Artikel

Ricard Carneborn – Svensk Jujutsuhistoria förkroppsligad

Ett liv på mattan, ett liv inom kampsporten. Från träning och tävling till att driva klubb, hålla pass, plocka fram andra. Ricard Carneborn har en intressant historia och driver en av Sveriges största kampsportsklubbar. Detta är hans historia, och hans bror Ralfs. Och detta är dessutom ett stycke nutida kampsportshistoria – Fighter Magazine besöker Nacka Dojo.

FOTO: WAHAB AKMAN

En solig, slaskig söndagsmorgon sätter jag mig bakom ratten och styr förbi Södermalm och Slussen, ut mot Nacka. Det är precis att man kan börja känna våren i luften när jag kliver ur bilen utanför den ombyggda idrottshallen som nu inhyser Ricard Carneborns hemmaklubb, Nacka Dojo.

Vi möts i receptionen, och den korta sträckan vi går till hans kontor hinner han hälsa på praktiskt taget alla vi möter, oftast med namn och någon personlig touch. Jag kryper upp i en av fåtöljerna i loungedelen av kontoret. Eftersom det här är första gången vi möts vill jag börja från början, och snabbt börjar den spännande historia som han bär på att rullas ut framför mig.

Att slå sig ned med Ricard Carneborn för att prata om alla de år han har andats och levt kampsport är verkligen en upplevelse. I fåtöljen mitt emot mig sitter en man som redan nu bär på så många kapitel att han utan svårigheter skulle kunna bygga sina memoarer. Hur kapitlen skulle kunna se ut? Något i den här stilen, tänker jag mig:

Kapitel 1.  Jujutsu

Året var 1986 och Ricard Carneborn, född 1975, började träna Aikido. Det fanns ingen särskild anledning till varför, utan som väldigt mycket man gör i den åldern så hängde han helt enkelt på när kompisarna började träna. På den ena mattan, där Ricard var, undervisade Lennart Linder i Aikidons konst. Den begränsade och lätta kontakten till trots så minns Ricard träningen som ganska hård. Det dröjde dock inte länge innan han började snegla mot mattan bredvid, där Ingemar Sköld och det som då hette Nacka Jujutsuklubb höll till. Efter ett tag bytte Ricard matta, och han beskriver hur han omedelbart fastnade för jujutsun.

Träningarna som Ingemar höll i var mer tävlingsorienterade, även om en del av träningen bestod av självförsvarstekniker för att nå nästa grad så låg fokus på mycket grundtekniker och fighting tack vare Ingemars stora kunskaper om tävlingsträning. Det dröjde inte många år innan Ricard började tävla, närmare bestämt 1991 vilket känns otroligt långt tillbaka i tiden för undertecknad som är född det året. Trots sin ringa ålder hade Ricard fått flytta upp till tävlingsgruppen, han tränade hårt och var stor för sin ålder, vilket öppnade den dörren för honom.

Det blev ingen mjukstart för tävlingskarriären, för den första tävlingen han ställde upp i var SM. Ricard berättar om hur han skrällde och vann sin första match mot en riktigt duktig utövare, bara för att bli diskad i sin andra match då han slog för hårt och drog på sig en massa varningar, orutinerad som han ändå var vid den tiden. Men rutinen kom ganska snabbt på plats, för den här första tävlingen blev startskottet för tretton år av tävlan i jujutsu, och tio år i landslaget. Den unge Ricard fick åka till otroligt många olika platser och tävla jorden över, och han minns och berättar om dessa tävlingar med en otrolig detaljrikedom. Det är som att han fortfarande ser allt klart framför sig när han återger de tävlingar han har i bagaget.

Det finns en last i bagaget som väger lite tyngre än de andra. Nämligen Bertrand Amoussou, judoutövare från Frankrike, som på senare dagar bland annat gjort sig känd som tidigare president för det internationella MMA-förbundet, IMMAF. Ricard berättar om hur Bertrand alltid var stoppklossen som gjorde att han inte tog sig förbi semifinalerna på de stora mästerskapen, vilket har lett till att Ricard nu har fyra bronsmedaljer från VM i sin ägo, men ingen hett eftertraktad guldmedalj.

