Buren kommer till Indianapolis, lastad med ett stabilt men slätt fightcard. Istället för toppmatcher väntar något extra för alla nostalgiker när ett gäng veteraner och favoriterna från K-1:s glansdagar ska visa dagsform.
HW: Frank Mir (13-5-0) vs. Mirko Filipovic (27-7-2)
”CroCops” överhypade erövring av buren blev mer av en Grisbuktsinvasion när man ser tillbaka på störtdykningen. En hård dom kan tyckas, den kroatiske supersnuten har inte fler än tre förluster i UFC. Men tidens tand har inte varit nådig mot Filipovic. Borta är reflexerna, blicken och framför allt självförtroendet. Den dystra sanningen är att CroCop baserade sin karriär på att pusha skräckslagna motståndare baklänges, och när dessa slutade backa och slog tillbaka, gick det som det går för alla bullys. Tar man en titt på Mir, som i fornstora dagar dubbades som tungviktens mest utpräglade submissionjägare, ser man liknande issues. Trots den överdrivet hyllade KO-segern mot en punch drunk och trött Nogueira, har Mirs akilleshäl alltid varit hans oförsiktiga boxning. Offensivt finns allt att önska, men paralyseringen som kickar in av trubbigt våld har varit oförändrad sedan Ian Freeman klubbade ner Mir 2002.
Nu till det roliga. Planen är utan tvivel att testa de hakor som dessa två veteraner inte riktigt har. Samtidigt som de kan komma att regna lovord och framtidshopp över den som får utrymme för sin killer instinct. Svagheter till trots bör ingen av dem underskattas. Mir kan i ett ögonblick klippa en arm eller lägga sin tyngd bakom en höger värd att minnas. Filipovics vänster näve och skenben är lika elaka som de någonsin var. För lång och trogen tjänst och för de hedervärda idrottsmän de båda är, förtjänar de en bön om att inte slarva med defensiven på lördag. Det kommer att kosta.
LHW: Antonio Rogerio Nogueira (19-3-0) vs. Ryan Bader (11-0-0)
På tall om stjärnfall. Lillebror Nogueira, en av sportens mest vältränade fighters i ordets alla bemärkelser, fick en kalldusch i sin senaste uppvisning. För första gången ställd mot amerikansk MMA:s hemliga vapen, brottarkontroll, var det med nöd och näppe ”Minotoro” fick med sig en poängseger. Svartbältesjitsu, bildskön boxning och monsterfysik hjälper inte mycket om man blir nedtagen och positionsdominerad. Naturligtvis är det ingen slump att han nu testas mot Ryan ”Overhand eller double leg” Bader. Två tekniker är allt Bader har, men det är också allt som behövs om man är tillräckligt vass på dem. Vilket han är. Den nya tidens klassiska matchup väntar, med teknisk finkänslighet i ena hörnan och enkelspårig effektivitet i den andra.
WW: Chris Lytle (29-17-5) vs. Matt Serra (11-6-0)
Som en mysig återträff för soldater ur ett forntida krig. Journeymen in i märgen är Serra och Lytle den typ av fighters som för länge sedan slutade utvecklas. Deras karriärer har gått in i veteranernas skymningsland där varje fight kan vara den sista. Lytles boxning och Serras kolsvarta BJJ-bälte är de variabler som hade avgjort mötet om teknikanalyser var allt. Men det är mer rimligt att förvänta sig ett kamratligt brawl utan allt för stor hänsyn till gameplan och strategiskt tänk. Sympatiskt och småmysigt oavsett vem som vinner, och helt oviktigt för allt vad rankinglistor heter.
LW: Evan Dunham (11-0-0) vs. Sean Sherk (32-4-1)
Aldrig förr har någon vunnit så mycket mot så många, och fått så lite kärlek för det. Mannen utan fanclub Sean Sherk är tillbaka efter ännu ett olyckligt missöde i karriären, och det är ingen nätt välkomstkommitté som står redo. Dunham är den lågmälda doldis som till allas förvåning buntade ihop och brottade sönder Tyson Griffin utan att möta mycket motstånd. Han är även snubben som knockade Per Eklund och som ännu inte visat någon egentlig svaghet. Bortom sitt beskedliga utseende kan den här mannen precis allt. Sherk får sannerligen hoppas att hans grävskopa till låga skjut fortfarande kan rubba berg. Någon annan edge har han egentligen inte. Symmetrironden existerar dessvärre bara inom fitnesstävlingar, och kommer inte hjälpa honom här.
