UFC Freedom 250 presenteras som en historisk gala när organisationen placerar buren på Vita husets gräsmatta mitt under firandet av USA:s 250-årsjubileum. Men ju mer detaljerna kring evenemanget har blivit kända, desto tydligare framträder en annan bild – av ett arrangemang där relationen mellan UFC och Donald Trump, ett ifrågasatt matchkort och en rad uteblivna stormatcher har gjort galan till något mer än bara ett sportevenemang.
För oss som har följt MMA sedan början är bilden surrealistisk: världens största kampsport – mixed martial arts – en gång på väg att bli bannlyst i USA och stämplad som “human cockfighting” och “bloodsport” – ska snart utspelas på gräsmattan framför Vita huset.
Men ju närmare UFC Freedom 250 kommer, desto tydligare blir det vem som egentligen är stjärnan i showen. Evenemanget arrangeras som en del av firandet av USA:s 250-årsjubileum den 14 juni, ett datum som dessutom sammanfaller med USA:s flaggdag och president Donald Trumps 80-årsdag. Den kombinationen är knappast en slump – den säger tvärtom en hel del om vad det här egentligen handlar om.
En relation som vuxit i decennier
Relationerna mellan Trump och UFC går långt tillbaka. Redan under organisationens tidiga år arrangerades galor på Trumps kasinon i Atlantic City. Under senare år har Trump regelbundet synts cageside vid stora UFC-evenemang, samtidigt som organisationens president Dana White öppet har stöttat honom politiskt. Att UFC nu flyttar in på Vita husets gräsmatta är den logiska kulmen på en relation som vuxit fram under flera decennier – där det ibland är svårt att avgöra vem som egentligen marknadsför vem.
Idén tog form under 2025. Tidiga utspel antydde att galan skulle kunna hållas i anslutning till nationaldagen den 4 juli, men planeringen flyttades senare till juni 2026 av logistiska och säkerhetsmässiga skäl. I en intervju med Jake Paul talade Trump om “åtta eller nio titelmatcher”, kallade arrangemanget “fantastiskt” och lovade att galan skulle bestå av “alla toppnamn”. White förklarade att det här skulle bli det bästa matchkortet organisationen någonsin skulle sätta samman.
Det faktiska antalet titelmatcher: två.
Invändningar om matchkortet
Huvudmatchen blir en titelunifiering i lättvikt mellan mästaren Ilia Topuria och interimmästaren Justin Gaethje. Topuria är just nu en av sportens mest spännande fighters. Den spansk-georgiske mästaren slog igenom på allvar när han besegrade Alexander Volkanovski via knockout och senare även stoppade Max Holloway på samma sätt. I sin senaste match tog han lättviktstiteln efter en knockoutseger mot Charles Oliveira. Kombinationen av aggressiv stil och en makalös segersvit har gjort honom till en av organisationens snabbast växande stjärnor.
Gaethje har under många år varit en av divisionens mest spektakulära fighters, och hans matcher präglas nästan alltid av hög intensitet och brutala slagväxlingar. Trots flera titelchanser har han ännu inte lyckats vinna det ordinarie bältet. I Washington får han ännu en möjlighet.
I galans delade huvudmatch möts Alex Pereira och Ciryl Gane om interimtiteln i tungvikt. Pereira är sedan tidigare mästare i mellanvikt och regerande mästare i lätt tungvikt, och han var dessutom tvåfaldig världsmästare i kickboxningsorganisationen Glory innan han debuterade i UFC. En seger mot Gane skulle göra honom till den första fightern i organisationens historia som vinner titlar i tre olika viktklasser. Att matchen gäller ett interimbälte beror på att den regerande tungviktsmästaren Tom Aspinall fortfarande återhämtar sig efter en ögonskada. Vinnaren väntas möta honom när han är tillbaka.
Utöver titelmatcherna innehåller huvudkortet Sean O’Malley mot Aiemann Zahabi, Mauricio Ruffy mot Michael Chandler, Bo Nickal mot Kyle Daukaus och Diego Lopes mot Steve Garcia. Flera av dessa matcher har goda förutsättningar att bli underhållande, men de är inte de stormöten som utlovades. Den tidigare UFC-fightern Tom Lawlor sammanfattade känslan hos många när kortet presenterades: “Var det allt?”
