Artikel

Floyd Patterson: The Rock N Roll Champ

I maj i år var det tio år sedan Floyd Patterson gick bort. Här är en biografi över den förre världsmästaren i tungvikt och en av de tyngsta inom boxningen.

Floyd Patterson avled torsdagen den 11 maj 2006. Han hade i åtta års tid fört en svår kamp mot Alzheimers sjukdom och blev 71 år gammal. Floyd var den yngste tungviktsmästaren genom tiderna och han var även den förste att återta en förlorad titel och tog därmed död på det gamla talesättet ”They never come back”. Han var en av få tungviktsmästare som aldrig förärades något epitet, men det tänkte jag ändra på nu. Vad sägs om ”The Rock N Roll Champ”? Han var ju världsmästare under rock n roll-eran. (And he rocked his opponents so hard, they rolled over on the canvas.)

Floyd föddes 1935 och växte upp i stadsdelen Brooklyn i New York under knappa förhållanden. Han hamnade i svårigheter tidigt och efter upprepade stölder och inbrott dömdes han till ungdomsvårdsskola. När Floyd muckade började han boxas och den hårda träningen fostrade den unge grabben och gav honom den självkänsla han tidigare saknat. Han utvecklades enormt på kort tid och vann Golden Gloves två gånger. Hans amatörkarriär kröntes med ett OS-guld i mellanvikt i Helsingfors 1952, där han i semifinalen slog vår egen Stig Sjölin från Värnamo. Floyd var följaktligen världens bäste mellanviktare redan vid 17 års ålder. En fullständigt formidabel prestation. Som amatör hann Floyd med 44 matcher. En dryg månad efter Olympiaden debuterade Floyd som yrkesboxare och det tog bara ett år innan han var världsrankad i den lätta tungvikten. Efter tolv raka segrar stötte han i juni 1954 på svårboxade ringräven Joey Maxim, före detta världsmästare i lätt tungvikt som hade trixat bort svenske tungviktaren Olle Tandberg i dennes USA-debut 1948. Maxim hade vid mötet med Patterson gått 104 matcher medan den 19-årige afroamerikanen alltså endast hade erfarenhet från tolv promatcher. Maxim inkasserade en mycket tveksam poängseger. Elva av tolv journalister vid ringside hade Floyd som segrare, men poängdomarna ville annorlunda.

På 1950-talet hade man aldrig tidigare sett en så snabb tungviktare som Floyd. Han var inte särskilt storvuxen, men utnyttjade sin fantastiska snabbhet och hoppade in sina stenhårda krokar. Tillsammans med sin tränare Dan Florio utvecklade han en ny stil; han sköt ner huvudet mellan axlarna och hade handskarna i tät gard uppe vid kinderna. Detta kom att kallas ”peek-a-bo”-stilen. På den här tiden var gränsen mellan de två tyngsta viktklasserna flytande, men Floyd gjorde inte egentlig debut i tungvikt förrän i sin tjugotredje match när han slog ut Archie McBride 1955. I december 1955 var han förste utmanare i den lätta tungvikten, men Floyd och hans manager Cus D’Amato hade siktet inställt på den tyngsta viktklassen. D’Amato skulle på 80-talet “upptäcka” Mike Tyson.

Den 11 februari 1956 gifte sig Floyd med den undersköna Sandra Hicks, som varit hans fästmö i flera år. Sommaren 1956 hade han radat upp så många segrar att han fick boxa VM-kval mot sin gode vän och träningskamrat Tommy ”Hurricane” Jackson och det blev en sluggerfest av Guds nåde. De båda kombattanterna gav och tog i 12 ronder, men Floyd drog det längsta strået och vann på delat domslut. Därmed var Floyd klar för match om den vakanta tungviktstiteln mot Archie Moore, den regerande mästaren i viktklassen under tungvikt.

