Krönika

Zakarias Tallroth: OS i sikte, kilona ska väck

Gråa träningsbyxor, grå huvtröja. Huvan är helt uppdragen över huvudet. Red Hot Chili Peppers ”Strip My Mind” ekar i öronen. Börjar med sjukt snabba armhävningar, direkt efter; mängder chins. Ingen vila utan direkt på explosiva situps. Tillbaka till armhävningarna fast nu med klapp. Ingen paus, istället 500 meters maxlöpning. Huvtröjan har gått från ljusgrå till genomsvettigt mörkgrå. Spykänslan ligger i munnen. Det fortsätter. Nej vänta… Skit också… Batteriet dör på datorn. Jag får pausa filmen ”The Fighter” och återgår till att trycka i mig min fjärde muffins på 15 minuter.

Mitt namn är Zakarias och jag sitter just nu på tåget från Göteborg och har precis fått veta att jag inom några timmar inte längre är en fri man. Precis som Jesus fast utan massa lärljungar, visdomar och gudomliga krafter har jag dukat fram min sista nattvard på SJ:s snabbtåg till Malmö. Vinet är utbytt till kaffe och brödet är utbytt till SJ:s gratismuffins (skylten ”smaka gärna våra goda muffins” är tillräckligt otydlig för att mitt samvete inte ska stoppa mig från att ta fem stycken). Detta blir min sista fria måltid innan min drömresa börjar. Min sista spontana mumsbit, min sista sötsak, min sista dödssynd på tio månader.

I september blev jag trea på brottnings-VM i 71-kilosklassen. Om tio månader är det dags för OS i Rio och då ska jag slipa bort ytterligare fem kilo. Rättare sagt så ska tolv procent av min totala vikt försvinna för att nå min OS-dröm. Det blir en extrem resa, vi pratar om att det ska opereras bort blindtarm, halsmandlar och en njure för att lyckas. Haha! Eller så ska jag bara följa ett kostschema som just blivit framtaget i Göteborg, där man via noggranna mätningar fastslagit vad jag ska äta för att lyckas gå ner nio kilo.

I tio månader fram till OS så ska jag kontrollera allt jag stoppar i mig. Mat ska vägas. Onödig föda ska plockas bort. Nyttig föda (som oftast tyvärr är samma sak som äcklig) ska läggas till. Allt som stoppas in ska ha ett syfte för min satsning. Till de som tvivlar är svaret enkelt: jag kommer lyckas! Det vet jag. Men frågan är om jag kommer ha förståndet kvar i slutet – drömmar är många gånger naiva och farliga. Om man vaknar upp till verkligheten så dör drömmen. Därför måste jag fortsätta blunda för vad som är sunt för förståndet och istället hålla för näsan, ta ett djupt andetag och fortsätta dricka den jävla rödbetsjuicen.

Varför gör man detta då? Kampsport handlar väldigt mycket om att ta smärta. Blodsmak i mun. Bantningen är egentligen den sköna delen. Att vara sjukt sötsugen och hungrig är en barnlek jämfört med att spy galla och ha blodsmak i mun efter en träning, en träning som dagen därpå måste se likadan ut om inte värre, om man ska lyckas.

Min lyckligaste dag i livet hittills var när jag tog mitt VM-brons. Bara tanken på att jag skulle kunna få vara med om samma sak på OS gör varje spya, blåklocka och alla sjukt äckliga spirulinasmoothies mödan värd.


Fighter Magazine 4-2015

[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 4-2015 som du kan läsa via Ztory och Readly]

Fighterpodden avsnitt 59: The Ultimate Fighter-veteranen och MMA-proffset Frantz Slioa

Kommentarer