En hygglig kväll med mycket stående kamp roade publiken Birminghamn, även om stjärnglansen saknades i elitens frånvaro. UFC 89 var mellanskiktets gala, en kamp för förlängda kontrakt och en chans för européer att slå sig in i buren. En chans som två svenskar behövde ta.
Dubbel svensk seger gjorde kvällen i Birmingham till en succé för svensk del. Både Bielkheden och Eklund levererade när det krävdes, och bör därmed ha säkrat sin plats i framtida UFC-galor.
Jämfört med debuten var det en betydligt mer offensiv och styrande David Bielkheden som gick in mot Jess Liaudin. Positionskontroll, initiativ och nedtagningar såg till att hålla fighten där Bielkheden ville ha den. Liaudin hotade med en del luriga submissionförsök och satte några träffar stående, men var aldrig nära ett avslut. När fransmannens panna träffades av en svensk armbåge och fick ett cut i tredje ronden, var det avgjort. Seger på enigt domslut till Bielkheden.
Per Eklund hade en mer skakig upplevelse i sin fight, där han flera gånger fick käka fransk läder. Samy Schiavo visade sin bakgrund i stående kampsporter med snärtiga, hårda slag och noterade även en nedslagning i rond ett. Efter två ronders krig där Eklund hade övertaget på marken, men fick en del stryk stående, började tröttheten ge fördel åt den svenske fightern. I tredje var det Eklund som hade krafter att ta initiativ, dyka på nedtagning och beslutsamt avancera positionerna tills han hade ryggen på fransmannen. Knappt två minuter in kom klappen på rear naked choke.
Main event blev en hyfsat underhållande, men i slutänden väldigt ensidig historia. Teori omsatt i praktik, med en genomtänkt plan och perfekt utförande. Michael Bisping styrde tempo, distans och matchbild hela vägen till en trygg decision på sina egna villkor. Chris Leben jagade och svingade, men hade ingen plan B när hans motståndare vägrade stå still. Prickskytte och räckvidd blev metoden under femton minuters kickboxning som gav publiken en bejublad hemmaseger.
Om gameplan avgjorde main event var det precis vad som saknades hos Keith Jardine och Brandon Vera. Mycket tid spenderades med att avvakta, stirra, knalla runt i buren och vänta på ett läge som aldrig kom. Den Vera som offensivt och självsäkert slog ut Frank Mir på en dryg minut fanns inte i buren denna kväll. Istället var det en ”truth” som fastnade i tveksamhet och halvhjärtade attacker. Jardine var något mer aktiv och försökte åtminstone få till lite slugfest, och fick en split decision som tack när femton sega minuter var till ända.
Lyoto Machida visade hur Rameau Sokoudjou skulle besegras, Luiz Cane memorerade detta, utförde och bekräftade taktiken. Den atletiske judokan slog sig trött, varierade sig inte och blev allt mer uppgiven med sin rörliga och tålmodiga måltavla. I rond två hade ”Banha” elegant kartlagt sin motståndare, fejkade en vänster och satte två knän när Sokoudjou duckade som på begäran. En cross sänkte, och ground’n’pound avslutade kometen ifrån Afrika som nu har en tung hemläxa framför sig. Cane fick med sig 40.000 i bonus dollar för kvällens KO.
Chris Lytle var som väntat ett nummer för stor för britten Paul Taylor, men återgick samtidigt lite till sitt gamla jag. Lytle ifrån förr, som utför sitt jobb utan passion, gick på rutin och fysiskt övertag för att rida ut en decision med positionskontroll. I slagväxlingarna kom britten nära avslut, men inte nära nog att få amerikanens ben att vika sig. Man hade dock kunnat motivera en brittisk seger, med att Taylor delade ut mer skada och försökte mer.
SOm plåster på såren för britten, fick han och Lytle 40.000 dollar i bonus för kvällens bästa match.
Marcus Davis fortsätter hålla nollan mot europeiska fighters. Med elegant fotarbete undvek ”den irländska handgranaten” slagväxling med Englands Paul Kelly, men producerade inte särskilt mycket själv heller. I andra ronden testade Kelly att mixa in en nedtagning, gick huvudstupa in i en giljotin och fick klappa. Något av en nybörjartabbe, och ett trist sätt för britten att förlora sin nolla i förlustkolumnen.
Shane Carwin skippade boxningen, dök och satte 120 kg muskler på Neil Wain mage. Därefter kunde han enkelt slå ut den runde britten ifrån mount. Kvällens minst tekniska match var även den snabbaste.
Den mest imponerande debuten stod Dan Hardy för. I tre ronder öste britten på och lämnade allt i buren. Tekniske Akihiro Gono var trögstartad som vanligt, och tappade allt mer poäng i den intensiva kampen som inte gav fördel åt japanens avvaktande game. Jakten på ett avslut nådde aldrig mål, och Hardys fighting spirit säkrade till slut en split decision.
Även Terry Etim överkom oddsen och kunde besegra den mer rutinerade Sam Stout. En smart gameplan gav fördel till brittens räckvidd, och kanadensarens offensiv kom för sent. Stort jubel ekade ner ifrån Etims trogna fanclub på läktarna efter att poängsegern annonserats.
Jim Miller hade kanske studerat hur Per Eklund besegrade David Baron, innan han själv upprepade bedriften i lördags. Genom att gång på gång lägga den explosive fransmannen på rygg, och jobba med tight kontroll, kunde Miller enkelt neutralisera Barons offensiv. Den ensidiga fighten slutade med submission på rear naked choke mot slutet av tredje ronden. Den snygga strypningen resulterade i 40.000 dollar i bonus.
Följ oss på Instagram
Kommentarer