Inför UFC 121

HW title: Brock Lesnar (5-1) vs. Cain Velasquez (8-0)

Tungvikt har alltid varit en extrem yttring av allt vad fighting står för. Det är stort, vulgärt, provocerande och något publiken älskar att reta upp sig över. Som herr Lesnar, den störste och mest vulgäre av dem alla. UFC:s regerande tungviktschamp insåg redan som wrestler att han aldrig skulle bli en folkhjälte. Så han spelar på motsatsen, uppkäftig och dryg med ett lyckligt leende åt alla som buar ut honom. Det är genomtänkt och regisserat för bästa tänkbara show. Intresse väcks, publiken retar upp sig och pengarna trillar in. Sedan hör det förstås till saken att mästaren är en unik idrottsman i sin egen rätt, där absurd muskelvolym backas upp av skärpa i snabbhet, blick och tanke. Han är verkligen en svårslagen monsterfighter, den främste i sin genre.

Cain Velasquez spelar inte på Lesnars stereotyp och blir därmed vad publiken vill ha av en utmanare. Mindre, snabbare och mer tekniskt varierad. Den tystlåtne idrottsmannen som håller käft och tränar. En förenklad bild som tacksamt serverar sagan om David mot Goliath. Den envetna konspirationsteorin om att Velasquez marknadsförs med ett rasistiskt budskap kan vi skippa. I den stora bilden är det sagostund med det dumstora monstret och den listige hjälten. Att det egentligen är två ganska lika brottare, fostrade i exakt samma skola med samma onormal kroppsbyggnad av muskelfibrer glöms snabbt bort. Tungviktsmatcher ska se ut på ett visst vis, och med lite fantasi kan lördagens match bli precis det.

WW: Martin Kampmann (17-3) vs. Jake Shields (25-4-1)

”Den bästa fightern utanför UFC” har varit Shields smeknamn tills han slutade vara utanför UFC. Med fjorton raka vinster och sex år utan förlust finns det en sund orsak till hypen. Folk har annars svårt att köpa varför grapplern från San Fransisco är så jäkla bra. Han ser bedrövligt vardaglig ut, pratar som en nätverkstekniker och kan knappt hantera en snyting i ansiktet. Men han kan sitt game. Förbannat bra. Pålitliga nedtagningar och branschens mest effektiva game på backen. Det räcker tydligen. Det kan låta begränsat men som sagt, fjorton killar på raken har misslyckats med att visa vad man ska göra åt saken. Tung uppgift för Kampmann vars game är mer brett än vasst. Hur bra grappler dansken än är, ligger han i lä. Och även om ”The hitman” har minst åtta stående vapen som överglänser Shields, gäller det att hålla sig på benen mot en kille som kan ta ner vem som helst fastän han aldrig har varit brottare. Shields trotsar regler för hur det borde funka. Bara det är skäl nog att känna lite sympati för killen som ska slåss mot grannlandet på lördag.

WW: Paulo Thiago (13-2) vs. Diego Sanchez (21-4)

Mysträff mellan två killar i weltervikt man inte skulle vilja se sin lillasyster gå på date med. Om vi säger såhär, Thiago avväpnar knarkkarteller i Brasiliens slumområden som fritidsintresse. Sanchez gillar att göra yoga i åskväder för att känna blixtarnas elektricitet. Sätter lite perspektiv på om den där polaren man brukar kalla hård och galen verkligen är så mycket att komma med, inte sant? Stilmässigt är de varandras motsats, med den listige lönnmördaren Thiagos avvaktande på ett läge att sätta kniven i ryggen, ställd mot Sanchez fullt ös medvetslös med hornen fram som en skenande buffel. En härlig mix av power punches utan för mycket jabbande, submissions utan lay’and’pray och sadism utan att man behöver tycka synd om den som åker på däng. Inte riktigt popcornaction, mer skräckfilm av det fartfyllda slaget. Håll i era småsystrar.

