De största MMA-stjärnorna: Jon Jones

Jonathan Dwight Jones föddes den 19 juli 1987 i Rochester, New York, och växte upp i en strikt kristen familj där fadern var pastor. Han utmärkte sig tidigt i brottning, vann delstatsmästerskap i high school och tog hem NJCAA-mästerskapet i Iowa Central Community College. När han 2008 värvades till UFC efter sex raka MMA-vinster (alla via avslut) på mindre än tre månader hade han inte ens hunnit bygga en karriär – han var karriären.

I sin debut på UFC 87 (2008) mot André Gusmão briljerade han med suplexar, snurrarmbågar och clinchteknik som fick kommentatorerna att häpna. Det var tydligt: den här killen var något annat.

Enter Jon ”Bones” Jones!

Historiens yngste UFC-mästare

Det stora genombrottet kom 2011. Efter vinster över Brandon Vera och Vladimir Matyushenko bokades Jones mot den formstarke Ryan Bader – som han dominerade och avslutade via guillotine. Direkt efter matchen fick han veta att han skulle få möta Mauricio “Shogun” Rua om den vakanta titeln i lätt tungvikt. Den 19 mars 2011 skrev han historia: med brutal variation i slag, armbågar, knän och brottning slog han ut Shogun – och blev, vid blott 23 års ålder, den yngste mästaren i UFC:s historia.

Han följde upp med en av de mest imponerande segersviterna någonsin: Quinton “Rampage” Jackson (rear-naked), Lyoto Machida (med en guillotine som lämnade kroppen hängande livlös i Jones armar), Rashad Evans, Vitor Belfort (americana), Chael Sonnen (TKO), Alexander “The Mauler” Gustafsson, Glover Teixeira, Ovince St. Preux och Daniel Cormier – alla besegrade. Flera av dessa matcher har idag kultstatus, särskilt det blodiga kriget mot Gustafsson på UFC 165, som ofta nämns som den bästa titelmatchen i lätt tungviktens historia.

Banbrytande stil

Jon Jones omdefinierade lätt tungvikt. Med sin exceptionella räckvidd – 215 cm på en 193 cm lång kropp – kontrollerade han inte bara avståndet, utan attackerade från vinklar ingen annan i divisionen behärskade. Oblique kicks och sidekicks mot knälederna störde rytm och balans. Frontkicks mot kroppen höll motståndaren på plats. Snurrarmbågar blev signaturvapen. Och när det såg ut som att inget var tillgängligt, prickade han med en jab eller rak höger från alla möjliga – och omöjliga – vinklar.

Hans brottning var lika unik. En hybrid av fristilsbrottning, grek-romersk stil, judo och sambo – alltid anpassad till situationen. I clinch använde han sin tajming och kroppstyngd för att manipulera vinklar, dra ner tempot och skapa öppningar för svep, kast eller brutala armbågar. De berömda axelstötarna och stygga overhooklåsen mot Glover Teixeira var en påminnelse om att Jones såg vapen överallt.

På marken var han skoningslös. Från toppkontroll skickade han sina armbågar med kirurgisk precision. I mount eller halvguard prioriterade han vinkel framför tryck – ett tillvägagångssätt som gav honom fullt spelrum för avslut. Men framför allt: Jones anpassade sig alltid och upprepade sig sällan.

Han slog brottare som Daniel Cormier i deras egen disciplin – och tog ner den olympiske bronsmedaljören upprepade gånger. Han neutraliserade strikers som Lyoto Machida med tajming och distans, och tog grapplers som Vitor Belfort till en plats där hans BJJ inte längre spelade någon roll.

Fight IQ är ett slitet begrepp – men hos Jones var det verkligen en av hans främsta tillgångar. Han såg mönster snabbare, analyserade snabbare och justerade snabbare än någon annan. Tränaren Greg Jackson kallade honom “the best student of fighting I’ve ever seen”. Jones lärde sig inte bara tekniker och taktik – han dechiffrerade motståndares spel i realtid.

Dopingskandaler och personliga katastrofer

Men Jones demoner följde honom överallt. 2015 blev han av med sitt bälte efter att ha varit inblandad i en smitningsolycka där en gravid kvinna skadades. 2016 testade han positivt för otillåtna ämnen inför UFC 200 och stängdes av. När han 2017 återvände och knockade Daniel Cormier med en huvudspark blev han återigen fråntagen bältet – efter ännu ett positivt test. Under åren kombinerade han sin briljans med misslyckade dopingtester, rattfylla, arresteringar och skandaler som i en annan era (och sport) sannolikt hade förstört en karriär.

USADA friade honom senare delvis efter att ha dragit slutsatsen att han fått i sig ämnena via kontaminerade kosttillskott. Men ryktet var skadat. För vissa var han den mest talangfulla fightern genom tiderna. För andra – en dopad narcissist som aldrig borde fått fortsätta inom MMA.

Återkomst och avsked

Efter att ha försvarat titeln i matcher mot Anthony Smith, Thiago Santos och Dominick Reyes – alla tre segrar som inte var lika dominanta som tidigare – valde Jones att lämna bältet och flytta upp till tungvikt 2020. Han sa att han behövde nya utmaningar. Kritiker menade att han flydde från en rematch med Reyes, som många ansåg borde ha vunnit deras fight.

Tre år senare, efter omfattande viktuppgång, var han tillbaka. I mars 2023 på UFC 285 gick han sin första tungviktsmatch – och fullkomligt körde över och submittade topprankade Ciryl Gane på bara drygt två minuter med en guillotine. Det var ett statement. Jones var tillbaka – och nu även tungviktsmästare.

