19 år gammal började han boxas i Sverige. Hans fantastiska amatörkarriär resulterade i 56 vinster och endast 8 förluster, en plats i landslaget och tre stycken SM-guld. Som proffs hade han en minst sagt fin karriär, 18-5-0, med fem British Masters titlar och en Australiensisk Superbantamvikts titel.
Jag kom ikapp gentlemannen Frankie DeMilo och fick förmånen att ställa honom lite frågor om hans fina karriär, boxningen i Sverige, och vad han tyckte var det viktigaste han lärde sig som boxare.
Du boxades som proffs mellan 1999-2005. Vilken av dina matcher minst du bäst?
Det var en kamp i Köpenhamn, mot före detta IBF Världsmästare från Colombia, Francisco Tajedor. En skicklig motståndare. Och det var kul att jag vann matchen men det stängde massa dörrar.
Som proffs boxades du i England. Varför valde du just England?
Just då fanns ingen proffsboxning i Sverige. Vi hade varit i England och tränat vid flera tillfällen och också hade bra kontakter där. Min bästa vän, Martyn Thomas, kommer faktiskt från England så det gjorde beslutet ändå lättare eftersom vi både skulle bli proffs.
Hur tycker du att svensk boxning har utvecklats inom proffsscenen sedan du var aktiv?
Som sagt det fanns ingen proffsboxning i Sverige. Jag tror att svenska folket nu förstår att proffsboxning inte handlar om våld men att det är en kampsport. Det är mycket säkrare idag jämfört med för i tid.
Är det någon speciell som du tror på av våra svenska proffsboxare?
Ja, Badou Jack. Han är en talang. Jag sett flera av hans matcher och jag tror att han kan gå långt. Framfört allt har han en bra team, manager och hela Mayweather Money Team bakom sig. Erik Skoglund är också en bra talang som måste matchas försiktigt men säkert.
Av världsboxarna som finns idag, vilka matcher ser du fram emot och varför?
Jag är nyfiken på Mayweather mot Pacquiao. Både är duktiga boxare fast olika på många sätt. Det skulle bli intressant att se när ”speed and power” möter ”speed and skills”.
Är du aktiv någonting nu inom boxningen?
Nej, inte aktiv alls. Jag har en ung familj och ägnar min tid åt dem och åt jobb. Det glädjer mig.
Din sista match var i Mars 2005 då du blev Australiensisk Super Bantamviktsmästare. Varför valde du att lägga handskarna på hyllan?
Jag hade bestämt mig att inte skulle bli mer än 10 år som boxare. Dessutom var jag klar med min utbildning just då så det var naturligt att börja ett nytt liv, bilda familj och ny karriär. Jag är mycket glad att jag fick uppleva en kort men framgångsrik karriär.
Enligt dig, vad behöver Sverige för att utöka den positiva trend som på senare år har uppstått i den professionella boxningen?
Boxningssport måste marknadsföras med lokal talang på hemmaplan för att få publikens intresse. Dessutom göra boxning tillgängligt på TV till övriga svenskar runt om i landet. Jag vet att det är många som är nyfikna och älskar kampsport.
Du hade en del influenser som amatör och proffs, bland andra Glenn Wadell i Timrå och Tony Nobbs i Australien. Vad är det viktigaste de lärde dig?
Glenn är en legend. Han lärde mig allt som jag vet om boxning och disciplin. Jag har honom att tacka för mina framgångar. Han berättade för mig vad som var hemligheten till att bli en succé. Om jag lyssnade, kämpade och hade självdisciplin då skulle han hjälpa mig helhjärtat, och det gjorde han. Det finns inga ord att beskriva vad jag känner för Glenn. Han har alltid älskad mig som en lillebror. Vilken fin människa.
Tony är nära vän, han ändrade inte om min stil som boxare förutom att se till att jag alltid var vass, teknikmässigt och i styrka. Både Glenn och Tony förstår boxning och har bred kunskap om sporten. Jag vill tacka alla i Timrå, Benny Wadell, Håkan Wardström, Sven Dahlin, Pelle Silfver, Marcel Yman, Mats Berntzén och min snällaste vän Sören Thomasson. Jag kommer aldrig att glömma dem!
Sista frågan. Om du fick välja ett drömmöte mellan dig själv och en boxare genom tiderna. Vem hade du då valt och varför?
Självklart Sugar Ray Robinson, han var skicklig som boxare. Jag tror att han fortfarande är den bästa boxaren genom tiderna, pound for pound.
Kommentarer