Nyhet

”…för jag är STARK nu!”

Arvsfondsprojektet Boxningsskola för tjejer med flyktingbakgrund. Projektplan ifylld av ”L”, då 15 år. Det här är mina styrkor (skriv minst tre!) ”Inget”. Det här tycker jag är viktigast att lära mig under projektet: ”Försvara mig själv”. Mitt eget mål med att vara med i projektet och på träningspassen är: ”Jag vill inte vara rädd”. Det …

Arvsfondsprojektet Boxningsskola för tjejer med flyktingbakgrund.
Projektplan ifylld av ”L”, då 15 år.
Det här är mina styrkor (skriv minst tre!)
”Inget”.
Det här tycker jag är viktigast att lära mig under projektet:
”Försvara mig själv”.
Mitt eget mål med att vara med i projektet och på träningspassen är:
”Jag vill inte vara rädd”.

Det var inte utan att mitt hjärta blödde när jag läste vad L skrivit i sin plan för Arvsfondsprojektet jag drev i min dåvarande boxningsklubb. Syftet med projektet var att nå ut till de ungdomar jag som dåvarande ordförande och tränare sällan såg röken av i vår klubb: tonårstjejer som flytt eller invandrat från sina tidigare hemländer. Fokus kom att hamna på tjejer som nu bodde och gick i skolan i ”Eskilstunas förort”, på andra sidan motorvägen från stadscentrumet och boxningsklubbens lokaler sett – och som sällan sökte sig från sitt område.

Alla i gruppen som bildades hade flytt från krig, som små eller hyfsat nyligen, och de flesta från Afghanistan. Få hade någonsin tränat, ingen av dem som tränat hade fått möjligheten att välja andra idrotter än sådana som tydligen ansågs vara ”typiska tjejsporter” i sina hemländer, ofta volleyboll och i viss mån innebandy och basket. Boxning, kampsport, något med inslag av självförsvar? Nix.

De fick alla en plan för sin träning under projektet, där förutom själva boxningsskolan även lektioner i klassiskt självförsvar och kostutbildning ingick. Alla fick dessutom fylla i en handlingsplan där de själva fick skriva varför de ville träna, vad de ville uppnå och lära sig, vilka deras starka sidor var och en sak de ville förbättra. När jag träffat dem i grupp första gången och gått igenom handlingsplanerna visade det sig att raderna för starka sidor ofta var förtvivlat tomma, medan den sida de ville förbättra hos sig själva sällan stannade vid just den enda jag efterfrågat. Istället bredde många av tjejerna på med saker de tyckte sig vara dåliga på.

Nästan alla i gruppen lärde sig grunderna i skolboxningen i otroligt fort, de kämpade så svetten lackade varje gång. Flera av tjejerna var tuffa som få, drog på för kung och fosterland. Men så var det de som höll blicken fixerad i golvet, vars axlar kurade ihop även när det inte var guardställning som gällde. L var en av dem – den som inte ville möta blicken när jag pratade med var och en om allt det som var jättebra, och de saker vi behövde jobba mer med.

Veckorna gick, träningen fortskred. Sedan kom utvecklingen, den jag sett så många gånger under mina år som boxningstränare och förstås tydligast bland blyga, osäkra eller väldigt otränade adepter. Muskler börjar växa fram, orken ökar, insikten om att ”jag visst kan” börjar sätta sig. Styrkan och den mentala utmaningen som den här typen av hård träning och sparring ger visar sig i både psyke och kroppshållning.

Kampidrotten fostrar, men fler än de unga på glid som är i behov av fasta ramar och strikta regelverk. Våra sporter ger också de som kanske inte ser sina starka sidor mod och vetskap om att de kan. Oavsett vilka ramar andra satt upp runt dem med hur de förväntas vara. Vetskap om att stå upp för sig själv, att kunna mer än man tror, att kunna kan se andra rakt i ögonen utan att sänka blicken.
Att försvara sig om det krävs.
Det är lätt att glömma den aspekten, den som handlar om att få kraft och stöd att räta på ryggen.

Hur gick det då för L? Hon som flytt från ett land i krig och inte längre ville vara rädd? Hon som tappat bort sina starka sidor på vägen, eller i alla fall vetskapen om dem? Jo, det fick jag återberättat när projekttiden närmade sig sitt slut av en stjärnögd lärare som var min kontaktperson på L:s skola.

En dag klev hon in till sin bror, vars rum hon annars alltid fick städa, och sa: ”Jag tänker inte städa ditt rum mera, för jag är STARK nu!”

Angelica Söderberg är journalist och webbredaktör. Hon har över tjugo års vana från ideella förtroendeposter på olika nivåer, i huvudsak inom idrotten, bland annat som förtroendevald i Svenska Boxningsförbundet. Boxningstränare sedan början av 2000-talet.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!

Kommentarer