Efter vårens långa Grand Prix kunde sexton fighters till slut reduceras till en vinnare. Med hålrummet fyllt efter Pride Bushido, har Dream nu korat sin första mästare och kampen om TV-tittarna i USA får ursäkta, men det blev till slut en japansk vinnare om helgens bästa underhållning. Och inte bara för att Skandinaviens Hellboy var med på ett hörn.
Med respekt för Fightermags principer om spoilers får man hålla igen på förstasidan, och inte avslöja för mycket. Annars hade dagens rubrik bestått av mycket utropstecken, versaler och slarvig svenska. Något annat hade inte kunnat illustrera reaktionen undertecknad fick, efter miraklet i Osaka.
Lättviktens kung spåddes vara Shinya Aoki, och efter att han elegant manövrerade ut en defensiv och övermatchad Caol Uno i kvällens första semifinal, verkade saken avgjord. Uno hade inget svar på den vige teknikern, ingen gameplan för hur fenomenet skulle stoppas. Eller så var Aoki helt enkelt för tight för att begå några misstag. Matchen satt låst i ett skruvstäd av BJJ-talangens serier av attacker. Uno klarade sig tiden ut, men det var också allt.
I den andra semin fanns två som kanske kunde utmana favoriten, förutsatt att de överlevde varandra. Tatsuya Kawajiri ångade på med sin vanliga bullystil, och fann snart att amerikanen Eddie Alvarez välkomnade honom med samma mynt. Slagen flög korsvis med automateld mellan de två, bulor slogs upp, näsor blödde och båda rasade i golvet efter tunga träffar. Efter dryga sju minuter krig var det Alvarez, med sin överlägsna precision och slagfrekvens som fick japanen att vika sig och säcka ihop. Men det kostade på, och ett svullnande öga skickade ut mannen ifrån Philadelphia till läkaren direkt efter matchen. Alvarez vs. Aoki i final, en favoriternas kamp. Såg det ut som.
Reserverna Kultar ”Black Mamba” Gill och Norges egen Joachim Hansen gick sin match utanför rampljuset. Redan besegrade i turneringen och med små chanser att få komma tillbaka i den, var det inte mer än artiga applåder som belöning när Hansen efter att ha slitit i två minuter med att ta ner den långe mamban, kopplade en armbar för segern.
Större matcher av större betydelse fångade publikens intresse. Mark Hunt gjorde ett snöpligt misstag när han valde att följa med Alistair Overeem ner på marken, efter att ett slag fått den store holländaren att tappa balansen. När Hunt för första gången helt frivilligt sökte markkamp, fastnade han direkt i en americana/keylock nerifrån, som Overeem kunde avsluta med efter att ha flippat över Nya Zeeländaren. Antiklimax på den väntade slugfesten, och en trevlig bonus för holländaren som fick förfrågan om match när han låg på en strand i Thailand och hade semester, tre dagar tidigare.
Lättare fighters visade upp sig. Amerikanske Joseph Benavidez är ett namn att lägga på minnet helt klart, och fjäderviktaren borde få en del intressanta erbjudanden efter att ännu en gång avslutat sin motståndare i första ronden. Japanen Kodo är, eller borde varit, ett bra test men agerade inte mer än ett fartgupp för den hyperaggressive Benavidez. Två lokala favoriter i Hideo Tokoro och Takeshi Yamazaki, rök ihop på full fart över femton minuter. Hade det inte varit för några olyckliga skrevsparkar kunde matchen blivit mer minnesvärd. Tokoro låg ett steg före, inte minst tack vare sin förbättrade boxning, och tog hem decision.
Publiken buade sedan ut Japans meste hatkärlek Yoshihiro Akiyama, och höll tummarna för att mediokre wrestlern Katsuyori Shibata skulle lyckas med ett mirakel. Att den senare överlevde i över sex minuter var i och för sig otippat, men utklassningen bjöd annars inte på något oförutsägbart.
Så var det äntligen dags för final och en slutet på en lång resa. Aoki gick till ringen, så även Alvarez. Men den senare kom med beskedet att han inte tilläts gå in i ringen av sin läkare. ”Jag hade inte velat se någon annan än Joachim Hansen ersätta mig”, sa den besvikne amerikanen och gav respekt till mannen som han knappt besegrade i kvarten. En chans till för Hellboy alltså, som inte var beredd på den presenten.
”Jag var redo för en öl du vet… bara luta mig tillbaka och ta det lugnt, så säger de att jag är i final”, beskrev norrmannen överraskningen efteråt.
Med allt att vinna och inget att förlora, och dessutom med minnet av den dominanta förlusten senast som de två möttes, gick Hansen till final mot Aoki. Som i det första mötet, fick Aoki snabbt matchen på marken där han ville ha den, men norrmannen lyckades försvara sin guard och hålla jämna steg. Efter en vända stående åkte de ner igen, denna gång till japanens fruktade rubber guard, från vilken han kopplade en gogo plata och drog ut Hansen på Pride Shockwave 2006. Men något var annorlunda nu,. Hellboy var vaken på alla hot, hela tiden aktiv och inväntade läget. Det kom drygt fem minuter in på matchen. En lösare guard, en chans att stå och fritt skottfält ner mot Aokis ansikte. Med full kraft i slaget och hela kroppen bakom, föll en norsk vänster ner mot japanen, följt av en serie högerslag tills domaren gick emellan.
Hansen tjöt och kramades med alla, Aoki grät och Alvarez såg trots allt inte helt missnöjd ut han heller där han applåderade vid ringside.
Joachim Hansen blev därmed tidernas förste bälteshållare i Dream, 10 miljoner yen rikare, och säkrade sin plats i historieböckerna om han inte redan hade det. En större bedrift har aldrig utförts av en skandinavisk fighter.
Följ oss på Instagram
Kommentarer