Ett historiskt card i Birmingham, England. Kanske inte främst för huvudmatchen, men för att en svensk debutant är med. På main card mot en världskändis till och med.
MW: Chris Leben (26-7) vs. Mark Munoz (11-2)
UFC sparar pengar och kastar in en sluggermatch istället för
titelstrider, elimineringsmatcher och annat man brukar se. Det är inte två män
med gigantisk publiksupport heller, och valet av huvudattraktion har rynkat en
del pannor. Men matchens styrka handlar mest om förväntat underhållningsvärde.
Leben är en allsidigt tränad och rutinerad fighter med stort tekniskt register.
Men det ser man sällan något av, eftersom han envist och passionerat håller
fast vid det han gör bäst. Svinga och hoppas, veva och gröta tills hans haka
visar sig hårdare än motståndarens. Begränsat med vissa uppenbara risker och
svagheter, men med Dana Whites varma support och hygglig framgång den senaste
tiden.
Mark Munoz har kommit en bit bort från sin brottarkarriär
vid det här laget, men fightas helst precis som sin kollega Leben. Det är
grötigt, hårdhänt och trubbigt. Vid fem tillfällen under Zuffas anställning har
Munoz malt ner någon stackare med sina köttiga nävar, och han tycks bara bli
alltmer förtjust i att fightas på det viset. Naturligtvis vore det klokare att
hamra på en Leben som först nedlagts i ryggläge och därmed inte kan slå
tillbaka, men det är inte helt säkert att ”Filipino wrecking machine”
kan motstå frestelsen att gå en pannbensduell tills någon faller. Med undantag
för den lilla risken att Munoz drabbas av taktisk brottarförlamning och sover
hem segern ovanpå en vilt sprattlande ”Crippler”, borde det bli en våldsam
omgång stryk som glädjer britterna på läktarna.
BW: Brad Pickett (20-5) vs. Renan Barão (26-1)
Stilkontrast mellan brittisk tuffing och det senaste stora
brasilianska hoppet. Pickett har en oglamourös, fysisk och välslipad bullystil
där nedtagningar och slagserier varvas i en konstant anstormning. Barao är än
så länge mytomspunnen, hyllad och en smula ifrågasatt. Hans record är onekligen
skräckinjagande, vilket antyder att ryktena om hans skills är tungt förankrade.
Men UFC-debuten var långt ifrån magisk, vilket pekar på att Barao kan ha kommit
till sin reality check. Räkna med att Pickett anfaller utan fruktan eller
tvekan från start, och tar kontroll på läget. Sedan återstår att se om det ryms
brasiliansk magi trots allt.
WW: Thiago Alves (18-8) vs. Papy Abedi (8-0)
Att bara ta sig hit är en seger i sig. För Abedi, svensk MMA
och alla svenskar som vill ta åt sig av äran. Och det förtjänar ett varmt
erkännande. Men i en opartisk och krass analys, är det också den mest
otacksamma debutmatchen som drabbat en svensk i UFC. Ännu mer så än när
Bielkheden döptes i eld av Diego Sanchez. Den dystra profetian beror delvis på
att Alves hängt i welterviktens tätstrid i många år, och håller odisputabel
världsklass. Men läget förvärras ytterligare av den explosive thaiboxarens
fightingstil. Som en av divisionens mest hårdslående strikers, med ett
nedtagningsförsvar som till och med stod emot Josh Koscheck, stavar Alves dåliga
nyheter för alla som inte kan kontrollera honom. Det finns bara två sätt att
slå karln. Boxa ut honom på sitt eget game, eller limma fast en oavbruten
brottarpress som omöjliggör slagväxling. Alves akilleshäl är enkelspårigheten
och bristen på flexibilitet. Han sprawlar och brawlar på samma växel oavsett
motstånd, vare sig det funkar eller ej, och kan definitivt överlistas. Däri
ligger fröet till vad som kan bli ett svenskt mirakel. Abedi borde inte kunna
hänga med Alves stående, och nedtagningar kommer möta motstånd av biblisk
kaliber. Men vad den stadige judokan saknar i strategiskt övertag, har han i
ren kraft och utgångsläget att inget finns att förlora. Får Abedi in sin höger, eller får grepp om en nacke, är det inte
ofarligt för någon. Ställd mot en fighter som sällan ser fallgropar innan han trillar
i dem, har stockholmaren all anledning att öppna aggressivt och ta chansen. Patrioten
håller tummarna för genomtänkt gameplan, svenskt mod och anfall utan tvekan,
och ett chockerande upset i Birmingham.
LW: Terry
Etim (14-3) vs. Edward Faaloloto (2-2)
Publikfavoriten Etim, den karismatiske, gänglige slagskämpen
från Liverpool, har serverats en match som antyder tidig julafton till hemmafansen.
Inget svar har riktigt kunnat ges på varför Faaloloto erbjöds en chans av Zuffa
efter bara två matcher. Eller varför han fortfarande är kvar efter två
förluster. Tacksamt läge för brittens sevärda blandning av aggressiv boxning
och vågade submissions. Om inte Faaloloto vet något som alla andra har missat, borde det
här sluta med brittisk glädje, ökad ölförsäljning i Liverepool och manskörer
som skrålar anthems från förr.
LHW: Cyrille
Diabate (18-7-3) vs. Anthony Perosh (11-6)
Franske thaiboxaren Diabate är en pålitlig leverantör av
matcher som går undan. Oavsett när han får på truten, som han fick av Arbogas
stolthet Gustafsson, eller när han delar ut spö som han gjorde mot Luiz Cane.
Rutinerade, sympatiske men oroväckande åldrade Perosh vet att han ger buren en
sista chans. Stående känns det inte muntert för australiensaren, men på marken
hade han i teorin kunnat glädjas åt samma övertag som Diabate har stående.
Övriga matcher:
FW: Michihiro
Omigawa (12-10) vs. Jason Young (8-4)
HW: Phil De
Fries (7-0-0) vs. Rob Broughton (15-6-1)
WW: Chris
Cope (5-1) vs. Che Mills (13-4)
WW: Chris
Cariaso (11-3) vs. Vaughn Lee (11-6-1)
BW: John
Maguire (16-3) vs. Justin Edwards (7-1)
Kommentarer