Storslagna huvudmatcher, dubbla titelmatcher och ett mer anonymt undercard sammanfattar vad lördagens gala har att erbjuda. Högst förväntningar ligger på mötet mellan champ St. Pierre och fantomgrapplern Shields, samt generationskrocken i Couture vs. Machida.
WW title: Georges St-Pierre (21-2) vs. Jake Shields (26-4-1)
Zuffas kreativa avdelning har jobbat hårt inför den här fighten, med att porträttera Shields som en superskurk värdig att ta sig ann riddare St. Pierre. De har lyckats hyggligt med tanke på omständigheterna, och man kan inte klandra dem för att de försöker. Matcher byggs på intresse och drama, och när det kommer till Shields är han ingen tacksam karaktär. Sitt utmärkta record och alla historiska vinster till trots, är det svårt att uppleva Shields som särskilt farlig. Han är en vardaglig, snudd på menlös idrottsman vars framgång endast bottnar i hårt arbete och talang. Personlighet, drama och sensationer lyser med sin frånvaro. Svårsålt för den stora massan, men en högst värdig utmanare i hardcorefansens ögon.
I en ytlig jämförelse är förstås Kanadas gigant en svårslagen mästare. Superhjältefysiken och Hollywoodutseendet är fullkomligt rättvisande, GSP är mer än andra människor. Hans omatchade skicklighet i sporten har ackompanjerats av en passande aura och look. Den regerande champen vinner visserligen med enkla medel, håll brottarna stående och brotta ner alla andra. Men envåldshärskare kan förlåtas trista matcher och publikintresset svalnar inte i första taget. Särskilt inte i Toronto där lördagens gala kommer lyfta tak, spränga publikrekord och uppmuntra till folkfest. Ingen i hemlandet kommer bry sig dig minsta om hur mästaren försvarar sitt bälte, så länge han gör det.
Rätt man att tackla odds och publiktryck är Shields. En man så befriad från ego, arrogans och skådespeleri att han inte lär rubbas av förväntningarna. Få män har vunnit så många matcher de borde förlorat, som Kaliforniens främsta MMA-grappler. Små avgörande detaljer, som att nedlägga Dan Henderson på rygg eller flippa Martin Kampmann. Shields är inte de stora gesternas man, han är en prickskytt med ryggmärgskänsla för när han ska agera. Med världens bäst timade singeleg och ett markgame som till och med kunde lära Jacare, Maia och Aoki något om positionskontroll. Är det tillräckligt? Borde inte vara. GSP sprawlar med ljusets hastighet och kan boxa ut vem som helst i divisionen, vilket är allt som behövs. Men som sagt, Shields är överraskningarnas man, utmanaren som reser sig lite extra för varje utmaning. Den blygsamme idrottsmannen som fightas utan press, förväntningar eller ego. Inte ens GSP kan sakna respekt för det.
FW title: Jose Aldo (18-1) vs. Mark Hominick (20-8)
Om Kanada har oddsen på sin sida i den andra titelmatchen, ser det inte fullt lika muntert ut här. Hominick skrapade ihop tillräckligt med segrar för att få en chans på Aldo, men kickboxaren från Ontario har inte mycket som talar för honom. Sedan 2002 har Hominick varit en respektabel kraft på proffsarenan, stöttad av enastående uthållighet och framför allt sin bildsköna boxning som tagen ur en instruktionsvideo. Men det är just däri som problemet ligger. Hominick väver ihop fötter, händer och fotarbete som man vill se det i träningslokalen. Felfritt, oklanderligt men inte särskilt skräckinjagande. Detta ska jämföras med mästaren Aldos attacker, en virvelvind av dim mak och dödsstötar med en hastighet som kan få den bäste att ifrågasätta sina reflexer. Mästaren från Brasiliens djungel agerar på ett mentalt och fysiskt plan som ingen av hans motståndare ens har fått tillträde till. Såvida inte Aldos envetna ryggskador har rubbat flow och tempo, är det en jordskredsseger på ren jävlighet som väntar. Och då är det bara stående vi pratar om. På backen är Hominick dödförklarad innan de ens börjar klämma på varandra.
LHW: Lyoto Machida (16-2) vs. Randy Couture (19-10)
Generationsskifte och uppdatering av två herrar som är på väg ut. För ett par år sedan hade den här matchen betraktats som ett skämt, med Couture som slaktfärdigt offerdjur i nävarna på den reaktionssnabbe perfektionisten Machida. Sedan Shogun tog ner den före detta mästaren på jorden och krossade illusionen, har en mer mänsklig drake visat sig. Machida är inte byggd för uppförsbackar, motgångar eller omarbetning av sitt game. Han kör på så länge det håller, därefter väntar en ung pension. Couture är i kontrast utmanaren av allt vad pensionsålder heter, sportens främsta evighetslåga vars vetenskapliga laboratorium till träningslokal räknar ut exakt hur många mil han klarar på sin numera 47-åriga bensintank. Den hisnande skillnaden i snabbhet ger fortfarande fördel Machida, och kapten Amerika leker med elden när han frivilligt utsätter sin bräckliga haka för en utpräglad knockoutfighter. Men Couture hanterar motgång, smärta och elände bättre än sin motståndare, vilket ger fördelar i skitig brötande mot burväggen. Sådär som gamlingen vill ha det.
