Krönika

2015 – året som andades revansch

Inför varje årsskifte skrivs det listor över året som gått, vilka löften man inte höll (och satsar på för femtioelfte året i rad), vad man minns och vad man vill glömma.

Jag är definitivt inget undantag.
Träna mer. Sluta äta skräpmat och godis. Bli en lugnare människa.
Ni vet, klyschorna.

När jag återupptog kampsportsträningen i början av året, hade jag bestämt mig för att målet med träningen skulle vara att delta i SM. Jag hade inte satt någon specifik tidsram eller liknande, men det fanns alltid med i bakhuvudet. Någonstans på vägen genom det här året, tappade jag den målbilden.
Blev jag inte sjuk, så var det någon gammal skada som spökade (jag är ju trots allt snart 30…).
Var jag frisk och skadefri, var det andra måsten som fick prioriteras.
Och i ärlighetens namn: tillslut försvann lusten.
Kärleken.
Anledningen till att man faktiskt sysslar med kampsport.

När den lusten och kärleken lyser med sin frånvaro, vägrar jag träna.
Jag har släpat mig till träningar efter tolv timmar långa shiftpass, i snöstorm och när jag inte vill något hellre än att inta horisontalläge i soffan. När jag egentligen inte orkar. Men då har kärleken funnits där. Och då finns det ingenting bättre än att köra järnet nere i lokalen.
Jag tog ett träningsuppehåll de sista månaderna av det här året, och i skrivande stund har jag inte återupptagit träningen.
Men, kärleken är tillbaka.
Jag längtar efter att känna blodsmaken i munnen. Att känna tandskyddet skava mot visdomständerna. Att nöta, nöta, nöta för att bli bättre.
Men jag behövde det här breaket.

Och med den historien, vill jag summera det här kampsportsåret.
2015 var året då Alexander Gustafsson gick upp i oktogonen i januari och förlorade mot Anthony Johnson. I oktober gick han upp igen. Förlusten mot Daniel Cormier var blytung, men det är inte det centrala. Alex tog inte hem bältet, men vad som kännetecknar en sann fighter – är viljan att komma tillbaka.

2015 var året då Ronda Rousey var obesegrad och fullständigt dominerade allt motstånd i oktogonen. I november knockades hon brutalt av Holly Holm, och förlorade världsmästartiteln. Det råder ingen tvekan alls om att Rousey kommer komma tillbaka, efter att ha slickat såren och fått tillbaka fighterhjärtat.

2015 var året då Sofia Olofsson blev världsmästare i thaiboxning och satte (återigen) Sverige på kartan inför det stundande VM:et i Sverige 2016. Isa Tidblad Keskikangas och Evelina Wikner tog varsitt silver i turneringen. Therese Gunnarsson, Anna Strandberg, Sandra Bengtsson, Elina Nilsson, Giang Hoang, Erik Berglund och Burim Rama kammade hem varsitt brons.

2015 var året då Mikaela Laurén försvarade sitt WBC-bälte för andra gången – och vann överlägset. Att på tio år göra den resan Laurén gjort, efter det uppmärksammade dopingbrottet 2005, är något bara en fighter kan göra.

2015 var året då Badou Jack blev världsmästare i boxning. En titel Jack försvarade redan i september, och behöll. Sedan hans proffsdebut 2009, har Jack bara en förlust i sitt record.

Jag kan fortsätta i all oändlighet.
Men sensmoralen av året är:
Att vara en fighter definieras inte av vad du gör i medvind
Det definieras av vad du gör i motvind

Inför 2016 kommer jag inte ha några nyårslöften.
Men åldersgränsen för SM har ändrats, så är det inte omöjligt med en pallplats i framtiden…

Fighterpodden avsnitt 59: The Ultimate Fighter-veteranen och MMA-proffset Frantz Slioa

Kommentarer