2024 bokades en match mot Stipe Miocic, en av de mest meriterade tungviktarna i UFC:s historia. Trots att Stipe var äldre och inaktiv var hypen stor. Jones tystade alla: med en spinning back kick följt av armbågar ska han ha avslutat Miocic brutalt i första ronden – enligt rapporter som följde hans sista kamp.

Många trodde att Jon Jones skulle gå superfight mot Tom Aspinall, den nye stjärnan från England som tagit tungviktsdivisionen med storm. Men efter matchen mot Miocic visade Jones inget intresse för Aspinall. Tungviktsdivisionen frös fast medan fansen rasade. En namninsamling för att ta ifrån Jones bältet samlade nästan 200 000 underskrifter. Kritiken nådde sin kulmen våren 2025 – och slutade med att Jones tackade för sig och i juni 2025 kom beskedet: UFC meddelade att Jones officiellt lämnar sin titel vakant – och att Aspinall blir ny obestridd mästare. UFC:s president Dana White bekräftade nyheten under presskonferensen efter UFC Baku: Jon Jones pensionerar sig. Utan ceremonier. Utan sista dans. Utan avsked.

Så slutade karriären för Jon “Bones” Jones – en fighter vars briljans aldrig kan ifrågasättas, men vars val utanför buren alltid kommer att diskuteras.

Arvet efter Jones

Jon Jones avslutar sin karriär med ett facit på 28–1 (1 NC). Den enda förlusten kom via diskvalificering för otillåtna armbågar mot Matt Hamill – i en match han fullständigt dominerade – samt en no-contest mot Daniel Cormier. Bland rekordlistor toppar han eller ligger nära toppen i:

• Flest titelmatcher i UFC-historien: 17 (rekord)
• Flest segrar i titelmatcher: 16 (rekord)
• Längsta tid som obestridd lätt tungviktsmästare: 1 501 dagar
• Flest totala vinster i UFC:s lätt tungviktsdivision: 20

Han är också den enda fightern i UFC:s historia som varit både lätt tungviktsmästare och tungviktsmästare utan att någonsin ha förlorat en titel i buren. Ingen har någonsin besegrat honom i faktisk kamp.

Ett geni – och ett varnande exempel

Vad säger man om en man som besegrade alla – men inte sig själv? Som skrev historia, men även raderade delar av den med egna misstag? Som gick från “The Chosen One” till “The Cautionary Tale”?

Jon Jones var aldrig den perfekta mästaren. Men han var, utan tvekan, den mest kompletta. Hans förmåga att läsa, förändra, dominera och överleva gör honom till ett unikum. Ingen har haft Jones bredd. Ingen har haft hans höjd.

Och när framtidens generationer undrar vem som var störst inom MMA, kommer svaret ofta vara: Jon Jones.

***

Fem definierande matcher i Jon Jones karriär

Här är en topplista över de fem främsta Jon Jones-matcherna – rankade utifrån teknisk briljans, motståndets kaliber, historisk betydelse och dramatik. Det handlar inte bara om segrar, utan om de tillfällen då Jon Jones definierade eller omdefinierade sin storhet.

1. Jones vs Gustafsson I (UFC 165, 2013)

Det här är inte bara Jones bästa match – det är ett av de största krigen i UFC:s historia. Alexander Gustafsson chockade världen genom att stå emot Jones, skada honom, och till och med ta ner honom – något ingen tidigare lyckats med. Matchen var jämn, blodig och intensiv i fem ronder. Jones visade hjärta, Gustafsson blev superstjärna, och lätt tungvikt fick nytt liv. Domarna gav Jones vinsten via enhälligt domslut (49–48 x2, 48–47), men debatten om resultatet pågick i åratal. 2021 valdes matchen in i UFC Hall of Fame (Fight Wing).

2. Jones vs Cormier II (UFC 214, 2017)

Rivaliteten mellan Jones och Daniel Cormier är legendarisk, och inför returmatchen hade spänningen nått kokpunkten. Efter två års frånvaro kom Jones tillbaka och levererade en teknisk och mental mästarklass. Han knockade Cormier med en huvudspark, följde upp med slag, och firade som en kung. Men glädjen blev kortvarig. En tid senare ogiltigförklarades segern efter att Jones testat positivt för Turinabol. Trots skandalen ses insatsen – rent tekniskt – som en av hans mest fulländade prestationer.

3. Jones vs Machida (UFC 140, 2011)

Lyoto Machida, en kontringsbaserad southpaw-karateka, var en stilistisk mardröm. Han vann första ronden och satte Jones på prov. Men som så ofta tidigare justerade Jones. I andra ronden låste han en stående guillotine och pressade mot buren tills Machida somnade – och föll till marken som en livlös kropp. Avslutet är ett av de mest ikoniska i MMA-historien och en symbol för Jones förmåga att avsluta med kylig precision.

4. Jones vs Shogun Rua (UFC 128, 2011)

Det här var Jon Jones stora genombrott – och en av de mest dominanta titelvinsterna någonsin. Mauricio “Shogun” Rua, dåvarande mästare och PRIDE-ikon, reducerades till statist. Jones lekte med honom: med slag, knän, armbågar, brottning och snurrtekniker. I tredje ronden avslutade han Shogun – och blev den yngste mästaren i UFC:s historia vid blott 23 års ålder.

5. Jones vs Glover Teixeira (UFC 172, 2014)

Glover Teixeira kom in med en lång segersvit och brutal knockoutkraft, men Jones höll en teknisk clinic. Han bröt ner Glover med clinchbrottning, kontroll, dirty boxing och vassa armbågar. Jones dislokerade Glovers axel med en överhook-lock från clinch. Matchen visade Jones kreativitet och taktiska kyla. Domarna gav honom varje rond.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!