LW: Ben Henderson (12-2) vs. Mark Bocek (9-3)
Märklig match att hitta på main card kan tyckas, men det bör kanske nämnas att Bielkhedens baneman Bocek är kanadensare. Henderson gör efter en sensationell karriär i WEC, sin debut i den riktiga buren. En atletiskt byggd, snabb och kreativ lättviktare med en intuitiv stil som gör sig förträffligt på TV. Boceks robotiska BJJ-game och stående begränsningar ger honom rollen av underdog, även om hemmaplan alltid är en betydelsefull faktor.
LHW: Vladimir Matyushenko (25-5) vs. Jason Brilz (18-3-1)
Då den här matchen saknar kanadensisk representation, finns det ingen förklaring alls på vad den gör på main card. Grovjobbarnas fackförbund skickar två av sina främsta namn till vad som kan bli en seg historia om det vill sig illa. Brottarstarka pannben av stål agerar väl i rollen som dörrvakter och testförare mot mer spektakulära fighters. Mot varandra blir det mer som en racingtävling med traktorer. Skickligt i all ära, men svårsålt som publiksport. Brilz arsenal av submissions skapar hopp om något mer spänning än vad den teoretiska analysen vill utlova.
WW: Nate Diaz (13-6) vs. Rory MacDonald (10-1)
Kanadensisk yngling mot det mest uppkäftiga som får gå lös inom åtta väggar av hönsnät. Borde inte kunna slå fel det här. Den talangfulle men oerfarne MacDonald fightas respektlöst och entusiastiskt som sig bör av en 21-åring. Med sin nedtagningsförmåga, aggression och initiativkraft lyckades han nästan rubba favoriten Carlos Condit senast, och förtjänar en chans till i rampljuset. Spenslige Diaz, som endast fightas i weltervikt eftersom han tröttnade på motståndet i sin riktiga viktklass (hur kan man inte gilla en sån snubbe?) är rent fysiskt äldre med sina 26 år. Men mentalt, well, det är Stocktonbröder vi pratar om. Sandlådeslagsmål väntar således, med den sympatiska detaljen att teknik och variation långt överstiger strategi och positionskontroll. Ingen av de här två är varken särskilt skickliga på eller intresserade av att hålla fast och plocka poäng. Stark aspirant för kvällens bästa fight.
WW: Jake Ellenberger (23-5) vs. Sean Pierson (11-4)
Pierson tog förstås chansen att fightas på hemmaplan när den erbjöds, men snacka om att dra nitlott när det kom till motståndarval. Ellenberger är allt vad man inte vill minnas om grundskolans bullies, en vägg av kött med sällsynt skadeglädje och kamplust. Bästa welterviktaren som aldrig fått en titelchans, har den skenande buffeln kallats, och det ligger något i det. Så länge Ellenberger slipper möta listiga tekniker som kan manövrera bort hans tjurrusningar, brukar det bli dörrmatta av de flesta. Pierson, som aldrig rubbat en best i samma klass, har en utmaning som heter duga framför sig.
FW: Yves Jabouin (15-6) vs. Pablo Garza (10-1)
Fjäderviktsmatch som utlovar tempo, om de vågar röra vid varandra alls vill säga. Garza är chu-chutsu-brasse extravaganza medan Jabouin är den lika stereotypt kanadensiske thaiboxaren. Kan bli åka av om någon av dem får visa tänderna där de är som vassast. Eller så blir det avvaktande ringdans i panisk rädsla att begå ett misstag.
WW: Claude Patrick (13-1) vs. Daniel Roberts (12-1)
Festlig duell mellan två utmärkta submissionjägare som har ungefär samma styrkor och svagheter. Patrick har publiken på sin sida, bättre löd i nävarna och sämre brottning av de två.
BW: Ivan Menjivar (21-8) vs. Charlie Valencia (12-6)
Solid match i UFC:s lägsta division, som mest lider av att bantamviktare sällan skapar intresse för sig själva, och för att både Valencia och Menjivar är mer grovjobbande veteraner än spännande framtidsspaningar.
MW: Jason MacDonald (24-14) vs. Ryan Jensen (15-7)
Två grabbar som båda kämpar med att hänga kvar i UFC i sitt andra försök i organisationen. Det säger liksom en del. MacDonald har redan fått sparken en gång eftersom han tappar kursen totalt om hans gameplan slår slint. Jensen lider mer av att vara generellt medioker. En typisk undercardmatch. MacDonald är mannen från Kanada, för övrigt.
LW: John Makdessi (8-0) vs. Kyle Watson (13-6-1)
Oförutsägbar med inte särskilt erfaren kanadensisk striker möter synnerligen förutsägbar och medelålders amerikansk grappler. Borde bli avslut i alla fall.
Kommentarer