Söndagskrönikan: OS-boxningen har blivit bättre men inte vackrare – stilisterna har blivit färre

Jag har suttit i timmar nu och tittat på OS-boxningen från Tokyo. Det är hög fart och bra tempo. Konkurrensen är stenhård och jag upplever boxarna som betydligt jämnare än förr. En bred, men tydligt märkbar utjämning i det avseendet har helt uppenbart skett. Knappt någon (undantag finns givetvis) är överdrivet överlägsen längre. Det krävs något helt exceptionellt för att ta sig vidare numera. Något utöver det vanliga måste man plocka fram. Man måste överraska, vara okonventionell och ha en alldeles egen stil och en vägvinnande sådan dessutom.

Vi har en annan typ av boxare idag – träffa till varje pris

Jag köper den utvecklingen, den är ofrånkomlig, allting har blivit bättre. Atleterna är överlägsna på alla plan. Man kan inte glida sig igenom en OS-turnering idag genom att blott vara en talangfull boxare längre. Sporten har stuckit iväg utvecklingsmässigt och anpassat sig. Det är träffarna som räknas. Hur man delar ut dem (på vilket sätt) är inte så noga. Boxningens skönhet har i mångt och mycket gått förlorad och är idag i stort sett försvunnen (undantag finns givetvis). Kvar är de robotliknande idrottarna, de som anammat det nya, tagit till sig de nya förutsättningarna och ”evolverat”, det är dagens sanning.

De pricksäkra stilisterna har blivit färre

Jag vet inte om jag gillar det helt och fullt, men jag har omfamnat det och accepterat det. Så här är det nu, vi kan inte spola tillbaka och bara hylla det som har varit. Kämpar som Mark Breland (1984), ”Sugar Ray Leonard” (1976) George Scott (1988), Kostya Tszyu (1988) och Pernell Whitaker (1984) (mina forna idoler) är från en annan era, de tillhör de förgångna, inte nödvändigtvis bättre, kanske, möjligen, lite visuellt snyggare (boxningsmässigt) för åskådaren att titta på, men som sagt inte bättre boxare. Pricksäkra stilister är sedan en tid, om ni frågar mig, betydligt färre idag, en bristvara. Dessa är mer eller mindre omoderna och skulle troligtvis inte överleva i dagens benhårda konkurrens (Kubas Andy Cruz och USA:s Keyshawn Davis i herrarnas lättvikt – 63 kg, kanske de starkaste undantagen i denna OS-turnering). Träningen har gått åt ett annat håll, riktningen är en annan. Inställningen likaså.

En klassisk boxare som var vacker att skåda

Häromdagen dök det upp ett klipp på sociala medier på när Oscar De La Hoya tog sitt OS-guld och segrade över tyske Marco Rudolph i finalen i Barcelona-OS 1992. Ja just det ja, det var så där det kunde se ut en gång i tiden blev jag påmind om, när talangen, den råa, orörda och sällsynta begåvningen fick spelrum och triumferade på ett enastående sätt. När boxningens klassiska grunder utövades av nämnda amerikan och det var vackert att skåda. Man blev lyrisk och fick gåshud. Boxare kunde väcka sådana känslor när det begav sig.

Är det oundvikligt att blicka tillbaka? Borde vi se framåt?

Var Oscar De La Hoya då en av de sista i den genren? Boxare formade enligt den klassiska mallen. Den tydliga och hårt utmejslade genom årtionden, den som existerat sedan boxningens begynnelse. Nej den sista var han ju förstås inte, vi har haft fler naturbegåvningar efter honom som gått hela vägen, Vasyl Lomachenko (2008 /2012) är förstås ett tydligt exempel på det, Andre Ward (2004) en annan, och det finns flera. Och jag skall inte sitta här och påstå att det inte finns sådana i ”dagens gäng” en och annan har förstås flimrat förbi även på detta OS, (amerikanerna håller som bekant hårt på det stilistiska) men min känsla är att den kategorin har krympt och blivit färre. Jag kan ha fel. En känsla är ändå bara en känsla. Om några år kanske det är någon annan som sitter och hyllar 2021 års OS-deltagare som de absolut bästa någonsin och ”klankar” ner på ett framtida OS-gäng. Det hör liksom till. Varje generation har sitt kritiska öga. Just i år, här på denna plats, i detta forum, i min egen krönika är det jag!