Att stå upp för mänskliga rättigheter är aldrig ”naivt”

Låt säga att Helena Hugosson kvalificerade sig till OS i ryska Sotji 2014. En av de sorgligt få kampidrottare vi har som gått ut öppet med att hon är gay. Låt säga att Hugosson skulle vinna guld och i sin stora glädje kyssa sin tjej inför världspressen och allsköns matchkameror. Eller för all del gå hand i hand med sin käresta på Sotjis gator. Vad skulle hända då?

Skulle hon gripas av ryska myndigheter? Misshandlas på stan utan att polisen lyfter ett finger för att avbryta det hela? Skulle hon få stöd av sitt idrottsförbund?

Den grundläggande fråga vi alla måste ställa oss är också väldigt konkret: Kan hbtq-personer ens befinna sig i detta OS-land utan att riskera sin säkerhet? Vi har redan nåtts av vetskapen om att unga ryska homosexuella filmas medan de torteras av nazister. Polisen struntar i att ingripa när hbtq-personer misshandlas på öppen gata. Hbtq-familjer riskerar få sina barn omhändertagna av de sociala myndigheterna. Exemplen på hur lagstiftningen slår är vid det här laget många. Och några svar på frågan om individuell säkerhet har vi inte fått.

Om Helena Hugosson istället valde att visa samma civilkurage som Emma Green-Tregaro och Moa Hjelmer under VM med någon form av ställningstagande för mänskliga rättigheter och likabehandling – som naglar målade i regnbågsfärger. Vad skulle hända då?

Ja nu vet vi. Skickas hem, har Sveriges Olympiska Kommitté meddelat.

Under VM påstod Svenska Friidrottsförbundets ordförande dessutom att aktioner av den här typen riskerar leda till repressalier och fyller på med att hans egen stjärnidrottare Green-Tregaro betett sig ”korkat”.

Och det är nu vi börjar vara ute på riktigt farliga tassemarker – när våra egna högsta styrande börjar hota med förlorade OS-möjligheter för våra toppidrottare om de inte kniper käft om mänskliga rättigheter. När en förbundsordförande inte ens har vett att visa stöd för sin toppidrottares civilkurage. Visst, det finns en olympisk policy som inkluderar att politiska ställningstaganden är förbjudna. Men vi lever i nya tider nu. Politiska diskussioner sprids brett och kunskapen om brott mot mänskliga rättigheter likaså. En serie spridda färger på naglar hör rimligen till en idrottares fria val, likväl som andra kroppssmyckningar. Ska fega idrottsledare in och peta på det som är en människas individuella val? Lek med tanken att en OS-idrottare har en regnbågsflagga eller en annan politisk manifestation tatuerad på synlig plats – är hen då automatiskt utesluten från att delta? Kommer smycken att leda till hemskickning? Var går gränsen?

Jag vet var gränsen går: Den är redan passerad. Svenska Friidrottsförbundets ordförande har redan klivit över den med bred marginal. Sveriges olympiska kommitté har redan klivit över den med om möjligt ännu bredare marginal.

Olympiska kommittén kan inte fortsätta att fegt ducka och på vägen ner på knä haspla ur sig att idrott och politik inte hör ihop. Det är nästan hårresande naivt. Idrott och politik har alltid hört ihop, vare sig vi vill eller inte. Idrotten kan inte heller svära sig fri från frågor som rör mänskliga rättigheter och det som är och förblir idrottens absoluta kärna: Allas rätt att vara med. Hoten mot våra idrottsstjärnors yttrandefrihet som nu uttalas är så långt bort från detta att det kräver nya ställningstaganden om vilka brott mot mänskliga rättigheter som faktiskt diskvalificerar ett land från värdskapet av stora internationella mästerskap. Det kräver också vårt aktiva ställningstagande kring vilka ledare vi vill ha inom våra idrotter och olympiska organisationer. Vill vi ha ledare med intresse för enskildas manikyr eller vill vi ha dem som stödjer civilkurage och varje människas rätt att ta fajten för mänskliga rättigheter?

Så, vad gör vi? Vad gör vi om ”Helena Hugosson” visade sin kärlek till någon av samma kön och det ledde till repressalier? Eller visade upp regnbågsfärgade naglar och hotades med att skickas hem. Vi sluter upp bakom henne. Vi visar stöd och erkänner hennes fria individuella rätt till yttrandefrihet och åsiktsfrihet, vi är stöttepelare i hennes rätt att visa vem hon älskar. Vi kräver av våra idrottsledare att de gör detsamma. Eller ber dem lämna sina platser till förfogande.

Att stå upp för mänskliga rättigheter är aldrig fel, aldrig naivt, aldrig obetydligt. Hur liten protesten än må verka i det stora sammanhanget. Historien är fylld av enskilda människor som kanske där och då sågs som naiva, röstsvaga och oviktiga – men som ändrat vår historieskrivning och sättet vi ser på varandra.

Ingen kan göra allt – alla kan göra något.

Så vad väntar du på?

Angelica Söderberg är journalist och webbredaktör. Hon har över tjugo års vana från ideella förtroendeposter på olika nivåer, i huvudsak inom idrotten, bland annat som förtroendevald i Svenska Boxningsförbundet. Boxningstränare sedan början av 2000-talet.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!