Artikel

Maj-Britt “Maja” Michailoff – en lejoninna med vilja av järn

Jag har träffat Maj-Britt Michailoff, eller Maja som de allra flesta kallar henne, några veckor innan hennes nästa stora utmaning i livet; att gradera till femte gradens svarta bälte i kyokushin karate – i Japan. Hon struntar blankt i att hon är liten och 61 år, för viljan är det ingen som klår!

1979 bodde Maja i Helsingborg och det var då hon första gången kom i kontakt med kyokushin karate. Hon tyckte att det såg coolt ut och tänkte att kan de så kan jag. 

“Jag minns att när jag hörde att de skrek kiai så blev jag rädd.” När en klubbkamrat hör vår intervju stannar han upp och säger “Va? Blev DU rädd för andras kiai” och menar att det är ju Maja själv som är mest kraftfull i sina kiai. 

1982 flyttade hon till Östersund och började träna kyokushin i Östersunds budokai hos Shihan Mikael Söderqvist. Det första målet var då att få blått bälte så att hon kunde träna med de avancerade men hon blev snabbt fast och lockades av den traditionella och strikta träningen. Maja började vandra på budons väg. Träningen blev en del av hennes liv. När hon hade tränat i flera år tänkte hon att innan hon fyllde fyrtio skulle hon gradera till första gradens svarta bälte (shodan). Så blev det också och 1998 fick hon sitt första svarta bälte efter många års idog träning. Hon förberedde sig inför den graderingen som är ett stort steg inom karate genom flera träningspass varje dag och även teorilektioner. Det går inte att föreställa sig vilken utmaning det är att ställa sig på mattan och göra den prövningen. Oavsett hur väl förberedd man är. “Jag tror aldrig jag har varit i så bra form som då, det går inte att beskriva hur stort det var”. 

Maja berättar om sina två viktigaste vägledare inom träningen. Shihan Mikael Söderqvist som hon började träna hos och tränade hos i så många år. Hon graderade hos honom ändå upp till svarta bältets 3:e grad (Sandan). Senare flyttade hon till Stockholm och började träna hos sin andra förebild Shihan Brian Fitkin i Stockholm kyokushin karate. 

“Jag hade aldrig kommit så långt som jag gjort om jag inte haft dem. De har väglett mig med sin unika kunskap om budo och kyokushin karate och genom sina personligheter.”

Maja berättar sedan om hur hon genom sin träningskarriär sökt nya utmaningar och mål och att hon provade på att tävla, men det var träningen i sig som var viktigast och det ledde henne till nya prövningar och hon fortsatte att gradera. Det växer fram när man tränar att utmana sig själv med allt vad det innebär. Och strecken på hennes svarta bälte blev fler. Nu är där fyra stycken. 

Tanken på att gradera till femte kom smygande och till slut frågade hon Shihan Brian Fitkin om det är realistiskt att hon som 60 år skulle kunna göra en gradering till som innebär en så pass stor fysisk prövning. Och det trodde han. 

“Jag skulle vilja göra alla mina högre grader, alla dar i veckan på nytt”. “Det är en personlig inre kamp man utför. Det handlar om att hela tiden testa sin mentala och fysiska styrka. Hur mycket tål jag egentligen.”

Åldersmässigt finns det inte någon kvinna som gör samma sak som Maja. Hon menar att finns en vilja att göra någonting man brinner för så borde inte åldern vara ett hinder för det. Det går inte att vara lika vig och stark som en 20-åring men då får man göra teknikerna på ett annat sätt och försöka göra dem perfekt istället. Det gäller att maximera prestationen efter sina förutsättningar, vad det än kan vara.

“Jag tänker fortsätta att träna karate till den dag att det kroppsligt skulle vara omöjligt för jag har en vilja och spirit som jag inte tror någon kan slå mig i.”

Maja är målinriktad och gillar inte att misslyckas. Sedan i våras har den stora uppladdningen inför graderingen trappats upp och nu tränar hon flera gånger varje dag. Förutom den fysiska träningen jobbar hon mentalt med att skapa målbild och visualisera sig själv lyckas. Och om hon tränat och fått en bra känsla så vill jag försöka behålla den. 

Det var svårt att balansera mammarollen med karateträningen. Hon berättar att hennes två söner fick spendera mycket tid i dojon för att hon skulle få träna. Men eftersom hon fick göra det hon brann för tänker hon sig att hon på så sätt var en bättre mamma. Vi pratar om jämförelsen mellan en svartbältesgradering och en förlossning, två stora fysiska prövningar. “Har man klarat av att föda barn, så finns det ju ingen smärta som är lika fruktansvärd. En första förlossning är också ett överraskningsmoment då man inte vet vad som kommer att hända. Och det är en kamp som inte går att lämna.”

Maja pratar med en stor vördnad och värme om sin livsstil. Hon säger att karaten är ingen sport utan ett sätt att leva och att använda sig av det man lär sig i dojon i övriga livet. 

“Jag har sällan varit rädd och fått ett självförtroende genom träningen. Och en annan viktig sak är att det finns ingen i karatesammanhang som frågar om ursprung eller något sådant. Alla är välkomna och man bedöms inte av yttre omständigheter som religion, kön eller ursprung utan efter vad och hur man presterar. Och det blir på så sätt en fristad.”

I samband med VM i kyokushin i Tokyo kommer ett internationellt läger hållas och det är då Majas gradering kommer att ta plats. 

Text och bild: Elin Herlitz

Fighterpodden avsnitt 59: The Ultimate Fighter-veteranen och MMA-proffset Frantz Slioa

Kommentarer