Kriget om MMA under lördagskvällen utfördes med fjärrkontroller, där zappande amerikaner fällde domen över vilken promotion som lyckats bäst. Resultatet blev nästan oavgjort, när de båda rivalerna lyckades uppfylla sina förväntningar och löften. En titt på slagfältet ger fördelar åt båda håll.
Varken Affliction eller UFC misslyckades med att leverera vad man hade lovat. Paradoxalt skyltade båda med att ha ”världens främste fighter pound for pound” på main event. Om en av dessa galjonsfigurer hade drabbats av en upset, kunde det räckt för att skjuta ner hela kvällen. Nu hände inget av detta, favoriterna höll och deras status i listorna bara växte. Men vem vann? Den etablerade buren eller nybildade ringen?
Main Event
Affliction:
Fedor Emelianenko, muteknappen från Ryssland. Hela Honda Centre tystnade i stum beundran när den siste kejsaren körde över Tim Sylvia på en halvminut. Jätten från Maine är inte bäst i världen, men han har suttit på topp 10 länge, och var en värdig motståndare. Emelianenkos uppvisning gav Affliction den bekräftelse som eventet behövde – möjligheten att kunna säga att vad som än händer, har vi den bäste under vårt tak.
UFC:
Anderson Silva gjorde Dana White en tjänst och hälsade på i lätt tungvikt för att bekräfta vad UFC kallar världens bästa fighter. Det var ett chanstagande ifrån Zuffa, och James Irvin är precis den typen av kraftfull brawler som alltid har en punchers chans. Han hade dock ingen chans, matchen avgjordes på en minut och Silva kunde dansa runt och fira ännu en lekfullt enkel seger. Joe Rogan kunde för Whites räkning säga att vad var det vi sa, vi har den bäste.
Vinnare: Oavgjort
Fightcard
Affliction:
Cardet bågnade under tyngden av stora namn. Men galor består av tre olika delar: under card, main card och main event. Även ett stort namn ser litet ut om det läggs tidigt på kvällen mot tveksamt motstånd. Bristen på etablerade divisioner och bälten gjorde det svårt att skapa relevans för samtliga matcher. Den mäktiga finalen, med tre riktigt stora tungviktsmatcher, var dock precis så blytung som man kunde hoppats på.
UFC:
Klenare card utan tvekan. Men även klokare investerat. En av de starkast lysande stjärnorna i main event, contenders i titeldiskussionen som utfyllnad, TUF-fighters med gratis hype ifrån vårens TV-serie. Zuffa har lärt sig konsten att lägga matcher på ett sådant sätt att de bäst framhäver en fighters värde och betydelse.
Vinnare: Affliction med god marginal. Skulle man däremot ta hänsyn till värdet i förhållande till pengar investerade, tar UFC hem en jordskredsseger. För sitt card betalade Zuffa 723.000 dollar (dolda bonusar ej inkluderade). Affliction uppges ha spenderat 4-6 miljoner på att värva sportens toppnamn, och man kan inte påstå att cardet var 5-10 gånger mer värt.
Fighter
Affliction:
Vissa levererade och andra föll platt. Arlovskis slugfest med Rothwell var en kamp att minnas, och Barnett imponerade i sin revansch mot Pedro Rizzo. Samtidigt tog Lindland, Sobral och Belfort hem sina matcher på ett opassionerat sätt. Ibland fördes tankarna till någon som främst behövde säkra en månadshyra, och inte presterade mer än en trygg seger. Förlusten av lillebror Emelianenko blev tung när Goodridge och Buentello gick in i väggen och pustade i tre ronder. Pyle och Nogueira stod på den säkra sidan av ”japansk matchmaking”, och var aldrig hotade i sina utklassningar.
UFC:
Bortom kvällens paradnummer svalnade underhållningen snabbt. Franca och Edgar bjöd på bra tempo i sin drabbning och säkrade bonusen för bästa match, men konkurrensen var inte mycket att hurra för. Sanningen om ”The truth” Vera, var att han verkade trött och osäker i sin avvaktande match. Velasquez visade att han fått en illa vald motståndare mer än något, och sensationen Burns vann med ett sensationellt finger i ögat på Johnson. Ett litet glädjeämne var Dollaways prisvinnande submission, med en ”peruansk slips” på Taylor, men i stort var det en typiskt anonym UFN-kväll.
Vinnare. Affliction, om än inte så överlägset som man kunde tro.
Produktion
Affliction:
Nybörjarmisstag, på tok för lång sändning (fem timmar) och amatörmässig känsla drog ner betyget hela kvällen. Stundtals hade sändningen dålig bild och hackigt ljud. Pausunderhållning av Megadeath var en tveksam investering. Metal är inte musikvalet om man vill tillfredställa en bred publik. Storebror Buffer var inte riktigt lika tight som han är i en boxningsring, men bidrog med sin pondus. Trots småmissarna var det ändå en av de mest lyckade debuterna någonsin produktionsmässigt. Man kan däremot undra varför ett företag som dumpar bortåt sex miljoner på fighters, inte har råd att kosta på sig bättre.
UFC:
Allt var som vanligt, vilket blev ett trumfkort. Eftersom amerikanska fans satt och zappade mellan galorna, fick jämförelsen UFC att se bättre ut än vanligt. Den stabila standard som Zuffas galor har, och pålitligheten i att alltid ligga på den nivån, blev en styrkedemonstration. I synnerhet för mindre insatta fans som inte var lika påverkade av namnen på cardet.
Vinnare: UFC
UFC vs. Affliction
Den mättade helgen var nästan för mycket på en gång, och det var onekligen UFC som hade mest att vinna på att fansen tvingades hoppa mellan kanalerna på TV:n. Cardet som slängdes ihop i Las Vegas var trots allt en form av sabotageaktion, på precis samma sätt som när kriget rasade mellan wrestlingligorna WWF och NWA. Om Affliction begick ett misstag i att utmana jätten, istället för att flyga under radarn som Strikeforce, återstår att se. Det finns motståndare till UFC på många plan, och klädmärket som blev promotor kan få oväntat stöd i framtiden. Till skillnad ifrån alla andra som utmanat, lyckades dock Affliction med en sak, de fyllde arenan, blev omtalade och levererade allt de lovat. Det fanns ingen tom hype. Men det kostade. Alla miljoner som lagts in i projektet, kommer inte betala sig på kort sikt, och frågan är om nykomlingen lever länge nog att säkra en plats i den instabila världen som är MMA.
Vinnare: UFC, på split decision.
Följ oss på Instagram
Kommentarer