Floyd vägde endast drygt 82 kilo, medan ”Ol’ Archie” faktiskt var något tyngre. Moore hade boxats sedan mitten av 30-talet och med 189 matcher innanför bältet saknade han inte rutin. Han hade året innan givit Rocky Marciano en del problem i dennes sista försvar av den VM-krona han innehaft sedan 1952. Floyd hade inga större problem med Moore och vann en övertygande KO-seger i rond 5. Samma kväll födde hans hustru Sandra deras första barn, en dotter som fick heta Seneca. Livet lekte för Floyd. I hans första titelförsvar (1957) gav han ”Hurricane” en välförtjänt returmatch, men nu var det inget snack om saken; Floyd vann varenda rond tills utmanaren gav upp i den tionde ronden. Jackson såg bedrövlig ut och blev till och med avstängd för sin svaga insats.

Bara en månad senare försvarade Floyd titeln igen, nu mot Pete Rademacher, som vunnit OS-guld i +81 kg i Melbourne 1956. Han hade alltså kvaliteter, men matchen mot Patterson var faktiskt hans prodebut! När Rademacher mötte Floyd hade han precis fyllt 29 år, vilket på den här tiden oftast betydde att man började se slutet på sin karriär. Detta är enda gången i boxningshistorien som någon fått en titelchans i sin första match. Han ansågs ha ungefär lika mycket chans som en snöboll i helvetet, men sensationellt nog hade han faktiskt mästaren i golvet och stod upp bra de första ronderna. Sedan började Rademacher åka upp och ner i canvasen tills ringdomaren förbarmade sig över honom och bröt den ojämna tillställningen. Matchen sågs inte med blida ögon av idrottsvärlden utan betraktades för vad den de facto var: ett spektakel.

Nu dröjde det ett år innan Floyd visade sig i ringen igen och denna gång hette utmanaren Roy Harris, en texasbo som kunde skryta med en matchlista som visade 23 raka segrar och inga förluster. Detta var dock något av en chimär; folkskolläraren Harris hade uteslutande boxats i Texas och vunnit ett flertal av sina matcher på så kallat ”hemmadomslut”. Han var också vad man brukar kalla ”featherfisted” – han saknade slagstyrka. Floyd var oerhört överlägsen, men lyckades inte slå ut sin motståndare, utan det hela slutade med att Harris inte kom ut till den trettonde ronden. Nu började D’Amato och Floyd få svidande kritik för sitt val av motståndare. Värdiga utmanare som Zora Folley, Nino Valdes och inte minst Eddie Machen fick aldrig chansen. Detta berodde på att D’Amato låg i krig med Jim Norris och International Boxing Club, som kontrollerade de ovan nämnda boxarna. Intresset för Floyds VM-matcher var lågt. Till slut blev det nästan löjeväckande. D’Amato jublade säkert när en viss Ingemar Johansson från Göteborg slog ut topprankade Machen i ett VM-kval den 14 september 1958 i tron att även svensken var en ofarlig motståndare för Floyd. Hur förvånad han skulle bli…

I januari 1959 skrevs kontraktet under och Ingemar fick sin efterlängtade – och välförtjänta – match. Som uppvärmning tog sig Floyd an den limiterade Brian London och det blev en ensidig historia, där det endast var Londons stryktålighet som gjorde att han stod på benen i elva ronder. Sen vet vi alla hur det gick mot Ingemar. I två ronder hände i stort sett ingenting mer än att Ingemar petade rak vänster, men så i mitten av den tredje hittade svensken plötsligt en lucka i mästarens guard och slog en perfekt höger så att Floyd stöp. Att han kom upp efter den smällen är för mig obegripligt. Egentligen kunde ringdomaren Ruby Goldstein ha stoppat matchen redan där, men ytterligare sex nedslagningar följde innan han besparade Floyd ytterligare dagsedlar. Sensationen var ett faktum:

Världen hade fått en ny världsmästare i tungviktsboxning – han var vältalig, såg bra ut, klädde sig elegant och dessutom var han vit.

1960 gjorde Floyd något som många misslyckats med: att återta ett förlorat VM-bälte. Returmatchen på Polo Grounds i New York fick ett otäckt slut. Floyd hade tränat furiöst inför matchen och lagt på sig fyra kilo muskler sedan deras förra möte. Han slog Ingemar medvetslös med en fruktansvärd vänsterkrok i den femte ronden. Därmed hade Floyd alltså brutit en 70-årig förbannelse och matchen utsågs till ”Fight of the year” av boxningsbibeln The Ring.

