Mästerliga Bea Malecki

Hon har hög ambition, fötterna på jorden och beskriver sig själv som en nynnande, disträ galning. Bea Malecki har gjort kometkarriär i thaiboxning och är nybliven världsmästare – nästa satsning är att bli slagkraftig i buren.

Bea Malecki är en ambitiös 24-åring som till vardags pusslar ihop träning på elitnivå och sitt arbete som ingenjör, samtidigt som hon driver en välbesökt träningsblogg. På thaiboxnings-VM i Jönköping i maj skördade hon guld i 67-kilosklassen. Parallellt med thaiboxningen så strävar hon mot nya mål: nu tränar hon marktekniker med målet att tävla i MMA på internationell nivå inom tre år.

När började du träna kampsport?

– I huvudet så började jag träna redan när jag var 13 år, jag tyckte det var coolt att slåss i en bur där blodet sprutade. Jag köpte ett par MMA-handskar, men fick självklart inte börja för mamma och pappa, istället blev det allt från cheerleading till fotboll, men jag slutade alltid efter någon termin. När jag var 19 år testade jag thaiboxning för första gången, jag fastnade direkt.

När vann du ditt första mästerskap?

– Det var faktiskt SM-guldet nu i år, tredje gången gillt! Första gången fick jag möta regerande världsmästarinnan Jennifer Österlin och hon bankade skiten ur mig. Andra gången mötte jag Isa Tidblad Keskikangas, berättar Bea och fortsätter:

– Under den här perioden hade jag många hjärnspöken, det är svårt att förklara hur det känns att gå in i ringen utan huvudet på plats. Jag blev likgiltig och jag funderade på att lägga av.

Men Bea slutade inte, istället bytte hon klubb. Efter åren på Tullingebaserade TMT vårades det för Allstars.

– Anledningen till själva bytet var att jag var tillsammans med en av ägarna på TMT, när det tog slut kändes det konstigt att träna kvar…

På den nya klubben trivdes Bea Malecki bättre, en kort tid efter samarbetet inletts kom också resultaten.

– Jag och min tränare Joakim Karlsson klickade direkt, jag fick stor hjälp av alla tränare och till slut försvann också hjärnspökena. När det var dags för SM-final knockade jag min motståndare i tredje ronden, samma tjej jag förlorat mot två år innan.

 

Vinstkarusellen hade bara tagit sin början – i maj blev alltså Bea Malecki världsmästare efter att ha besegrat både fjolårets guldmedaljör och den turkiska fightern Bediha Tacyildiz. I höst väntar EM och Bea siktar på guldet.

– Det vore häftigt att ta trippeln, säger hon och ler.

Du har klättrat snabbt i thaiboxningens världsranking och satsar nu mot en karriär i UFC – vem är du egentligen?

– Jag blir ofta taggad i bilder med texten ”tag your crazy friend” eller ”tag someone who would do this”, men det tar jag som en komplimang, haha! Tyvärr kan jag nog beskrivas som fruktansvärt disträ också. Jag kan ha en konversation i fem minuter utan att ha hört vad den andra personen sagt. Jag bara säger ”mmm” eller ”jahaa”, men tänker på något helt annat. Det brukar resultera i ”Bea, lyssnar du?”. Då brukar jag skämmas lite och tvinga mig själv att fokusera…

När Bea uppmanas att minnas ett tillfälle där hon varit modig, så vore det förutsägbara ett minne från ringen. Men istället blir svaret betydligt mer vardagligt jordnära.

– Det är ju en definitionsfråga… Men jag tycker att många grejer är läskiga, som att gå till en ny klubb eller börja på ett nytt jobb. Jag är jätterädd att jag inte ska klara av simpla saker, som att ringa ett jobbigt telefonsamtal eller testa på något helt nytt. Mina kompisar vill att jag ska följa med på salsakurs, men jag vågar inte. Jag har svårt att bryta mönster och ta mig till nya ställen.

– Men jag försöker hela tiden utmana mig själv i vardagssituationer jag upplever som lite jobbiga, jag tror man växer som person då. Men för mig kräver det en del mod.

Till sist – när grät du senast?

– Alltså, jag är en cry baby deluxe. I alla fall när det gäller pressen på mig själv och att hålla alla bollar i luften samtidigt. Ibland kan det bli lite för mycket när man går upp 05:20 varje dag för att hinna till heltidsjobbet och därefter direkt till träningen. Om jag inte sovit bra eller käkat ordentligt så är det lätt att tårarna väller fram om passet känns dåligt. Senast förra veckan började jag böla innan träningen, då kände jag bara att ”jag orkar inte, jag orkar inte”. Men sen gick träningen konstigt nog jättebra.

Trots blod, svett och tårar har Bea en spännande framtid inom kampsporten – förhoppningsvis får vi se en ny svensk stjärna tändas på MMA-himlen.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!

Kommentarer