Svart Bälte

Diskussionerna kring just graderingar är alltid intressanta. Det finns massor av olika åsikter och flera olika intressanta vinklar. I de om vi säger ”moderna” kampsporterna tenderar utövarna och klubbarna vara mer inriktade på tävling än de traditionella där gradering enligt tradition är en viktig sak i hela sporten.

Många blir förvånade när vi pratar om gradering i kickboxningen. Jag tycker det är ett fantastiskt verktyg och skall göra ett försök att övertyga skeptikerna.

Första argumentet

Tävling i kampsport passar inte alla människor. I kickboxningen är det väl någonstans runt 10-15% som tävlar. Det återstår 85-90% av alla utövare. Om tävlandet inte är målet med tränandet, vad är det då för mål?

Andra argumentet

Vi börjar där vi slutade på första argumentet. Jag har skrivit om det tidigare. Om vi inte vet vart vi skall, vad som är slutmålet, så har vi väldigt svårt att börja gå och än mindre veta åt vilket håll vi skall gå. En gradering i slutet på varje termin är en mycket väl fungerande sluttenta. Med ett sådant klart mål och dessutom på ett specifikt datum kan vi med lätthet lägga upp en träningsstruktur för hela terminen, månad för månad, vecka för vecka och pass för pass.

Tredje argumentet

Om föreningen är intresserad av tävlingsverksamhet och på ett enkelt sätt vill stimulera till detta kan graderingen fungera som en fin dörröppnare. Anpassas den till att bedöma tävlingskvalitéer, taktiskt kunnande, tempoväxlingar osv. kommer suget efter att testa sporten ”skarpt” inte låta dröja på sig.

Fjärde argumentet

När eleverna på klubben är graderade är det avsevärt mycket lätta att dela in dem i gruppen enligt kompetens och erfarenhet.
På West Coast Kickboxing har vi gjort så att Fortsättningsgruppen är de utövarna med Gult och Orange Bälte vilket innebär att det har tränat någonstans mellan 6 och 12 månader. I den avancerade gruppen har man från Grönt bälte och uppåt vilket betyder från 18 månader och upp till 15 år +

I en blandad stor grupp med blandad kompetens och erfarenhet mellan individerna kan det vara svårt som instruktör att placera rätt personer med varandra. Det kan dessutom vara svårt för eleverna att anpassa sig ödmjukt till sin motståndare och man inte känner till dennes kompetens och erfarenhet. Som instruktör är det dessutom viktigt att känna till hur mycket man kan kräva av respektive fortsättare och avancerad utövare. Men har man testat av eleverna och gett dem ett intyg på detta kan man tryggt luta sig tillbaka på den tidigare bedömningen.

Jag älskar graderingar

Det har fallit på min arbetsbeskrivning på Svenska Kickboxningsförbundet att verka som Graderingsansvarig för Sverige. Det innebär i korta drag att jag tillsammans med en graderingskommité bestående av erfarna och fantastiskt kompetenta utövare har den fantastiska förmånen att få granska och bedöma de utövare i Sverige som aspirerar på det Svarta Bältet eller Mästargraden som vi också kallar den.

Där får vi alltså under flera timmar sitta och titta och njuta och analysera och diskutera kickboxningen när den är som allra bäst på träningsmattan. Själva förfarandet skiljer sig mycket lite egentligen ifrån det vi gör lokalt på klubben när utövarna tar gult eller blått bälte.
Det är lika roligt och lätt som det är svårt och tungt.
För att inte skapa inflation i bältena måste graderingskommitéen vara mycket noga med att inte ge ut bälten som inte ”skall ut”. Det innebär att utövare ibland blir underkända.

Och vi kommer aldrig ge ut ett bälte till någon som inte skall ha det.

Någonsin.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!