Floyd besökte Sverige senare på året och trots att han närapå slagit ihjäl ”Ingo” upptäckte han till sin förvåning att han hade blivit omåttligt populär i det lilla landet. Så här i efterhand framstår det som ganska bisarrt, men några anledningar till detta fenomen kan ju ha varit Pattersons ”svenskklingande” efternamn, hans sympatiska personlighet samt att Sverige var etniskt homogent på den här tiden. Torsten Adenby arrangerade en uppvisningsturné med ”Svenska Floyd” runt om i Sverige som drog fulla hus. Floyd skulle återkomma till Sverige många gånger och hans bror Raymond bosatte sig till och med här. Det blev en tredje och avgörande kamp i mars 1961 mellan de båda antagonisterna och där visade Floyd en gång för alla att han var den bättre av de två. Visst, Floyd var nere två gånger i första ronden, men han var aldrig allvarligt skakad. Ingemar var av någon anledning rejält överviktig i denna match. Ingemar och Floyd kommer för alltid att vara förknippade med varandra och de blev också goda vänner efter att de lagt handskarna på hyllan.

floyd-1

Ytterligare ett titelförsvar klarades av i december 1961. Denna gång hette motståndet Tom McNeeley, obesegrad förvisso, men detta berodde på att han aldrig hade mött en fighter rankad bland de tio bästa i världen. En imponerande fysik till trots, så hade McNeeley blott rudimentära kunskaper i boxning. Elva gånger dråsade han i ringgolvet innan det var över. 1962 fick världsmästaren träffa John F Kennedy i Vita Huset och presidenten blev den förste att få reda på att Floyd tänkte ge Sonny Liston en titelmatch. Liston hade i realiteten varit den logiske utmanaren i mer än två år, men hans kriminella bakgrund, med bland annat ett fängelsestraff för misshandel av en polis, hade legat honom i fatet. Han ansågs inte ”lämplig” att få boxas om titeln, men till slut kunde inte Floyd undvika honom längre och det slutade i två av VM-historiens ojämnaste matcher.

Floyd blev totalt utklassad och klarade sig inte igenom den första ronden någon av gångerna. Alla rådde honom att sluta medan han fortfarande hade hälsan i behåll, men Floyd hade andra planer. Ingemar hade nu lagt av och hans gamle manager Edwin Ahlqvist ringde Floyd och frågade om han inte ville komma till Sverige och boxas? Och visst ville han det. Totalt blev det fyra matcher i Sverige. Drygt 30 000 åskådare på Råsunda fotbollsstadion fick se honom klart poängbesegra gamle Ingo-motståndaren Eddie Machen i juli 1964. Helt plötsligt var Floyd ”het” igen efter de två förödmjukande förlusterna mot Liston. Denna succéartade comeback minskade definitivt inte Floyds kärlek till svenskarna. Dessutom hade Liston nu detroniserats: den nye mästaren hette Cassius Clay. Patterson återvände till USA och i början av 1965 kunde man läsa rubriken ”Floyd populär!” i svenska tidningar. Detta efter att han betvingat stentuffe kanadensaren George Chuvalo i en riktig holmgång i Madison Square Garden, ytterligare en fight som utsågs till årets match av The Ring. Denna fina seger gav honom ännu en chans på VM-titeln, mot Muhammad Ali, som Clay numera hette.

Contributor

Floyd fortsatte dock att kalla honom för ”Clay” när han talade med pressen och det irriterade Ali något oerhört. Han bestämde sig för att lära Floyd en läxa och gav sin motståndare en fruktansvärd omgång. Ali kunde ha stoppat Floyd i ett relativt tidigt skede, men drog ut på det hela för att ”straffa” sin utmanare. Misshandeln varade i 12 ronder innan Floyd gav slaget förlorat.

