Lovande kollision i tungvikten mellan två män som sällan lämnar första ronden. I övrigt väntar en norsk debutant och ett kärt återseende med statusuppdatering på gamla favoriter som Maia, Edwards och Florian.
HW: Junior Dos Santos (12-1) vs. Shane Carwin (12-1)
Tänk vad ett svårt fall av magknip kan ställa till med. Brock Lesnar föll bort, Carwin lämnade Einemo till en betydligt mer tacksam motståndare, och serverades en skräckinjagande brasse istället. Förlorare blev ingen utom kanske Carwin. Dos Santos är en storväxt striker i optimal ålder för sin stil, där tekniken har mognat men hjärnan ännu är klar och kroppen ung. Summan blir en fysiskt svårstoppad man med tungviktens snabbaste avslut i nävarna som inte slutar vara farlig över tre ronder.
Brottarbullyn Carwin fightas i stort likadant som Dos Santos, vilket endast är möjligt tack vare stor power och aggressivitet. Köttkrokarna till armar som kommer vevandes från Carwin kunde få en boxningsinstruktör att gråta, men har mest inneburit tårar för de som haft oturen att stå i vägen. Naturligtvis finns nedtagningar och markkontroll i 36-åringens repertoar, men snabbhet och metodik har aldrig varit Carwins styrka. Han kör över på ren kraft, utan en plan B, och avgör med en enda blitzattack. 12 vinster i första ronden. Den enda gången rond två blev aktuell, var brottaren från Colorado utmattad, förbrukad och ett lätt byte i händerna på Brock Lesnar.
En på pappret tacksam situation för Dos Santos, som endast har toppskiktet av UFC kvar att besegra. En teknisk duell med Carwin hade varit som att stjäla godis från ett barn för den nio år yngre brassen. Hans fysik och teknik är överlägsen, hans blick och förståelse ännu mer så. Men Carwins ständigt underskattade förmåga är att chockera motståndarna med en aggressivitet och rå power de inte hinner reagera på förrän det är för sent. Skulle Dos Santos ha en uppenbar svaghet på det mentala planet, är det hans något naiva och tillbakalutade personlighet. Egenskaperna finns för att gå huvudstupa in den köttvägg som väntar. Överlever ynglingen från Bahia den anstormningen, borde det vara pengar på banken på vilket sätt han än känner för att avgöra på.
FW: Kenny Florian (13-5) vs. Diego Nunes (16-1)
”Kenflo” har droppat en viktklass till, vilket i hans fall innebär något annat än vad det betyder för alla andra bantningshysteriker. Florian som inledde karriären i mellanvikt, har alltid varit en naturlig fjäderviktare och behöver knappt besöka bastun för att fixa -65. Den blygsamma fysiken är bekräftelsen på Florians position som en av sportens mest tekniska utövare. 35-åringens fight-IQ är omatchad, hans thaiboxning i världsklass och BJJ-bältet är så svart det blir. Undantaget B.J. Penn har Florian aldrig mött sin överman i ren teknik. Bytet av viktklass bottnade i oförmåga att stoppa double legs från lättviktsdivisionens främsta grävskopor. (Grey Maynard har imponerande nog fått två topprankade fighters att lämna divisionen.) Brassen Nunes är skolad i världens bästa gym för lätta fighters, Nova Uniao, och har tagit hem fem av sex matcher i WEC/UFC. En värdig utmanare för Florians debut i en ny division men definitiv underdog. Nunes variation och bredd är hans signum, bristen på styrka hans svaghet. Stilmässigt lik Florian, med nackdelen av att vara lite sämre på allt utan någon uppenbar fördel.
HW: Jon Olav Einemo (7-1) vs. Dave Herman (20-2)
Efterlängtad norsk debut i buren. Grapplinglegendaren Einemo blev tillsammans med kompisen och träningspartnern Joachim Hansen en tvåhövdad ikon för gör-det-själv-mentaliteten när nordisk MMA låg i sin vagga. Med små resurser på sin egen bakgata kunde man nå toppen och besegra världseliten. I Enemos fall markerade ADCC-finalen 2003 miraklet, där den norske outsidern tog hem guld i konkurrens med favorittippade brasilianska svartbälten. Den norska modellen som Einemo och Hansen representerar, är byggd på starka matchpsyken utan rädsla för någon eller något som kan ske i en ring eller bur, stark fysisk grund och hög teknisk nivå. De slåss inte brasilianskt, inte heller amerikanskt, vilket gör förlusten av Carwin som motståndare till en trevlig nyhet. Köttkvarnen i UFC är skoningslös mot alla som saknar brottarbas, och att debutera är nog så svårt utan att tvingas hantera den verkligheten också. ”Pee wee” Herman är visserligen stöpt i samma form som Carwin, ett brottningstränat muskelberg till slagskämpe. Men än har inte Herman visat någon stabilitet i sitt game, och han förlitar sig i stort på vild slagväxling och atletisk överlägsenhet. Einemo har inte gått en match på fyra år och har en del ringrost, men har all önskvärd teknik för att ta hem det här.
