Nyhet

Våra främsta OS-boxare genom tiderna – Silvermedaljörerna

Med OS i Tokyo alldeles om hörnet där våra blågula boxare, Agnes Alexiusson och Adam Chartoi skall boxas om potentiella medaljer, kan det vara i sin ordning att blicka bakåt lite grann och uppmärksamma de som gjort det bäst för Sverige i OS. Någon guldmedalj i OS har det ju inte blivit men väl ett gäng silvermedaljer. Jag skall i denna text berätta om OS-svenskarna som nästan nådde hela vägen. Silvermedaljörerna, våra främsta olympier! 

SILVERMEDALJÖRERNA I OS

Nisse Ramm i tungvikt knep ett silver i Amsterdam 1928, besegrade inledningsvis  tyske Hans Shoenrath, Tyskland på poäng i kvartsfinal, och norske Sverre Soersdal på poäng i semifinalen. Väl i final mot Argentinske punchern, Arturo Rodriguez förlorade han dock på KO i första ronden. 

Lättviktaren Thure Ahlqvist kammade hem ett överraskande silver i Los Angeles-OS 1932. I kvartsfinal besegrade han fransmannen, Gaston Mayor på poäng, och fortskred sedan med en dito seger (på poäng) över amerikanen, Nathan Bor. Bor vann sedan bronsmatchen (man fightades om tredje pris på den tiden) mot italienaren Mario Bianchini på poäng vilket är sätter Ahlqvists insats i positiv dager. Thure föll sedan i finalen på poäng mot sydafrikanen Lawrence Stevens

1948 i London blev Gunnar Nilsson, ”Silver-Gunnar” med hela svenska folket efter fint genomförd turnering. Gunnar inledde OS med en seger på diskvalifikation (rond 2) över iraniern, Mohammed Jamshid Abadi i åttondelsfinalen. I kvarten väntade kanadensaren, Adam Faul som svensken besegrade på poäng. I semi var Nilsson i bryderi (nedslagen) mot schweizaren, Hans Mueller men kom starkt tillbaka, slog i sin tur ner Schweizaren, hade honom på knockoutens brant men fick nöja sig med en poängseger. I final förlorade Gunnar på knockout i rond 2 till starke argentinaren Rafael Iglesias

Vår kanske störste proffsboxare genom tiderna, Ingemar ”Ingo” Johansson vann ju faktiskt ett silver på Olympiaden i Helsingfors 1952 där han diskades för passivitet (i rond 2) och även bannlystes från prispallen (fick inte ta emot sin rättmätiga silvermedalj). Han fick den långt senare på en ceremoni på Åby Travbana i Göteborg på det tidiga åttiotalet. En stor skandal då Ingo gjorde en utmärkt turnering i övrigt. Besegrade Luis Amadeo Sosa, Uruguay på WO i sextondelsfinalen, tjecken Horimir Netuka på poäng i åttondelen. I kvarten stötte han på jugoslaven Tomislav Krizmanic och besegrade honom på poäng. I semifinalen fick han finnen Ilkka Koski och avgick knappt med segern (2-1). Finalen mot väldige jänken, Ed Sanders har stötts och blötts i all evighet. Många belackare tycke svensken agerade fegt och ryggradslöst. Andra, mer sansade betraktare tyckte att Johansson agerade klokt och riktigt. Domaren tillhörde dock inte den kategorin och diskade honom för passiv boxning. 

Det senaste silvret säkrades av populäre George Scott (då benämnd som Cramne i efternamn) på OS i Seoul Sydkorea 1988. George klev in i turneringen  i sextondelsfinalen mot östafrikanen John Nkgala (Malawi) och vann klart på poäng. I åttondelsfinalen väntade hårde irländaren, Michael Carruth som George slog en blixtrande knockout på i första ronden. I kvartsfinalen besegrade Scott (Cramne) britten, Charles Kane med siffrorna 4-1. En medalj var nu säkrad men svensken nöjde sig inte med det. I semifinalen eliminerade han oerhört starke mongolen, Enkhbat Nergui med ett jämn domslut (3-2). I finalen gjorde George sedan en bra match mot östtyske, storstjärnan, Andreas Zuelow men fick samtliga domarröster mot sig (5-0) vilket nog var helt korrekt. Värt att notera är det faktum att tysken tidigt i turneringen slagit ut ryske toppnamnet, Konstantin Tszyu på poäng (3-2). 

Sex bronsmedaljer har också erövrats av blågula kämpar i OS-turneringar. De som ”gjorde det” är dessa undertill! Vi har haft ett flertal duktiga boxare som passerat revy på de Olympiska spelen genom åren, och som gjort högklassiga insatser och snubblat på medaljer och fått dåliga “breaks” i form av lottning och så vidare. OS är tveklöst det svåraste man kan ta sig an som boxare. Det är det ultimata målet. Därav, förstås, den magra medaljskörden. Svårare än så blir det inte! 

1928: Gunnar Berggren, lättvikt
1932: Allan Carlsson, fjädervikt
1936: Erik Ågren, lättvikt
1952: Stig Sjölin, mellanvikt
1972: Hans Thomsén, tungvikt
1988: Lars Myrberg, lätt weltervikt

På bilden, Agnes Alexiusson, kommer hon sälla sig till ovan nämnda medalj-gäng?  

Läs om helgens boxning på Viaplay, tungviktsdrabbningen mellan Joe Joyce och Carlos Takam här! 

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!

Kommentarer