Efter kollapsen 2014 sadlade thaiboxaren Madeleine ”Madde” Vall om. Efter månader av hård träning var planen att satsa på den traditionella boxningen och börja tävla. Istället blir det månader av rehabilitering – och vetskapen om att hon aldrig mer får fightas.
Idag har vi en temadag vi kallar ”Svenska Fighters”. Under hela dagen publicerar vi en hel rad med spännande intervjuer med svenska fighters. För mer information läs HÄR.
Den här artikeln har tidigare publicerats i Fighter Magazine nummer tre 2015.
Det började egentligen som en rutinkontroll. Madde hade känt av en isande smärta i huvudet under sparringträningarna de senaste två månaderna. Inte den där vanliga värken man får av en smäll, utan sådan värk som gör att synen blir sämre och yrseln leder till att det är svårt att få benen att fungera på rätt sätt.
Läkaren konstaterade att hon drabbats av några hjärnskakningar, och man följde då upp undersökningen med en magnetröntgen.
Men den riktiga käftsmällen kom den 29 september.
– Röntgen var i första hand för att få bekräftat att jag kunde köra och satsa på boxningen. Tanken var ju att jag skulle börja tävla, det var därför jag kört det så mycket och lagt ned så mycket tid på det, säger Madde Vall.
Efter röntgen upptäckte läkarna att Madde drabbats av två hjärnskador. Det går inte att säga när hon fått dem, men troligtvis någon gång under de månaderna som hon började känna av den ohyggliga smärtan. Läkarens besked ryckte undan mattan fullständigt: ”du är en smäll från att aldrig mer vakna upp, och vaknar du upp är det i bästa fall som en grönsak”
Hur gick tankarna direkt efter att du förstått att du aldrig mer skulle få fightas?
– Det är nästan lite suddigt precis efter. Men jag var jätteledsen den dagen, det var mest chock och kaos om man säger så. Sedan har jag pendlat mellan ilska och förnekelse för att sedan bara stänga av helt. Jag tror inte riktigt att jag kunnat ta in det. Det enda jag kunnat ta in är att jag inte kan träna, för det märker jag av det varje dag. ”Kvart över 4? Träna! Nej juste. Det kan jag inte”.
Madde beskriver att hon tagit in beskedet om hjärnskadorna så till den grad att hon vet att hon inte kommer få träna eller tävla, men att ta in att hon är en smäll från att aldrig mer vakna upp har hon svårare att förstå.
– Jag har nog inte riktigt fattat det, eller om det är att jag inte orkar tänka på det. För då kommer jag ju inte ens kunna gå över gatan liksom, eller ramla med cykeln. Jag tror jag skiter i att tänka på det.
Att hon inte kommer kunna tävla för alltid, är en tanke hon ganska nyligen börjat sluta fred med. Men att aldrig mer kunna träna kampsport eller sparras mot andra, för att känna den där kärleken som kampsporten har gett henne i över ett decennium, är det svåraste.
– Det värsta är att jag inte får göra det alls. Sorgen och tomheten. Att det bara tas bort sådär och att inte få fatta det beslutet själv. Det är inte kul.
Hur har du hanterat beskedet?
– Jag försöker hålla mig sysselsatt. Har jag inget att göra så kryper känslorna på.
Det här kanske är meningen för att jag inte ska fly mina känslor, som jag gjort i 31 år. Nu tvingas jag känna, vilket jag hatar. Så det är väl något bra med det, ju tidigare jag lär mig att hantera mig själv, desto bättre.
Sedan kollapsen 2014, har Madde kommit en bra bit med att hitta sig själv bortom ”Thaiboxnings-Madde”, men det är tomt eftersom kampsporten varit så mycket mer än att bara tävla och träna. Hon har använt den för att hantera vardagen och allt vad den innebär under 13 år.
– Kampsporten har lärt mig att hitta mig själv, hantera jobbiga känslor och att vara lycklig. Jag får lite panik av tanken ”hur ska jag hitta det nu?”. Det finns ju ingenting, tänker jag nu, som kan ersätta det. Jag antar att det visar sig, men just nu blir det lite kaos i kroppen. Jag kan ändå i vissa stunder försöka se den positiva sidan av det – med möjligheter och ny tid till saker. Jag kommer att fokusera mer och mer på det, men just nu är det högst schitzofrent. Jag pendlar mellan de djupaste dalarna och högsta topparna i en sekund för att sedan hamna rakt ner i gråsörjan.
Trots det tunga beskedet vill inte Madde att hennes skador ska användas som bränsle i den eviga diskussionen om att kampsport är farligt och leder till att folk får skador för livet eller dör.
– Jag har tränat varje dag i 13 år och gått 70 matcher. Det är klart att det helst inte ska hända alls, men risken finns. Den risken fanns också när jag hade hästar och spelade fotboll. Enligt läkaren var det lika farligt för mig att rida, men det är ju ingen som säger ”sluta rid, hela världen, för ni kan få hjärnskador!”. Sedan är jag ju för kampsport, det finns så mycket bra med det och det ger så mycket. Så för mig är det fortfarande värt det. Däremot kan man ju försöka fokusera på att göra det så säkert som möjligt, kanske införa röntgen som rutin, ha hjälm på träningen, inte vara dumdristig. Och att man går till läkare om man har symptom.
Nu väntar en lång och tuff rehabilitering för Madde för att äntligen få rätsida på de skador hon fått under alla sina år på fightingscenen. Det är första steget på resan i att hitta en ny träningsform och att, någon dag i framtiden, kanske komma nära den där känslan som kampsporten gett henne under så många år.
Men trots hjärnskador, ett livsomvälvande besked och en enorm sorg, hade Madde inte gjort något annorlunda. Förutom en sak.
– Jag önskar inte att jag lagt av tidigare. Jag önskar att jag hade börjat tidigare, så att jag fått fler år.
Text: Madeleine Gartéus
Foto: Pamela Hanné
FAKTA – MADELEINE VALL
Ålder: 31 år Längd: 170 cm Vikt: 60 kg
Från: Falkenberg/Halmstad Bor: Stockholm
Är/gör: Instruktör, personlig tränare, föreläsare, modell, journalist.
Meriter: 70 matcher. Flertalet SM-, NM-, EM-guld och två VM-brons i thaiboxning. Landslaget sedan 2007, skrev historia genom att vara första kvinnliga fighter att fightas under proffsregler på svensk mark.
Mera: www.madeleinevall.com
Instagram: @madeleinevall
Kommentarer