Krönika

Liten börjar bli stor

För tre år sedan var vi 20 stycken på SM. I år är vi 150. Det är inte bara sparring som växer inom taekwondon, att gå upp på mattan och visa ett bestämt mönster av spark- och slagtekniker är mer åtråvärt än någonsin.

Grenen kallas poomsae och lämpar sig för alla åldrar. Från de allra minsta som springer runt med gula bälten runt midjan till de rutinerade veteranerna med höga svartbältesgrader. Poomsae kräver precision, styrka och disciplin av utövaren, såväl som is i magen.

I Sverige börjar det för x antal år sedan som ett litet community. Det är knappt så att vi får en matta på tävlingarna och deltagarantalet är i botten. Poomsae ses som sporten för utövarna som besitter hur mycket talang som helst, men som inte gillar sparring. Det är lite den uppdelningen, den stereotypen. Sparrare avskyr poomsae, poomsaeutövare avskyr sparring.

Taekwondons tekniska gren får lida och hamnar i frysboxen. Men de kämpar som sin vana trogen anmäler sig och deltar på varje tävling kör hårt. De står upp för sin passion. Inte har de någon plan att lägga sig bara för att sparringen får mer uppmärksamhet.

SM i Borås 2014. Jag sitter i Boråshallen, iklädd min taekwondodräkt och med det svarta bältet knutet runt midjan. Ska upp och tävla om dryga timmen. Tävlingarna är i full gång, men ändå är det knäpptyst. Det kan bero på att sparringen lyser med sin frånvaro.

– Vi kan inte garantera ett bra arrangemang, säger Svenska Taekwondoförbundets dåvarande ordförande Emir Dizdarevic till P4 i Sjuhärad några veckor innan tävlingen. Vid det här laget är stressnivån hög i förbundet. Problem med hotfulla ledare och deltagare, vissa agerar våldsamt mot domare. I sin tur engagerar inte tävlingen tillräckligt många domare. Så SM blir en lugn tillställning.

Trots problemen med sparringen, så kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt. Vi poomsaeutövare har ju alltid varit småttingarna. Storleken mindre och inte alls lika viktiga som sparring. Men se nu. Vi har ett SM där den olympiska taekwondon är helt ur sikte. Utöver det är även arrangemanget ruskigt bra.

Så varför är det just nu som poomsae blivit stort? Svaret är rätt enkelt – det är inte just nu. Svensk poomsae börjar som ett litet, starkt järngäng. De trogna utövarna som gör allt för sin sport. Och inte bara utövarna, utan ledarna, domarna och supportrarna. Känslan av hängivenhet går bara inte att missa.

Vi har länge fått verka i det tysta, men nu börjar allt kämpande ge resultat. Det är just detta som leder till en växande sport. Klubbledare och utövare ser att det är ett säkert kort. Bra organisation, härliga människor och kunniga individer som är inblandade.

Jag är rätt säker på att fler idrotter skulle må bra av att vara som poomsaen. Ett mindre kollektiv med siktet framåt. Men lillen börjar växa nu. Växa så det knakar.

Fighterpodden avsnitt 57: Efter UFC Fight Night 160 & inför Excellence FC 2

Kommentarer