UFC kör ett trerätters main event med efterlängtade matcher som avrundning på året. Två dokusåpaskådisar gör upp om en titel, tungvikten får en behövlig hjälp med rankinglistorna och mellan två rivaler är det tredje gången gillt.
Enligt branschens analytiker, kommer lördagens card inte ha samma dragningskraft som när Randy Couture mötte Brock Lesnar. Detta eftersom en riktigt stor match säljer bättre än tre stycken som sammanlagt väger tungt, men där ingen på egen hand kunde bära cardet. Det må vara hur det vill med den saken, men för mer insatta fans, som minns rivaliteter och kan sin historia, är lördagens gala ett måste.
HW: Antonio Rodrigo Nogueira (31-4-1) Vs. Frank Mir (11-3-0)
Med Brock Lesnar som osannolik champ, är detta matchen som de flesta skulle kalla den riktiga titelfighten i tungvikt. I åratal var herrar Mir och Nogueira canvasens mästare på olika kontinenter, dubbade som två kungar på submissions. De flesta fans ansåg att ”Minotauro” vida överglänste sin amerikanska kollega, men säker kunde ingen vara. Inte förrän nu när de äntligen möts. En populär åsikt är att Mir inte tar med något till buren som inte den brasilianska evighetsmaskinen har perfektionerat. Men det är inte helt sant. Alla utdragna strider har lämnat djupa spår hos Nogueira, som är sliten och trasig långt bortom socialstyrelsens rekommendationer. Mir är yngre, fräschare, mer vaken och alert, och eventuellt både starkare och snabbare, förutsatt att han tagit sin träning på allvar. Oddsen ger trots det en solklar fördel till den mer rutinerade, osårbare och tekniskt komplette minotauren ifrån Rio de Janeiro.
LHW title: Forrest Griffin (16-4-0) Vs. Rashad Evans (17-0-1)
En av de minst intressanta titelfighter som setts i den annars stjärnspäckade divisionen lätt tungvikt. Att det är två produkter ifrån TUF-huset ställda mot varandra, lägger nivån på något oförtjänt B-klass. Griffin underhåller gärna själv bilden av sig som en helt vanlig snubbe som tränat hårt och kämpar med stort hjärta, utan att ha någon exceptionell talang. Evans är obesegrat record till trots, inpetad i ett fack som en dussinbrottare med tacksam matchning bakom sig. Även om de är respekterade fighters, välförtjänta av titelmatcher, är ingen av dem en rockstjärna av Liddells klass, eller respekterad veteran som Couture. De är två bra TUF-killar, varken mer eller mindre. Bristen på karaktär gör även matchen till en svår sak att förutspå. Evans har fördel i explosivitet, Griffin i uthållighet, Evans något snabbare och Griffin något större. Frågan är främst vem som är redo att kliva upp till rollen av stjärna, som tar initiativ och vågar dirigera matchbilden. Det är en roll som ingen av dem ännu levt upp till.
LHW: Wanderlei Silva (32-8-1) Vs. Quinton Jackson (28-7-0)
Efter två intima träffar med Silvas knäskålar, går ”Rampage” in till en tredje date som måste vara svår att ladda för utan sömnsvårigheter. I Prideringen stod yxmördaren ifrån Curitiba inte bara som vinnare båda gångerna. Han gjorde det över en utslagen, blödande man som inte ens kunde komma ihåg matcherna efteråt. Inför sista (?) kapitlet i trilogin är matchningen inte mer ojämn än den varit tidigare. Silva är precis lika underlägsen i brottning, passiv på rygg och tveksamt garderad stående. Luckorna för Jackson finns där att utnyttja. Om han klarar av att ta chansen vill säga. En brasiliansk slugger är en sak att hantera, en armé av hjärnspöken och obehagliga minnen, en annan.
MW: CB Dollaway (8-2-0) Vs. Mike Massenzio (11-2-0)
Med budgeten lagda på tre main events kunde en match som denna lirka in sig i på main card, trots de något gröna deltagarna. De här har en historia bakom sig, som rivaler på brottarmattorna i college. Historien sedan dess beskriver hur Dollaway utvecklades till en brottartalang, medan Massenzio gick mer åt ju jutsu-hållet. Den kaxige och självsäkre CB hann dessutom med att lägga en skaplig grund i boxning, och har tillsammans med sin monsterfysik, hela paketet som man säger. Enda svagheten är ju jutsu, men frågan är om Massenzios blygsamma blåbälte räcker för att utnyttja det.
HW: Cheick Kongo (22-4-1) Vs. Mostapha Al Turk (6-3-0)
Tung debut för Al Turk som tidigare endast fightas på betydligt lägre nivå i Cage Rage. Kongo är ett monster i nästan alla riktningar, distanser och lägen, förutom när han ligger på marken. Fransmannen har dock en solid brottningsbas vid sidan av sin thaiboxning, och slipper ofta visa sina tekniska brister. Britten Al Turk är en hårding ifrån Londons förorter med all önskvärd street cred. En riktig thug till karl som växte upp med Lee Murray och har obegränsat med galna storys på lager. Som fighter är han lite begränsad i rollen som slugger, men är ändå teknisk nog att ha tagit hem ADCC-kvalet i Europa. En stabil merit som stavar sämre odds för den franske strikern.
MW: Yushin Okami (23-4-0) Vs. Dean Lister (11-5-0)
Mycket teknik, mycket talang, långa fina meritlistor och stora segrar. Plus det där ryktet om att vara två tråkiga strateger utan killer instinct. Därför inget rampljus, och rejält nerpetade på cardet. Matchen sägs gälla chansen att utmana champ Silva om bältet, vilket låter rimligt. Rimligt är även att Okami behöver minst tio minuters avvaktande inledning, och att Lister fortfarande är endimensionellt fast i sin grappling. Den store japanen har all anledning att hålla sig undan, boxas på distans, inte ta några risker, och cementera ryktet om att de här två är ganska tråkiga att se på.
HW: Antoni Hardonk (7-4-0) Vs. Mike Wessel (8-1-0)
Man kan undra varför inte matchmaker Joe Silva gjorde en switch, satte Hardonk till Kongo och lät debutanterna möta varandra. Som sin franska kollega är holländaren Hardonk en mycket kompetent och vass thaiboxare, som aldrig tycks få till det där med ju jutsu. Det kvittar liksom att ha Rickson Gracie som privatinstruktör om instinkterna inte finns där. Före detta boxaren Wessel har all anledning att gå på nedtagningar, även om hans styrka normalt sett sitter i slagväxling.
LHW: Matt Hamill (6-2-0) Vs. Reese Andy (7-2-0)
Två brottare i behov av segrar och exponering. Ganska svettig matchning för Hamill, som normalt sett är ohotad i clinchen. Andy har tyngre meriter ifrån brottarmattorna, och är dessutom ADCC-veteran. En match som kan fastna i tre ronders stoppade nedtagningsförsök, övergå i ren boxning, eller snabbt visa vem som brottas bäst i lätt tungvikt.
WW: Ryo Chonan (15-8-0) Vs. Brad Blackburn (13-9-1)
Under ett år när japanska talanger slogs ut som flugor och skickades hem ifrån UFC, är det hög tid för pirayan Chonan att visa kvalitet på lördag. Något han misslyckats med i sina två tidigare matcher. Blackburn är atletisk, med bra tryck stående och en del häftiga tekniker på lager, men saknar bredd och rutin. Detta borde i teorin bli en japansk seger via positionskontroll och grappling, men som det här året har sett ut är oddsen hyggligt jämna trots allt.
HW: Dan Evensen (10-3-0) Vs. Pat Barry (3-0-0)
Norges man i buren, utflyttade Evensen som tränar i Las Vegas, hade en plågsamt hopplös debut. I fem minuter lekte Cheick Kongo sandsäck med skandinaven, och behovet av revansch är stort. Debutanten Barry är en självsäker kickboxare och san shou-utövare som utlovat att visa norrbaggen vad riktig striking är. Låter lovande, men låter även som gröna debutanter brukar låta, innan de överlevt eldprovet i buren.
Följ oss på Instagram
Kommentarer