Sandwichpass

Bertrand Amoussou var herren på täppan under många av de år som Ricard tävlade. Alla ville slå honom, även Ricard, men den drömmen blev aldrig sann. När jag frågar om vilket minne som är det starkaste från hans år inom jujutsun så är det just ett minne kopplat till Bertrand, under World Games där de två möttes i finalen. En match som Carneborn förlorade, men att få delta i en så stor och erkänd tävling skapade ett minne som än idag lever kvar starkt. Idag är de två goda vänner påpekar Ricard, han berättar att de två talade så sent som häromdagen, och att de ibland kan börja prata om gamla minnen från tiden då de båda befann sig i toppskiktet av världens jujutsu-utövare.

Men efter många intensiva år i landslaget började Ricard känna sig mätt på jujutsun. Han upplevde en stor frustration inom idrotten och hur det då rådande regelsystemet såg ut samt att domarna ofta avgjorde matcherna tack vare ett passivitetssystem som de gärna använde.

Ricard förklarar att de sista åren han tävlade var det mycket turbulens i det internationella förbundet vilket allt mer tog död på tävlingsglädjen. Att han led sviter av flertalet skador gjorde inte saken bättre. Han började känna att det fick vara nog snart, men drömmen på världsmästartiteln och guldmedaljen var inte död än. Ricard berättar om hur han kände att han hade det inom sig att nå högst upp på prispallen, och i ett sista försök att nå sitt länge eftertraktade mål ställde han upp i det som kom att bli hans sista jujutsu-VM år 2004.

Men det blev inget guld för Carneborn i hans sista mästerskap. I stället slöts cirkeln då han likt i sin första tävling blev diskvalificerad. Han berättar med inlevelse om den raka sparken som blev sista spiken i kistan, om hur han gled på motståndarens arm och träffade i ansiktet, en otillåten teknik. Än idag minns han känslan av sin stortå i motståndarens mun.

Kapitel 2. BJJ

Ricards klubb hade redan från början stort fokus på markkampen (ne-waza). Det var ett intresse som runt år 1998 växte sig allt större.

Samtidigt började Ricard besöka olika klubbar som tränade Brasiliansk Jiu-Jutsu, BJJ, och förälskelsen blev snart ett faktum. Det var så fascinerande att börja med BJJ, berättar Ricard. Den största skillnaden upplevde han var hur mycket man använde benen i brottningen, egentligen hela guardspelet. Det var helt nytt för honom, som mest var van att brottas med överkroppen. Och nog åkte han på stryk alltid, men det hindrade honom inte. Snarare tvärtom, intresset för BJJ växte snabbt fram och det blev en väldigt naturlig övergång att hänge sig åt den formen av träning när han lagt tävlandet inom jujutsu på hyllan. Ricard åkte på många seminarier där kända utövare från Brasilien instruerade, och ganska snart började träningsformen ta plats på Nacka Dojo, under namnet ”golvkamp”. Ingen hade ju några bälten eller meriter i BJJ på klubben, men många ville ändå träna den formen. Ricard berättar om hur han fascinerades av detaljrikedomen och komplexiteten som finns inom BJJ, det var någonting helt annat än den teknikarsenal han använt sig av under alla år inom jujutsun.

Escape till passering

När Ricard nu inte längre var dedikerad till jujutsun började han experimentera mer med olika stilar och ta med sig nya influenser till träningen. När han berättar om hur de började träna det som idag heter MMA, men kallade träningsformen för ”Stay Alive” kan jag inte låta bli att brista ut i ett gapskratt. Visst, det är lätt att skratta åt det idag men på den tiden fanns det ingen utstakad idrott, inga förbund och ingen enhetlig syn på MMA som det idag finns. Ricard berättar att Stay Alive-träningen egentligen inte var väsentligt skild från det andra de gjorde på klubben – steget från att byta ut Gin mot en rashguard och ta på sig boxningshandskar var inte så stort, och de mixade friskt mellan olika influenser och tekniker som de tränande kunde bidra med. Ricard själv är svartbälte i jujutsu sedan 1996 och i BJJ sedan 2011.

