Förra veckan satte jag mig på någon form av hippietåg och pratade idealistiskt om hur det bästa i världen är gratis och att man minsann inte alls behöver följa konventionerna för framgång och lycka.
Rosa moln och regnbåge med guld i slutet. Små bevingade teletubbies som sprider glittrande kärleksstoft… Nja, inte riktigt.
Jag är mitt uppe i det jag älskar att göra. En match som ligger precis runt hörnet och jag lever en komprimerad och slimmad vardag som bygger på få ”måsten” och mycket träning. Allt jag gör räknas. Varje träningspass, varje rond, varje kombination, varje liten förflyttning – ALLT räknas. Jag är skoningslös när jag kritiserar mig själv efter passen.
Det kräver underkastelse och frestelsen att ge efter är alltid nära. Tvivel på varför. Är det verkligen värt uppoffringen? Tydligast blir det på sommaren.
Samtidigt som studenterna springer ut tar Sverige kollektiv semester. Kommersen fortgår visserligen med det är med slappa tyglar. ”Det är ju semestertider” accepteras som godtagbar ursäkt och hänvisar man dessutom till en stackars semestervikarie kommer man undan med vilka professionella tillkortakommande som helst.
Vi sitter gärna i glashuset och skrockar åt Spanjorernas siesta och ”mañana” omedvetna om att vi kastar sten runtomkring oss. Hela vårt land går på halvfart från mitten av juni till mitten av augusti. För att inte tala om industrisemestern då vi lägger ner helt.
Du ser det kanske inte. Men jag gör det. Människor njuter oförskämt av vardagen. Som om att det inte fanns någon morgondag. I sociala medier gör de vad de kan för att bräda varandra med kontinentala bravader. Tweetet om en lunch som avslutades barfota med en kopp kaffe på en grön allmänning – under pågående arbetsdag dessutom (det är ju ändå semestertider). Facebookuppdateringen ”AW” med tillhörande incheckning på valfri göttig uteservering – för att ”umgås med alkohol” en onsdag, sådär som de gör runt Medelhavet. Eller hashtagen #nofilter på instagrambilden där ljuset från en blodröd sol som är på väg ner i havet bryts genom ett halvt urdrucket IKEA-glas med rosé – just för att livet där och då är så underbart att det inte behövs snyggas till.
Rosé har jag aldrig riktigt fattat. Men fan, jag vill ju så gärna ge efter för den impulsen av att inte bry sig så hårt att det plötsligt ser gott ut. Bara hoppa över något bestämt och planerat för att istället njuta av solen och en brun läsk, släppa på tyglarna.
Det är precis när jag sätter mig i bilen för att sticka till träningen som frestelse och tvivel kommer över mig. När jag ser grannen luta sig tillbaka i utemöblemanget och lägga upp fötterna på bordet. Medan han bara ska sitta där på mage full av flintastek och Lohmanders och njuta av kvällssolen ska jag in i en kvav träningslokal och slita i mitt anletes svett. Samtidigt som han sitter och tittar på solnedgången, omhuldad av flygande teletubbies blir jag slagen i ansiktet av svettiga, obehagliga män. Inte konstigt att man frågar sig själv varför…
Men jag tror det är så enkelt att man varje dag ges ett val. Man får välja om man vill vara ordinär eller extraordinär. Gör man inget val blir man per automatik ordinär. Jag väljer medvetet varje dag. Den 20:e juli går match i Liverpool och då ska jag inte vara något annat än extraordinär.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer