Seek and destroy är det senaste namnet ifrån amerikansk actionfilm som fått pryda en UFC-gala. Ett mer rättvisande namn hade varit upp till bevis. Det är mycket förväntningar som ställs mot väggen och krävs på svar på lördag. I galans tre främsta matcher kommer hela karriärer sättas på prov för att avgöras i en enda match.
Buren intar Minneapolis och den här gången har UFC inte sparat in på att fylla main card med matcher man har väntat på. För minst tre fighters gäller det att vinna på lördag om de ska ha någon chans at bli tagna på allvar framöver. Mycket står på spel, vilket alltid är en vinnande ingrediens för matcher att se fram emot.
Welterweight title: George St. Pierre (16-2-0) vs. Jon Fitch (22-2-0)
Efter dramat och rematchen med Matt Serra blev St. Pierres storhet restaurerad och den franske kanadensaren låg åter tryggt på förstaplatsen i divisionen. Det pratades om att gå upp en viktklass för större utmaningar, eller ge B.J. Penn en andra chans efter deras omdiskuterade första möte. Men ingenstans nämndes Fitch i ekvationen. Den anonyme brottaren ifrån San Jose saknar all den karisma och stjärnstatus som mästaren har, och blir lätt bortglömd. Trots att han har gått 8-0 i buren och varit förtjänt av en titelmatch i över ett år. Fitch lutar sig på ett stabilt och nästan negativt game, med vattentät defensiv och brottning i världsklass. Men det slår sällan gnistor om showen sådär som det gör när ”Rush” accelererar. För Fitch kan det inte finnas någon annan gameplan på lördag än att stänga ner, försvara och dominera positioner som han gjorde mot Diego Sanchez. För St. Pierre krävs det ett svar mot en fem centimeter längre brottare med snudd på perfekt teknik, som inte har torskat en match på sex år. Och detta i en match han absolut måste vinna, eftersom ingen ens nämner utmanaren som mer än ett fartgupp på vägen mot större ting. Finns det en svaghet hos St. Pierre, är det hans svårighet att kämpa i motvind, särskilt med ett tungt ok av favoritstatus på sina axlar.
Heavyweight: Brock Lesnar (1-1-0) vs. Heath Herring (29-13-1)
Hela USA vet vem Lesnar är. Inte på grund av sin näst intill perfekta karriär som amatörbrottare, utan för sin exponering som professionell sådan. Han är så pass känd och exponerad att det ansågs motiverat att ge honom en kvarts miljon dollar bara för att kliva in i buren. Men hur länge orkar folk bry sig om han inte presterar mer än hedervärda förluster? Det är synnerligen upp till bevis för 120-kiloskolossen ifrån WWE. Det enda ”Texas crazy horse” har att punktera Lesnars hype med, är sin erfarenhet och naturliga känsla för att slåss. Men någon tekniker är inte Herring, och hans BJJ existerar knappt. Svaret på den ekvationen är nedtagningsförsvar. Mot en brottare som tog all american fyra gånger. Herring sitter kort sagt i ett bökigt strategiskt läge utan svar, och allt hänger egentligen på betydelsen av det övertag i rutin som illustreras av 43 matcher mot 2.
Lightweight: Kenny Florian (9-3-0) vs. Roger Huerta (22-1-1)
“El matador” spelar gärna på sitt mexikanska arv både i och utanför buren. Han fightas latinskt om man så vill, med hjärta, mod och stora känslor. Hans simpla och sympatiska bakgrund hade kunnat landa en plats i Oprah Winfreys soffa, och alla charmpoäng ligger på max. Dessutom är han stor för att väga in på -70 kg. Det har räckt långt, samtidigt som skeptikerna hela tiden kräver svårare matchning för den snutfagre affischpojken ifrån Minneapolis. Just det, han är på hemmaplan dessutom. ”Ken-Flo” är en motsats till Huerta på alla plan. Med smånördigt utseende, akademiskt språk och helt fri ifrån tatueringar, är det inte Florian som drar till sig mest beundrarinnor på efterfesten. Men han har allt det där andra. Ett öga för gamet, en intelligent plan för varje match, svartbälte runt midjan och teknisk perfektion. Lustigt nog har Florian lika många kritiker han, men av helt andra skäl. Hur bra kan man vara om man ser ut sådär, resonerar Joe Shmoe och rynkar pannan. Parallellen till en ung Royce Gracie är slående. Nåväl, på lördag får vi veta vad som väger tyngst, passionerad fortaleza de ánimo, eller gammal hederlig teknik.
Lightweight: Manny Gamburyan (9-3-0) vs. Rob Emerson (9-6-1)
Varje card måste innehålla minst en matchning som får en att höja på ögonbrynen och undra om Joe Silva vet något som man själv har missat. 165 cm stenhård armenier som alla vet borde vunnit TUF egentligen, mot en journeyman som mest är känd för sitt tvivelaktiga förflutna som gängmedlem. Märklig sak att hitta på main card. Men det kan säkert bli en rolig match, mellan kortväxt bufflig grappler som gillar björnsaxar till fotlås, och en drygt decimeter längre thaiboxare.
Middleweight: Jason MacDonald (21-9-0) vs. Demian Maia (8-0-0)
Möte mellan två grapplers där den ene är talangfull och den andre strax under gudomlig. Den ende fighter Maia inte lyckats dra ut på submission i karriären var en Machado, vilket kan anses förlåtligt. Kort sagt är McDonalds rykte som skicklig BJJ-utövare inte mycket värt i det här mötet. Han är däremot större, mer atletisk och slår hårt nog att påminna Maia om att inte ha för slappt guardgame. Stort test i karriären för den brasilianske teknikern, och en match att se fram emot.
Welterweight: Luke Cummo (9-6-0) vs. Tamdan McCrory (10-1-0)
Luta sig tillbaka och avnjut nördarnas krig. Här snackar vi en 193 cm lång bibliotekarie i kamp mot en man med sammanväxta ögonbryn som sover i riktning med jordens magnetfält och dricker sin egen urin. En strid för missförstådda män och alternativa människor världen över. McCrory har ”förledande utseende” och ”märklig styrka” listat som fördelar på sin UFC-profil. Det finns ingen hejd på alla lustigheter. Men roligast av allt är att de här två herrarna är fantastiskt bra på att utdela spö. Kunde man inte göra en dokumentär om när McCrory och Cummo letar upp gamla bullys ifrån high school? Man måste bara älska de här två. Grym thaiboxning lär det bli på lördag i alla fall, och vilda scrambles.
Heavyweight: Cheick Kongo (21-5-1) vs. Dan Evensen (10-2-0)
Norge gör entré i buren, med före detta shootfightern Dan Evensen som sedan länge bor och tränar i Las Vegas. Under det lagom originella fighternamnet ”viking” skördade han en del hyggliga segrar i Bodog vilket ledde till en chans i UFC. Evensen är främst en striker men har också ett lila bälte under John Lewis. Det senare ger honom ungefär en mils försprång på golvet mot kickboxaren Kongo som, om han inte var en sån hopplös grappler, hade gått titelmatcher vid det här laget. Tung debut blir det ändå för burens senaste skandinav. Håll tummarna för markkamp och att fransmannens smalben, knän och nävar inte släcker grannlandets stolthet.
Light heavyweight: Andre Gusmao (5-0-0) vs. Jon Jones (6-0-0)
Om namnen låter obekanta beror det på att bägge är debutanter i buren. De bor dessutom båda i New York. Gusmao kommer ursprungligen ifrån brasilien, körde i IFL tidigare och kombinerar BJJ med brawl. Jones är en före detta brottare med nio månaders erfarenhet av MMA som mjukstartade sin nya karriär med sex matcher på tre månader. Från nobody till UFC på mindre än ett år måste vara ett rekord. Kan bli intressant det här.
Welterweight: Chris Wilson (12-5-1) vs. Steve Bruno (12-3-0)
Wilson gav Jon Fitch en hygglig match och överlevde tiden ut, vilket är hans största merit. Främsta styrkan är boxning men hans game täcker alla delar. En man med mycket potential. Debuterande Bruno är en striker ifrån American top team som har kört lite IFL, Spirit och AFC tidigare. Lutar med andra ord åt att bli en stående uppgörelse.
Welterweight: Ben Saunders (5-0-2) vs. Ryan Thomas (9-1-0)
Utfyllnad som är svår att säga något om. Thaiboxaren Saunders är en lång och märklig man med en läskig vana att bli så glad över att få fightas att han börjar skratta på väg mot buren. Han kallar sig ”Killa B” och uppger sin favoritteknik till att sparka folk i huvudet. Lite roande, lite läskigt på samma gång. Ett original helt klart. Nykomlingen Thomas har brottarbakgrund och ett snyggt record ifrån småshower runt om i USA.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer