, men av de där kvinnorna som inte gav mig något val. Det tog många år men till slut fanns de där i flera versioner. Både den egoistiska versionen som satsade, tävlade och som inte hade något till övers för daltande. Och en ny version, den där sorten som insåg att de inte behövde vara där på nåder utan som vilken betalande medlem som helst.

Hur som helst tror jag samma företeelse finns idag bara förklädd i andra ord. Kanske säger ni ”vi kör tekniskt” eller helt enkelt ”vi kör lugnt”, oavsett hur det låter föreslår jag att ni inte lurar er själva. Gör det ni kom dit för. Gå loss på varandra på det där underbara sätt fast med kärlek och respekt precis som när ljuset är släckt.


Fighter Magazine 1-2016

[Den här krönikan är tidigare publicerad i Fighter Magazine nummer 1-2016 som du kan läsa via Ztory och Readly]

Fighterpodden avsnitt 59: The Ultimate Fighter-veteranen och MMA-proffset Frantz Slioa

Kommentarer