MW: Demian Maia (14-2) vs. Mark Munoz (10-2)
Brasiliansk virtuos och markstark finlirare som bestämde sig för att bli halvtaskig boxare. Maia har tappat mycket av den övernaturliga aura han hade tidigt i UFC-karriären, och tycks vackla i sin identitet. Saknad är sviten av dödsföraktande dykningar på lås ingen trodde var möjliga, och många hoppas på en återuppståndelse av den ursprunglige Maia. Det kan bli svårt, eller sensationellt, mot den publikkära schaktmaskinen som är Munoz. Den filippinske brottaren har en av burens minst varierade teknikregister, älskar ett ömsesidigt brawl och fightas rakt av på känsla utan gameplan. Antagligen vill Munoz inte veta av kontakt med canvasen, och med tanke på Maias oförmåga att få till nedtagningar i sina senaste matcher, lutar det åt en kontrastrik slugfest. Med hopp om brasiliansk magi när man som minst förväntar sig det.
LW: Donald Cerrone (14-3) vs. Vagner Rocha (6-1)
Cowboyen Cerrone, med sin unika mix av guardsubmissions och långlemmad kickboxning, kan inte producera en tråkig fight och borde lyckas underhålla även denna gång. Debutanten Rocha är grapplingstark utan att besitta mycket nedtagningar. Spel mot ett mål stående, eller en rafflande duell på canvasen låter som tänkbara scenarion.
LW: Sam Stout (16-6-1) vs. Yves Edwards (40-16-1)
Det är lätt gjort att kolla på herrarnas bakgrund, historia och förmåga, och raskt dra slutsatsen att nu blir det åka av. Två av lättviktens mest tekniska strikers ska ryka ihop och det borde vara recept för succé. Borde vara. Edwards och Stout dras båda med den börda som drabbar alla journeymen förr eller senare. Ibland kommer de för att fightas, ibland är de mentalt kvar i gymmet och presterar inte mer än ett halvengagerat sparringpass. Med nästan hundra matchers total erfarenhet kan inte varje besök i buren bli fyrverkerier, och den ömsesidiga respekten kan leda till defensiv ringdans om det vill sig illa.
MW: Jesse Bongfeldt (21-7-1) vs. Chris Weidman (5-0)
Lovande duell i -84 kg mellan två grabbar som är unga och fräscha i UFC, och som fightas med passion. Grapplingstarke Weidman föredrar marken, men kan ösa rätt bra stående. Bongfeldt är mer strikerorienterad men har talanger på backen han också. På pappret jämnt.
MW: Nick Ring (11-0) vs. James Head (7-1)
Ho hum. Snygga records till trots har ingen av de här killarna visat att de hör hemma på UFC-nivå.
FW: Dustin Poirier (9-1) vs. Jason Young (8-3)
Tuff debut för allsidige och tuffe britten Young, när han kastas in mot vasse thaiboxaren Poirier. Kanadensaren har ett vattentätt nedtagningsförsvar och stort självförtroende, vilket stavar dåliga nyheter för en debutant.
HW: Joey Beltran (12-5) vs. Aaron Rosa (16-3)
Beltran är en liten tungviktare, med en fysik som aldrig skulle imponera på stranden. Men den rundnätte och charmige sluggern har mer balls och hjärta än de flesta, och har byggt en liten trogen fanclub i det tysta. Rosa är större, vräkigare men mer instabil.
FW: Michihiro Omigawa (12-9-1) vs. Darren Elkins (12-2)
Omigawa håller liv i den japanska förbannelsen och går sin avgörande UFC-match efter att ha förlorat de tre första. Elkins hänger lika löst och har inte mycket som talar för honom.
Kommentarer