LHW: Tito Ortiz (15-7-1) vs. Matt Hamill (9-2)

Det trista med att vara Huntingtons beachs elakaste pojke, en pionjär inom sporten på två sätt, är detta vi kallar ålder. Ortiz introducerade den unge hungrige elitidrottaren i UFC. Inte bara brottarstark, men explosivt fokuserad som ingen annan. Han var även först med att fatta betydelsen av marknadsföring. Det ledde till en mycket lukrativ karriär som elegant dolde faktumet att hans tekniska räckvidd inte ens var imponerade under förra seklet. Spola fram femton år, en serie ryggproblem, äktenskap med en porrskådis och allt tröttare citat och vi har något annat. En föredetting som bleknar för varje år eftersom han saknade en plan B bortom sin ungdomliga fysik. Fast den här gången är han återställd förstås, till 100%. Precis som sist. Och gången innan det. Nu jävlar ska vi få se riktiga Ortiz. Man undrar om han ens tror det själv längre. Anyways. Hamill är fortfarande döv, yngre, före detta elev till Ortiz och kan fortfarande inte boxas. Kul match ur många perspektiv, men sportsligt är det inte mycket mer än en brottarduell enligt klassisk modell.

HW: Brendan Schaub (6-1) vs. Gabriel Gonzaga (11-5)

MMA-skribenter brukar alltid kalla Gorillan Gonzaga för tungviktens mest ojämna fighter. Vad kommer det ifrån? Han sparkade ner Crocop och blev årets sensation 2007. Utöver det har han faktiskt aldrig presterat övertygande mot någon på topp-10-listan. Hans berg av BJJ-pokaler har inte översatts till ett effektivt markgame och på fötterna är det visserligen tungt när det träffar, men sällan pricksäkert. Potentialen finns där men kommer liksom inte ut. Det finns en förhoppning om att före detta fotbollsspelaren Schaub också kan kläcka sin potential och bli något, men ännu är han grön och under utveckling. Kort sagt är matchbilden ett mysterium att förutspå och allt kan hända. Vilket är ett gott betyg för en tungviktsfight.

MW: Ryan Jensen (15-6) vs. Court McGee (10-1)

Den senaste TUF-produkten, före detta heroinisten McGee, ska ut på stora arenan och göra skäl för kontraktet han vann. Kanske är det den där med att vara en gammal knarkare som placerade honom i skuggan av andra matcher, vem vet. Lite märklig bakgrund som idrottsman är det onekligen. Men McGee har en befriande fightingstil, målmedveten och aktiv utan rädsla för att gå på avslut. Jensen är uppenbart handplockad som lagom mycket motstånd, ingen tvekan där, i egenskap av en stabil men lite medioker kille som hänger väldigt löst i UFC efter på tok för många förluster.

HW: Gilbert Yvel (36-15-1) vs. Jon Madsen (6-0)

Naturkatastrofen Yvel pallade inte riktigt steget upp till UFC. Två raka förluster och bleka prestationer i båda. Tredje matchen och sannolikt sista chansen. Madsen är en pålitlig men inte särskilt spektakulär kille, raka motsatsen till den vildsinte holländaren. Kul för publiken om Yvel hittar gammal form, eftersom det innebär en omgång tokstryk. Annars lutar det åt sval promenad in i en poängmatch med amerikansk seger.

MW: Patrick Cote (13-6) vs. Tom Lawlor (6-3)

Två grötiga, brötiga sluggers som aldrig kommer att anklagas för finess. Både Cote och Lawlor har rubbat stora namn när de fått medvind och flyt i sina attacker, men allt pekar på att de har nått den nivå där resten av karriären kommer att ligga. Att kombinera dem borde resultera i en match med bra drag, och minst en som sportar blåmärken efteråt. Med tanke på hur svårstoppade de är båda två är chansen stor att båda ser ut som Rocky när dammet har lagt sig.

LW: Sam Stout (15-6-1) vs. Paul Taylor (10-5-1)

Kanada mot England i en lättviktsmatch som kan bli riktigt kul bara de får tag i varandra. Thaiboxaren Stout gillar nämligen inte närkontakt i någon form, och backar mer än publiken önskar han gjorde. Taylor är beroende av en distans där han kan veva svingar eller plocka ner på backen. Kan bli tre ronder ringdans i värsta fall.

WW: Mike Guymon (12-3-1) vs. Daniel Roberts (10-1)

Guymon är gammal, rutinerad, yada yada. Roberts kallar sig ”Ninja” när han går ut. Matchen lär inte nå Sverige oavsett så vi lämnar det därhän.

MW: Chris Camozzi (13-3) vs. Dongi Yang (9-0)

Det roliga i den här storyn är Yang. En koreansk debutant som ställt till med mycket oväsen på den asiatiska scenen. Nio vinster, samtliga på avslut. Inga stora skalper i samlingen ännu, men man kan lita på att han inte kom till buren för att testa sin lycka lite försiktigt. På asiatiskt manér öser han som en galning mot allt som ställs i vägen. Och det är ju alltid trevligt.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!