Det har varit ett outtröttligt tränande och tävlande från ung ålder till vuxen, alltid inom kampsporten och alltid med en stadig utveckling. Har det aldrig känts tungt? Har Ricard aldrig känt att nej, nu lägger jag ner det här?

Svaret är nej. Han rättar sig och säger att självklart har det funnits motgångar genom åren, kanske främst i form av skador, men det är inget som stoppat honom. Nyckeln till detta är glädje. Ricard älskar kampsporten och hur mycket glädje träningen och klubbkamrater skänker honom. Har han varit borta ett tag på grund av en skada har kärleken till idrotten och klubben Nacka Dojo hjälpt honom tillbaka. Och just Nacka Dojo, och inte minst Ingemar Sköld, förstår man har en otroligt stor del i Ricards liv.

Kapitel 3. Nacka Dojo

I dag jobbar Ricard på Nacka Dojo, och klubben har växt från en jujutsuförening till ett fullt utblommat sportcenter som erbjuder allt från Sport Ju-Jutsu till BJJ, Thaiboxning, MMA, Submission Wrestling, Yoga, styrketräning och fysträning i olika former. När vi träffas har de precis knäckt den magiska gränsen med 1000 aktiva medlemmar på klubben, vilket man inte kan kalla något annat än stort.

Ricard började sitt engagemang i föreningen som hjälptränare, han gick sida vid sida med Ingemar och började plocka upp trådarna och tipsen som ledde honom till att bli den coach han är idag.

Nästa steg i arbetet blev när Ingemar värvade Ricard som kassör till föreningen, och här kickade entreprenörsandan som Ricard vuxit upp med igång.

Ricard berättar om hur han passionerat satt uppe många sena kvällar för att formge planscher för klubben på det som då var avancerade datorer. Han börjar gräva bland pärmarna i sitt kontor för att hitta några av dessa som han har sparat på, och de gulnade papperna visar mycket riktigt prydliga A4-ark med reklam för Nacka Jujutsuklubb.

Jag kan inte låta bli att pika honom för användandet av Comic Sans, men det är en gammal synd som ändå får anses vara preskriberad vid det här laget.

Under åren som Ricard varit en del av Nacka Dojo har det vuxit otroligt mycket, och det har funnits olika perioder i klubbens historia som han nu kan se tillbaka på. Någonting han gärna lyfter fram är att de aldrig var rädda för att ta in nya influenser, de var inga bakåtsträvare.

Men under en period ledde detta till att de både medvetet och omedvetet började frångå det som länge varit en del av klubben – de traditionella inslagen från den japanska budon. Ricard förklarar det som att klubbens mål var att så många som möjligt skulle kunna tävla, och göra detta mycket, vilket kostar en del pengar. Fler medlemmar ger mer pengar, och en bredare målgrupp ger fler medlemmar.  Därför valde de att tona ned de traditionella japanska bitarna och i stället sikta mot en bred dare publik.

I dag ser det annorlunda ut. För några år sen beslutade sig styrelsen och instruktörerna på klubben för att återinföra de delar av den japanska filosofin och traditionerna som hamnat i skymundan. Ricard framhåller att Dojo för dem betyder mer än gängse uppfattning om att det är ”en plats där man tränar”, utan att det är en plats där man lär sig och hittar vägen.

På Nacka Dojo lägger man en stor vikt vid att hitta en fungerande balans mellan ett modernt träningscenter och en traditionell kampsportsklubb med allt vad det innebär.

De La Riva till Berimbolo

Ricard förklarar, att ska man kunna ha en stark sammanhållning och gemenskap i ett så här stort hus måste det finnas vissa förhållningsregler som skapar detta. En stark värdegrund framhålls som en stor orsak till de framgångar som Nacka Dojo nått.