LW: Melvin Guillard (25-8-2) vs. Jeremy Stephens (17-5-0)
En actionfilm de flesta av oss förstår att uppskatta. Lättviktens främsta punchers ställs upp framför varandra och någon kommer att få skallebank. Notera ordvalet, främsta punchers, inte nödvändigtvis bästa boxare. När Stephens och Guillard laddar kraft från höften slås världen med häpnad, förutsatt att de träffar. Det finns en släng av brottning i den potentiella matchbilden också, men räkna kallt med att knytnävskamp står för höjdpunkten. Optimalt hade varit att skicka in vinnaren mot Gomi, en uppföljare som kunde få bibliska proportioner.
MW: C. B. Dollaway (10-2-0) vs. Joe Doerksen (46-12-0)
Ho hum. Dollaway verkade vara på väg någonstans men den självsäkre brottaren planade ut och det är svårt att veta var han befinner sig längre. Doerksen vet vi precis var han befinner sig, tryggt nere i mellanviktens arbetarklass med ett astronomiskt rutinerat men oskarpt game. Kan bli åka av. Kan bli ett sömnpiller.
HW: Matt Mitrione (2-0-0) vs. Joey Beltran (12-3-0)
Kombinationen storväxt och psykiskt instabil är inte något att rekommendera, men i Mitriones fall blev det i alla fall någon slags fighter av den kalkylen. Främst känd som dåren i TUF som senare släckte hypen Kimbo, är han trots allt mer idrottsman än hans rykte förtjänar. Betydligt mindre, men viljestarke Beltran är ett litet steg upp i motstånd. Den enda trista nyheten är att de båda männens energireserver sällan varar mer än ett par minuter. Därefter blir det bumfight.
LW: Steve Lopez (12-2-0) vs. Waylon Lowe (8-3-0)
Lowe är en karaktär som sällan gör publiken besviken. Det är som om karln bär på mer energi och fighting spirit än hans kroppskontroll riktigt kan hantera. Lite slumpartat och oplanerat, men alltid med full styrka. Lopez är en okänd faktor, dubbad som en tekniker men med tveksam nivå på sitt game.
WW: T.J. Grant(15-4-0) vs. Julio Paulino (17-3-0)
Två vacklande karriärer på två killar som inte är tråkiga att se på, men som kanske inte riktigt hade ingredienserna för att palla UFC trots allt. Sista chansen, såvida inte båda ryker.
HW: Mark Hunt (5-6-0) vs. Sean McCorkle (9-0-0)
Kultstatus och relevans trots sin blygsamma plats på cardet. Hunt, den förste mannen utanför Europa att vinna en K-1-final, har erövrat hjärtan över hela världen med sin unika stil. Inpackat i en rundnätt form utan en synlig muskeldefinition, ryms både kraft, smidighet, fighting spirit som kan försätta berg och inte minst en oemotståndlig personlighet. Övergången till MMA slarvades bort när Hunt tog matcher han borde avstått, försummade träning och inte riktigt fokuserade på vad han gett sig in i. Personligheten är dock oförändrad, då den Nya Zeeländska bjässen har varit öppen och ärlig om att detta är sista chansen för hans förlorade karriär. Frågan är om det finns någon på hela cardet som fler människor önskar en seger. Inte fullt lika många håller på stackars nobodyn McCorkle.
LW: Thiago Tavares (14-3-1) vs. Pat Audinwood (9-0-1)
Lättviktsmöte som kunde varit main event för några år sedan. En stor dos BJJ, fin fysik och kampvilja. Men också brister i timing och fokus som gjort medelmåtta av talangfull potential.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer