Krönika

Shoshin – Nybörjarsinnet

Hur ska man orka fortsätta lära sig och utvecklas år efter år? Läs Liam Wandis krönika om en av de viktigaste delarna av all kampsportsträning – upptäckarglädjen eller nybörjarsinnet.

Tack vare mitt jobb som gymnasielärare (och alla kontakter jag har knutit inom kampsportsvärlden genom min blogg) kan jag ägna somrarna åt heltidsträning. Medan jag under hösten kan unna mig 2-3 pass i veckan för att åtminstone underhålla min nivå, klämmer jag in i genomsnitt 11-17 timmars träning per vecka under större delen av juli – augusti. Jag vaknar, dricker mitt kaffe, packar min lunch och ger mig ut på väg, 5-6 dagar i veckan. Mellan privatlektioner, seminarier och träningspass känns det som om jag är alltid på de älskade mattorna. Jiujitsu, submission wrestling, judo eller yoga. Jag är där, teknikdrillar och sparrar hårt.

Och på tal om det: Jag brukar aldrig rulla hårt under resten av året. Jag kanske drar upp intensiteten till 50 – 60% här och var, men sommarträning för mig är min tuffa tävlingsinriktade sparringsfas. Självklart så förklara jag detta för alla jag rullar med så att ingen tror att jag är ute efter att skada dem eller något.

Denna inställning och intensitet har haft en mycket intressant effekt på hur jag rulla och, ännu viktigare, hur jag känner för jiujitsu. Plötsligt upptäckte hur färre och färre distraktioner kunde rubba min koncentration. Jag hör mycket lite när jag tränar på detta sätt och ser ännu mindre. Missuppfatta mig inte, vanligtvis är jag en stor anhängare av “Flow Rolling” och öppnar gärna upp mitt game för att se hur motståndaren rör sig och förflyttar sin kroppsvikt, men när jag sparrar hårt kan jag knappast bry mig mindre om vad motståndaren har för planer. Håller jag till exempel på att bli reversad från topposition så är mitt mål inte att återfinna balansen snabbt utan snarare attackera så mycket och med ett sådant tryck att det ända motståndaren tänker på är att klappa i tid.

Naturligtvis kan jag inte förmå att köra med den intensiteten mot alla. Jag är ju, i bästa fall, ett bra hobbybrunbälte i master II-klassen, men det underbara är att just den attityden har belönat mig gång och gång igen. Mina rörelser samordnas bättre och jag känner hela min kropp röra sig i en enda riktning. Ingen tvekan finns i varken mina attacker eller escapes. Min aggressiva inställning har bokstavligen skärpt till båda mitt försvarsgame och alla mina sinnen.

Kampsportsvärlden kan vara full av politik, maktspel och diverse småaktig trångsynthet och trotts att jag lyckligtvis har kunnat omge mig med för det mesta fantastiska och sansade individer, har detta experiment inspirerat en sann återgång till oskulden i hjärtat och kärnan i vad jiujitsu är, eller i mina ögon borde vara: en ärlig, oförfalskat och intensiv upplevelse av ansträngning.

Jag såg mig omkring och jag kände genast igen den här känslan i alla vitbälten. Vitbälten, till följd av sin oerfarenhet, bara har två växlar: noll och bärsärk. Visst försöker dem att trappa ned sin spänning för att behaga sin instruktör och nickar och säger “oss” när denna talar om “flow” och “roll to learn” och “att öppna upp ditt spel” … osv. Men så snart deras träningspartner visar ett uns av motstånd så kör de gasen i botten som om självaste Dana White var närvarande.

Jag bevittnade just en sådan känsla av oskuld på en nybörjartävling jag var och coachade på. Några av våra vitbälten hade bokat privatlektioner med mig för att vässa till sin matchtaktik och strategi. Passen var mycket givande och alla tävlande presterade väl på tävlingsdagen, men just en särskilt kille hade en viss kvalité inom sig som såg honom segrande genom alla matcher i sin division. Han är vanligtvis en intellektuell typ, ni vet en sådan vars frågor aldrig tar slut. En akademiker till vardags, med ett bra jobb, som gillar att analysera jiujitsu som ett pussel. Men den dagen, var han till 100 % hjärta. Visst var han kompetent tekniskt sett och visst utförde han gameplanet vi hade lagt upp i högsta detalj, men han gjorde det med sådan ren hängivenhet att hans motståndare hade ingenting på honom. När hans hand höjdes som vinnare, tittade jag in i hans ögon och vad jag såg var inte bara lycka eller stolthet. Utöver känslorna fanns det en oskuldsfull glädje. Den typ av glädje som bara kan komma till följd av en ärlig, oförfalskat och intensiv upplevelse av ansträngning.

Fighterpodden avsnitt 59: The Ultimate Fighter-veteranen och MMA-proffset Frantz Slioa

Kommentarer