Den andlige ledaren för Nacka Dojo och för Ricard personligen är Ingemar Sköld. När jag ber honom berätta mer om hans relation till Ingemar så säger Ricard att Ingemar är hans äldsta, bäste vän. Inte bara för att han är gammal till åren, utan för att de varit vänner sedan Ricard var ung. Han beskriver Ingemar som en mentor och instruktör som lärt honom konsten att balansera mellan hård och disciplinerad träning samt kunna slappna av däremellan och ha roligt och vara knasig och sprallig.

Ricard beskriver sin relation till Ingemar som den klassiska sagan om eleven som möter en mästare. Den beskrivningen stämmer verkligen in på de två tycker Ricard. Han tillägger att det är lite synd att det inte känns lika vanligt att sådant händer nu för tiden.

Där håller jag faktiskt inte med honom. Efter att ha spenderat några timmar i Ricards sällskap, fått höra hans historia och se med mina egna ögon vad han varit med och byggt upp så råder det för mig ingen tvekan att historien om mästaren och eleven kommer att upprepa sig i Ricards liv. Bara det att nästa gång kommer han vara mästaren som finner en elev som kommer att växa under hans ledarskap och beskydd.


Ralf och RicardFAKTA – RICARD CARNEBORN

Ålder: 40 Bor: Nacka

Meriter: Ju-jutsu, 5 dan svartbälte SM-guld 94-00, 02-04, VM-brons 96, 98, 00, 02, EM-brons 95, 97. BJJ: Scandinavian Open guld 03, 04

Stockholm Open 02, 10. Coach för landslaget i ju-jutsu 10-14

Gör: Personlig tränare, sportchef på Nacka Dojo. Äger och driver företaget Ctrl Sports AB. Kuriosa: Blev utnämnd av Svenskt Näringsliv till Nackas mest företagsamma människa 2013.

FAKTA – RALF CARNEBORN

Ralf Carneborn gick i sin storebror Ricards fotspår och började också träna ju-jutsu på Nacka Dojo 1989. Han tog sitt första SM-guld när han var arton år och plockade sedan en fjärdeplats på VM. Ralf är en inbiten tävlingsmänniska och tävlar även aktivt i submission wrestling och brasiliansk jiu jitsu. Han har svart bälte i brasiliansk jiu jitsu och tog senast guld på European Open.


FAKTA – NACKA DOJO

Nacka Dojo är en av Sveriges största kampsportklubbar. Den grundades 1982 men hette på den tiden Nacka Ju-Jutsu Klubb. Fokus låg i början på självförsvar men ganska snart började ju-jutsun bli mer och mer sportinriktad. 1997 grundade Ingemar Sköld och Ricard Carneborn sin egen stil som fick namnet Sport Ju-Jutsu. De skapade också en organisation som hette Sport Ju-Jutsu Scandinavia. När organisationen över tid började erbjuda fler kampsporter behövdes ett nytt namn för att bättre beskriva verksamheten. Då ändrades namnet till Dynamix Fighting Sports, och finns numera representerade i flera olika länder. Sporterna som är representerade i Dynamix är Sport Ju-Jutsu, brasiliansk jiu jitsu, submission wrestling, karate, judo och MMA.


Ingemar Sköld

FAKTA – INGEMAR SKÖLD

Ingemar Sköld är åldermannen på Nacka Dojo. Han började träna ju-jutsu för Hans Greger 1968 och var en stor del i den svenska ju-jutsuns moderna utveckling. Han har själv tävlat framgångsrikt och har bland annat fem guld från EM. Han har också coachat landslaget i många år och reser över hela landet för att hålla i seminarier. För många har Ingemar symboliserat den mentala biten av ju-jutsu. Många tävlingsaktiva har under sin landslagsperiod uppskattat de mentala övningarna de gjort med Ingemar, och få som varit på ett elitläger i Nacka har missat Ingemars avslappningsövningar med mental fokus.


Fighter Magazine 1-2016

[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 1-2016 som du kan läsa via Ztory och Readly]

Fighterpodden avsnitt 59: The Ultimate Fighter-veteranen och MMA-proffset Frantz Slioa

Kommentarer