Läs delar av artikeln med Hamid Corrasani ur senaste numret av Fighter Magazine där UFC-fightern berättar om sin barndom, sin panikångest och vändpunkten i hans liv.
Ett reportage om UFC Stockholm skulle kunna handla om matcherna, segrarna, bonusarna, ringtjejerna, besvikelsen över att Alex inte fick tävla eller om Ilir Latifis kamp mot väderkvarnarna, med den hårda bantningen och den extrema psykiska påfrestning att gå in i main event mot en av världens bästa fighters i sin debutmatch i UFC. Den kunde också ha handlat om att cirkeln slutits, om hur Mona Sahlin och hennes parti som för ca ett decennium sedan ville förbjuda MMA nu fanns på plats ringside och frotterade sig med kändiseliten och såg ut att trivas och uppskatta matcherna. Det kunde också ha handlat om hur proffsiga och väloljade organisationen kring UFC är och hur vänliga och tillmötesgående alla som jobbar är. Eller om karaktären Bruce Buffer, som på frågan om det inte är varmt i buren svarar att ”Det är lugnt, jag har på mig min monkey suit”. Men nej, den här historien handlar om något helt annat – här följer en historia om en man som dött och fötts på nytt. Denna historia handlar om Hamidreza Khorassani, mer känd som Hamid ”Akira” Corassani, en svensk UFC-fighter och om hans livsresa som varat i 30 år, och som på ett dramatiskt sätt fått en vändpunkt efter förlusten mot Paul Reed och turerna i TUF.
Hamid Corassani sitter i hotellbarens loungedel, nöjd men inte uppspelt över vinsten på UFC Stockholm, med en dricka i sin hand tillsammans med sin tjej under armen och några nära vänner. Han är lågmäld men ler vänligt när han får syn på mig och hälsar med sin vänster hand då den högra handen svullnat upp efter 3 ronder av intensiv fighting i en match där han tillslut stod som segrare på domslut.
Jag hälsar och säger till Hamid: ”Grattis till vinsten” och får ett uppskattande ”tack” till svar och går sedan rakt på sak: ”Hamid jag skulle vilja prata med dig om din inre resa och skildra denna i en intervju”. Frågan väcker Hamids intresse långt mer än min gratulation till vinsten och Hamid svarar ”Javisst, jag har ett och annat att berätta.”, synbart överraskad av min fråga. Vi skiljs åt efter vårt korta möte och jag lämnar sällskapet och Hamid till att fira segern.
Några dagar senare ringer jag upp Hamid för ett telefonmöte. Hans tid i Sverige är kort för numer bor han på andra sidan Atlanten där han tränar med Frankie Edgar och alla andra fighters på Renzo Gracies akademi i New York. Inom en vecka är han på väg tillbaka, och väl hemma i Sverige passar han på att träffa föräldrarna i Lund där han är uppvuxen. När jag får tag i honom är han på väg till Jönköping för att träffa vänner och har tid att prata då han sitter i baksätet i bilen, med den karga naturen som enda kuliss, då våren valt att lysa med sin frånvaro.
Intervjun börjar i gamla hjulspår. Hamid berättar om matchen, om att han inte var nöjd trots att han vann. Det han hade vunnit i fotarbete och huvudrörelser tappade han i kraft i slagduellerna. Han hade önskat sätta mer kombinationer och lyckats bättre med sin brottning för att få ner honom i varje rond.
I och med vinsten tog han ett jätteskutt och är rankad 23:a i världen.
– Målet är att bli rankad top 10 i världen, säger Hamid. Jag vill jobba mig mot titeln och göra en idrottslig karriär som de flesta andra inom sporten. Kan jag få 2-3 matcher mot top 5-10 rankade fighters och vinna så är man bland de i toppen som gör sig gällande i viktklassen. Jag har samma manager som Frankie Edgar och vi har en plan, att inom ett år skall jag vara top 10.
Vi går tillbaka till vårt senaste möte i hotellbaren, på efterfesten och jag styr in på ämnet på det som är ämnat att avhandlas i denna intervju. Nämligen Hamids förvandlingsnummer från en älskad och hatad karaktär i TUF, där hans tid speglades av elaka spratt, intriger och konflikter, till den han är idag, till den han är på väg att bli.
– Jag blev förvånad över din fråga och hade inte förväntat mig den där och då. Men jag är beredd att prata och berätta om allt, säger Hamid.
Ok, berätta om din bakgrund!
– Jag har varit deprimerad, och jag har haft djupa depressioner som började vid 14 års ålder. Det kan att ha göra med att jag hade en tuff barndom. Brorsan fick cancer och farsan stack från familjen. Händelser som påverkade oss starkt som barn.
– Jag fick storstryk hela barndomen. Det var helt bisarra grejer. Jag fattar nu i efterhand att hans fars slog sönder honom ännu mer. Grät man fick man ännu mer stryk. ”Det är bara kvinnor som gråter.” fick man lära sig och inom mig byggdes det upp ett monster.
– Det är en kulturell grej. Det kan låta fel. Men många invandrare tar kulturen hit och här blir det fel. Hemma i deras länder är det standard. Här i Sverige finns en lag på att man ska bete sig på ett visst sätt. Det är en jävla kulturkrock. Deras beteende är så sjukt och de förstår inte vad som är fel, när de håller fast vid kulturen. För mig blev det ett djupt trauma. Så växte jag upp. Många har varit med om exakt samma sak. Detta händer varje dag över hela världen.
Jag har inget att dölja, därför väljer jag att berätta om detta nu.
Läs hela artikeln (6 sidor) i senaste numret av Fighter Magazine…
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer