Det var på centralstationen i Göteborg som jag av en slump stötte ihop med min gamla klubbkompis och träningskollega på Redbergslids BK, Leif Karlsson. Jag var på väg till jobbet och han var på väg ner till Köpenhamn för att springa ett maraton-lopp. Vi hade inte setts på flera år. Leif såg ut att vara i god form. Inte så långt ifrån den vikt jag minns honom från när vi sparrades vildsint i lokalen på 80-talet, ungefär 60 kg lite drygt vägde han då – jag var yngre men några kilo tyngre. Vi hade heta duster och jag minns att han ofta sa till mig, ”du skall inte gå in och kriga med mig, jag är äldre och starkare” jag brukade lyssna på vad han sa men sedan strunta i det och kriga på ändå. Det gav mig självförtroende och erfarenhet som junior att tampas ordentligt med de äldre, mer erfarna boxarna. Han var en renodlad fighter. Vi samspråkade lite där på tåg-stationen, om den gamla goda tiden, men mest om långdistanslöpning ett intresse vi delar. Jag brukar gilla (och kommentera) hans dagbok-liknande berättelser från olika Maraton-lopp i Sverige och utomlands på Facebook. Det är fascinerande. Hans fysik imponerar. Jag har förstått att boxningen är ett avslutat kapitel i hans liv och att löpningen ersatt den biten och tagit stor plats. Idag springer han för Solvikingarna, och springer oavbrutet sommar som vinter. I ur och skur. Leif har aldrig slutat springa. Jag kontaktade honom nyligen för en Intervju. Det blev lite boxning och massor utav löpning i storyn undertill!