En återkommande invändning har varit att fightcardet i flera fall bygger på matcher där ett etablerat namn möter en betydligt mindre känd motståndare. Kritiken handlar alltså inte bara om vilka fighters som saknas, utan också om balansen i matchningen.
Drömkortet som aldrig materialiserades
Den mest efterfrågade matchen var länge Jon Jones mot Aspinall i tungvikt – en naturlig huvudmatch för ett evenemang av den här storleken. Jones har dock under flera år varit oförutsägbar efter en rad allvarliga händelser och kontroverser utanför tävling, och Aspinall är som bekant inte tillgänglig.
Mest talande är ändå historien bakom kvällens huvudmatch. Topuria berättar att han först erbjöds en match mot Islam Makhachev – ett möte som hade kunnat avgöra vem av de två som blir den första trefaldige mästaren i organisationens historia. Makhachev tackade nej på grund av en handskada, och Gaethje kallades in med kort varsel. Det är en bra matchning, men det är inte den match som utlovades och är mest självklar – och det märks på reaktionerna.
Det talades också om Conor McGregor mot Chandler, en match som diskuterats i flera år utan att bli verklighet. McGregor har inte tävlat sedan 2021 och hans karriär har under den tiden präglats av skador och rättsliga kontroverser. Någon comeback på Vita husets gräsmatta blev det alltså inte.
Under de sista dagarna försökte UFC enligt White lägga till ytterligare en match för att stärka kortet. Planerna föll samman under vad han beskrev som “märkliga omständigheter”, och galan offentliggjordes utan den tänkta fighten – utan att någon riktigt förklarade vad som hänt. Löftena var enorma. Glappet mellan dem och verkligheten är pinsamt stort.
Regler, säkerhet och 60 miljoner dollar
Arrangemanget skiljer sig markant från en vanlig UFC-gala. Av säkerhetsskäl kan endast omkring 3 000–4 000 personer sitta runt buren på Vita husets gräsmatta, varav ungefär tusen platser är reserverade för militär personal. Resten går till inbjudna gäster, sponsorer och partners.
För att skapa en större publik planeras stora bildskärmar vid The Ellipse, där upp till 85 000 människor kan följa matcherna gratis. Invägningarna hålls vid Lincoln Memorial. Hela evenemanget sträcker sig därför i praktiken över flera dagar och flera platser i Washington.
Eftersom galan hålls på federal mark omfattas den inte av lokal idrottsreglering. UFC ansvarar därför själva för regelverket. Kostnaden beräknas till omkring 60 miljoner dollar, och bara återställandet av gräsmattan väntas kosta upp till en miljon.
UFC-kommentatorn Joe Rogan har uttryckt oro över att ett så uppmärksammat evenemang kan bli ett potentiellt mål i en tid av internationella spänningar – en påminnelse om att spektaklets skala också för med sig risker som vanliga sportevenemang aldrig behöver räkna med.
MMA är inte rekvisita
Det finns också en annan sanning som också förtjänar att sägas. På tidigt 1990-tal kämpade MMA för att överhuvudtaget få existera. Flera senatorer lobbade aktivt för att få sporten förbjuden på federal nivå och delstat efter delstat stängde dörrarna. Fighters kämpade inte bara i buren – de kämpade för sportens rätt att synas.
I dag har UFC ett sändningsavtal värt över sju miljarder dollar. Organisationen arrangerar över fyrtio evenemang per år och når hundratals miljoner tittare globalt. MMA är inte längre en sport som kämpar för legitimitet – den är en av världens mest sedda. Det är den sporten som om några veckor tar plats på South Lawn, med Vita huset som fond.
Det är resultatet av decennier av arbete från fighters, tränare, promotorer och fans som vägrade acceptera att sporten skulle tystas ned. Att evenemanget samtidigt fungerar som en gigantisk reklampelare för en sittande president gör det inte mindre historiskt, men det förändrar vad historien handlar om.
UFC Freedom 250 är inte i första hand ett sportevenemang utan ett politiskt spektakel där sporten är dekoren och adressen är poängen. MMA förtjänar bättre än att vara rekvisita, men att den är tillräckligt stor för att ens hamna i den positionen – det är trots allt något.
Följ oss på Instagram
Kommentarer