Krönika

Konsten att våga

På fredag kväll är det styrelsemöte, på lördag håller jag i barnpasset och sen skulle jag behöva förbereda årsmötet några timmar. På söndag ska jag hålla passet för tävlingsgruppen och kanske försöka hinna träna själv. Men vi kanske kan titta på en film söndag kväll?

När jag idrottar lever jag i nuet, jag lever i nuet och alla känslorna ligger på ytan. När jag går in i rollen som idrottare så finns det ingen diplomati, om jag vinner skriker jag ut min glädje och endorfinerna rusar. Förlorar jag känns det som en del av mig sakta smälter ner och blir till en del av ringmattan. Jordens avgrund.

Det är precis som livet. Glädjen när det går riktigt bra, du fick lägenheten efter en nervkramande budgivning, den där söta killen på ICA frågar äntligen om ditt nummer efter veckor av intensivt ”oops, hade visst slut på mjölken”-inköp. Eller när det går utför och du inte fick jobbet du hoppats på och går in i en zon av självömkan och ”vad är en bal på slottet…”-tänk.

Då kommer den där intensiva känslan av att inget annat räknas, känslan är 100 procentig och rymmer inga ursäkter.

Vi lever i ett samhälle där det av någon anledning är lite fult att känna för mycket – stick inte ut och var inte för ärlig. Då är det bäst att ta ett piller och bli lite mer lagom. Var neutral.

Som barn av min tid är jag en obotlig diplomat och dessutom konflikträdd. I sista sekund skriver jag dit ”det är inte du det är jag” i mitt vi-ska-nog-inte-ses-mer-mess, allt för att undvika en konflikt som kan väcka starka känslor hos motparten. Sådär tror jag att både jag och mina medmänniskor gärna gör, går runt och undviker.

Därför är jag evigt tacksam kampsporten, att jag vågade kliva ner i den svettstinkande och linementdoftande källarlokalen. Jag vågade ställa mig där på mattan, jag vågade köra mitt första sparringpass och till slut så vågade jag mig upp i ringen och köra match. Jag vågar känna.

När jag tittar tillbaka på mina ungdomsår (undertecknad är 28 år och evigt ung) så är kampsporten ett av de få tillfällen då jag tillåter mig själv att våga känna. Det får göra ont, det får gå fel, jag behöver inte sträva efter att vara en 2015 års upplaga av ”multitaskande-framgångsrik-duktig flicka” utan jag kan bara vara. Och det är just då, när jag vågar göra något jag är lite rädd för, det är då jag känner lyckokänslan som mest intensivt. Ingen diplomati och inget lagom, bara idrotten och livet.

Kampsporten ger dig en möjlighet att känna på riktigt. Så dra på dig handskarna och gå ut och våga känn!

Fighterpodden avsnitt 54: Fight Club Rush & Grappling Gäris

Kommentarer