Nyhet

Krönika Mats Nilsson: Ja, men du vet han den trevlige

Jag älskade Pride FC när det fanns. Det var inte ovanligt att jag satt limmad och såg varenda mangainspirerad fighterpresentation på obegriplig japanska. I gengäld glömmer jag aldrig karaktärerna och matcherna de skapade. Sakuraba när han kom cyklande in till ringen. Genkis välkoreograferade dans i basebollkostym. Giant Silva som enkelt och obesvärat klev rakt över …

Jag älskade Pride FC när det fanns. Det var inte ovanligt att jag satt limmad och såg varenda mangainspirerad fighterpresentation på obegriplig japanska. I gengäld glömmer jag aldrig karaktärerna och matcherna de skapade. Sakuraba när han kom cyklande in till ringen. Genkis välkoreograferade dans i basebollkostym. Giant Silva som enkelt och obesvärat klev rakt över repen för att komma in i ringen till sitt möte med superhjälten Minowaman (tidigare ”the punk”) i en fars som såg ut att vara hämtad ur ett TV-spel.

Pride-spektaklet gick under och japansk cirkus-MMA tynar långsamt bort. Det sportsliga har prioriterats upp och det är en utveckling jag välkomnar. Det är lite mindre strålkastare, pyroteknik och glitterkonfetti. Avskalat men ändå mer showbiz än någonsin. Bäst är kanske inte alltid bäst. Det finns genvägar till möjligheter och genombrott.

Alla gör vad de kan för att tränga sig före i kön. Det börjar med, de nästan obligatoriska, smeknamnen. Här är det för det mesta valfri hundras med ett par hundra kilopunds kraft i käkarna som gäller.

Därtill har väldigt många skapat sin egen gimmick. Något som gör att man minns dem. Känner igen dem utan att kunna dem till namn. Guida med sitt långa hår och högljudda rapande. Rampage med kättingar runt halsen, vargyl och taktlös humor. Bröderna Diaz som så ofta de kan drar på sig offerkoftan och anstränger sig å det yttersta för att, oavsett sällskap, framstå som katter bland hermeliner. Chael Sonnen som misshandlar verbalt inför varje match. Lång lista…

Företeelsen har spridit sig till Sverige. Ett litet land baserat på kösystem och den berömda jantelagen. Det rör om i grytan rejält och utgör en välkommen fläkt på den inhemska scenen. Jag har överraskats av flera kollegor som gjort utspel. Det är med viss avund och beundran jag konstaterat att de vågar.

Martin Svensson hamnade på allas läppar när han lite oväntat utmanade Madadi. Det blev ingen match men ett väldigt surr med uttalande och repliker, intervjuer och kommentarer. Aktien för hans varumärke stack snabbt upp på en enkel spekulation.

Vår galjonsfigur, Alexander Gustafsson, spelar i den stora ligan och den annars nästan lite reserverade Arboga-killen har förstått vad som krävs där. Han är rättmätig utmanare till bältet. Men han och hans management har förstått att det räcker inte. Så vi fans bjuds på Harlem Shake, staredowns i Ryssland och gliringar på Twitter. Allt för att skapa uppståndelse som i sin tur genererar intresse som i förlängningen blir till dollar i Danas ficka och det incitament som behövs för att det ska bli av.

Jag vet om allt det här. Ändå har jag så svårt för att göra något av det. Sonnen har visat att han tydligt spelar en roll. Han har skapat en karaktär för att bygga hype och komma före i kön. Han gör det så framgångsrikt att han fått två titelchanser i två olika viktklasser utan att egentligen ha de sportsliga meriterna för det. Ett enormt uppblåst ego som han enkelt kan stänga av till förmån för en behaglig och ödmjuk man. Ska jag som Sonnen acceptera att hype gör lika mycket i lönekuvertet som träningen gör? Bygga ett alterego som sticker ut hakan och provocerar?

Men så påminns jag om den episka intervjun med Phil Baroni inför hans returmöte mot Minowaman som nämndes ovan. Först tror jag att han skojar. Sen plockar jag fram skämskudden när jag förstår att han konsumerats av sin egen hype och kvar är en skev självbild med tvivelaktig solbränna.

Jag tror att det som gör att jag inte tar ut svängarna lite extra är rädslan för att sen inte kunna backa upp det. Likt debutanten i Göteborg förra helgen som försökte sig på någon image som innebar svart blick och vägran att hälsa. Det är väl i och för sig helt ok. Men det blir lite pannkaka när han sitter i en armbar innan matchen blivit en minut gammal. Avrundar med klass och ropar vulgära skällsord mot sin motståndare efter matchen. Men hey, du som inte redan känner honom till namn kommer att googla nu så det var kanske inte så dumt. För vem kommer ihåg han den trevlige som visste att hälsa fint och formulera sig?

Om man skulle färga håret kanske…

Fighterpodden avsnitt 65: Tips & trix med BJJ-landslagets coach, Daniel Haglind

Kommentarer