Alla trodde nu att karriären var över för Floyd, men det var den inte. I april 1967 blev Ali fråntagen sin VM-titel av World Boxing Association på grund av vapenvägran och belades med yrkesförbud. WBA anordnade då en turnering för att få fram en ny mästare. Patterson deltog men förlorade kontroversiellt i oktober på poäng till den unge  sluggern Jerry Quarry.

Vinnaren av WBA-turneringen hette Jimmy Ellis. Edwin Ahlqvist lyckades med konststycket att få en VM-match till Sverige 1968, då Floyd fick utmana WBA-mästaren på Råsunda. Matchen direktsändes via satellit i amerikansk TV. Ellis vann på ett mycket omdiskuterat domslut.

Ringdomaren Harold Valan var också enväldig poängdomare och han hade nio ronder till Ellis och sex till utmanaren. Denna gång slöt dock bara cirka 19 000 åskådare upp. Detta berodde på flera orsaker: dels var biljettpriserna i saftigaste laget, dels var det väldigt kallt den septemberkväll när galan gick av stapeln och dels var boxningsintresset på kraftig tillbakagång i Sverige. Några inhemska stjärnor fanns knappt längre, utan galornas dragplåster var mer än sällan svarta boxare från USA, som exempelvis Sonny Liston, som fann en fristad i Sverige efter debaclet i returen mot Ali 1965. Bengt Bedrup beskrev situationen så här 1968: ”Varför tror ni de amerikanska boxarna med sådan förkärlek väljer Sverige utöver det faktum att vi har så många trivsamma blondiner att offerera?”*

1969 var Floyd inaktiv och återigen trodde man att sagan var slut, men otroligt nog gjorde han comeback 1970, nästan exakt två år efter förlusten mot Ellis, och radade upp nio raka segrar, bland annat mot den högt rankade Oscar Bonavena. Hans sista framträdande i ringen var en returmatch mot Muhammad Ali den 20 september 1972, som slutade med att Floyd, efter en inspirerad insats, gav upp i rond sju. En domare hade faktiskt matchen jämn. Nu var det äntligen färdigboxat för den 37-årige ex-mästaren. Totalt gick Floyd 64 matcher med bar överkropp.

The Ring valde honom till ”Fighter of the year” 1956 och 1960. Samma tidning rankade 1987 samtliga tungviktsmästare fram till Larry Holmes. Floyd hamnade på trettonde plats, inklämd mellan Jim Jeffries och Max Schmeling. Han valdes in i International Boxing Hall of Fame 1991. Efter karriären satt han bland annat i New York State Athletic Commission, men var tvungen att avgå 1998 efter att han fått problem med minnet. Hans adoptivson Tracy Harris Patterson tillhörde världstoppen i fjädervikt i flera år och gick ett antal alfabetsmatcher på 80-talet och början av 90-talet.

Text: Crister Berge, boxningshistoriker

* ”Bengt Bedrup ser på simnings- och boxningsåret –68” (Kristall-Förlaget 1968).

FOTNOT: Archie Moores födelseår har aldrig med säkerhet fastställts. Numera verkar de flesta boxningshistoriker i alla fall ha bestämt sig för att han föddes den 13 december 1916.


FLOYDS MERITER

OS-guld, VM-titlar och en proffskarriär som spände över 20 år. Här sammanfattar vi Floyds fantastiska karriär på några få rader.

Snabb summering: OS-guld i mellanvikt 1952, VM i tungvikt 1956-1959, 1960-1962.

matchfacit: 64 matcher – 55 vinster (varav 41 på KO), åtta förluster och en oavgjord.

Floyds KO-procent: 73 % (antal knockouter dividerat med antalet vinster).

GEMENSAMMA MOTSTÅNDARE FÖR FLOYD OCH INGEMAR

Archie McBride:

Floyd KO 7 (1955)

Ingemar W 10 (1957)

Brian London:

Floyd KO 11 (1959)

Ingemar W 12 (1963)

Eddie Machen:

Floyd W 12 (1964)

Ingemar KO 1 (1958)

Henry Cooper:

Floyd KO 4 (1966)

Ingemar KO 5 (1957)

Fighterpodden avsnitt 54: Fight Club Rush & Grappling Gäris

Kommentarer