Buren åker tillbaka till Kanada med förhoppningar om nya publikrekord. I förgrunden står den enda match som behövs för att fylla arenan i Quebec, och cardet i övrigt präglas av lokal talang och fighters som fått en chans till mer rampljus än de är vana vid.
UFC:s matchmaking är en studie i strategiska investeringar. Sammanfattningsvis är 124:an ingen namnstark tillställning, men pengarna har lagts där de ger utdelning. Endast fyra matcher saknar en kanadensare i buren, och dessa matcher har kompenserats med målriktade hype som givit några normalbegåvade killar en tillfällig stjärnstatus. Det finns en anledning varför UFC är störst.
WW title: Georges St-Pierre (20-2) vs. Josh Koscheck (15-4)
Rematch med varierade förväntningar. På ett känslomässigt plan står allt på spel, där hela Kanada ställer sig bakom önskan om att få bredkäften Koscheck tystad. Den amerikanske brottaren önskar med lika mycket passion att få upprättelse för senast, och drömmer om att avsätta konungen inför ögonen på sitt eget folk. Käbblandet under höstens säsong av TUF byggde effektivt på det ömsesidiga föraktet mellan den franskspråkige gentlemannen ”GSP” och den blonderade, arrogante ”Kos”, och även om hatmatch är fel ord, blir sällan en match mer personlig än såhär.
Så långt allt väl. Alla har någon att heja på i den här fighten, och relevansen är aldrig låg när så mycket står på spel. Profetian om vad som kommer att ske innanför hönsnätet, är en mer kortfattad historia. Koschecks främsta vapen är den fristilsbrottning som St. Pierre lyckats bli ännu bättre på. I renodlad grappling får man ge ännu mer fördel åt svartbältet från Montreal. Återstår knytnävskamp, där GSP är lika felfri och vass som på allt annat, men med svagheten att hans haka inte är osårbar. Det enda sättet någon vet att besegra welterviktens kung, är genom att knocka honom. Däri ligger även chansen för Koscheck, vars överhanshöger inte skäms för sig. GSP vet förstås detta och har ingen som helst anledning att boxas, då han tryggare kan säkra segern i markläge.
WW: Thiago Alves (17-7) vs. John Howard (14-4)
Slag och bank från American top team när det är som bäst, Alves är allt vad en kampsportstränande tonårsgrabb drömmer om att bli. Storväxt och muskulös, självsäkert avslappnad, med branschens högsta tryck bakom sparkar, knän och krokar. Alves kan sänka och skövla med sin thaiboxning på ett enastående sätt om han får svängrum. Fitch och GSP gav honom inte detta svängrum och Alves förlorade i en handvändning allt som gör honom farlig. För Howard väntar med andra ord den otacksamma uppgiften att försöka brotta ner ett sprattlande, råstarkt fysmonster för att inte få sina mjukdelar mörade och sin skalle inslagen. Howard är för allt i världen brottare i grunden, men inte i världsklass. Spännande matchning där de främsta utmaningarna ligger hos Howard, och Alves uppgörelse med den där vågen som tycker han borde byta till mellanvikt.
HW: Stefan Struve (20-4) vs. Sean McCorkle (10-0)
En huvudmatch till budgetpris, mellan två killar som knappt blivit introducerade i UFC. Men synen av två aggressiva bjässar, där den ene dessutom har freakkvaliteter av japansk kaliber, har ett klassiskt underhållningsvärde. Ingen är kontrollbrottare, ingen har vattentät defensiv eller orubblig stabilitet, båda gillar att ta risker för ett snyggt avslut. Upplagt för något våldsamt och slumpartat. Långbente Struve ser farlig ut när hans kroppshydda verkar för honom, med jabbar som flaggstänger och en triangel som kan nudda taket. På närdistans blir han blottad, vacklar lätt och tappar kroppskontroll vilket gärna slutar i minnesvärd medvetslöshet. Stöddige amerikanen McCorkle, som kör med ringnamnet ”Big Sexy” utan att skämmas, har en varierad offensiv som mot mediokert motstånd har lett till en serie snabba och våldsamma avslut. Mysig om än ganska irrelevant match.
LW: Jim Miller (18-2) vs. Charles Oliveira (14-0)
Ett inslag av den numera välkända stilkollisionen mellan brasiliansk finess och amerikansk brottarvilja. Oliveira är allt vad man vill att BJJ ska vara. Risktagande manövrar som trotsar gravitation och letar efter ära och berömmelse med varje submissionförsök. Kanske är han inte gammal nog att se på sin karriär som en investering att vårda ömt, kanske är han bara spontan av naturen. Oliveira har i vilket fall inte mycket till övers för positionskontroll och metodik, vilket förstås gör honom rolig att titta på. Brottaren Miller lämpar sig för liknelser med snöskotrar, envisa gnagare och andra existenser som presterar mer än deras ringa storlek antyder. En viljestark, enkelspårig grovjobbare med gameness i överflöd och bottenlös bensintank.
LW: Joe Stevenson (31-11) vs. Mac Danzig (19-8-1)
Två TUF-vinnare på hal is med osäker framtid. Stevenson öppnade starkt i UFC men placerades alltför snabbt i toppskiktet där han blev uppäten av divisionens stjärnor. Efter en något lugnare period har den fysiske men kreativt begränsade ”Daddy” planat ut som en pålitlig dörrvakt för lättviktens mellanskikt. För Danzig har UFC-karriären i stort blivit en hopplös serie av motgångar. Efter sin totalt överlägsna utklassning av alla konkurrenter i The ultimate fighter, tog det tvärstopp när han nådde den riktiga buren. En tänkare av naturen, med utmärkt blick och teknisk mångsidighet, har den godhjärtade veganen svårt att komma åt avtryckaren. Det är alltid snyggt, tekniskt och välartat, men sällan elakt nog att ge utdelning. Lite av en ödesmatch för båda.
LW: Dustin Hazelett (12-6) vs. Mark Bocek (8-3)
Grapplingduell av det spektakulära slaget, och en av galans alla matcher mellan Kanada och USA. Gänglige Hazelett har droppat till lättvikt och borde därmed se ännu mer långsmal ut. En kreativ och experimentell grappler, med en svit av snygga submissions i bagaget. Kanadensiske svartbältet Bocek, även känd som Bielkhedens sista motståndare i UFC, kör mer på jiu jitsu classic. Gemensamt är att de saknar råstyrka, stryktålighet och stående bravur att matcha deras markgame. Å andra sidan lär inget av det behövas just i den här matchen av uppenbara orsaker.
MW: Rafael Natal (12-3) vs. Jesse Bongfeldt (21-7)
Lovande kanadensisk debutant mot en allsidig brasse som ännu inte noterat en UFC-seger. Utfyllnadsmatch som inte inbjuder till större utsvävningar.
MW: Matt Riddle (5-1) vs. Sean Pierson (10-4)
Temat för kvällen rullar vidare med ännu en kanadensisk debutant, ställd mot en lagom meriterad amerikan. Riddles respektingivande storlek och styrka, uppvägt av hans begränsade kunskaper, gör honom till rätt man för att testa nykomlingar.
MW: Dan Miller (12-4) vs. Joe Doerksen (46-13)
Jim Miller (se ovan) tar sällskap av sin brorsa Dan i Quebec. Miller den större ansågs vara ett starkt tillskott till UFC när han anlände. Tre raka förluster senare hamnade han på den alltför välbekanta bänken för fighters som faller platt och initiativlöst när de ger sig på världseliten. Doerksen har bott på den bänken i över tio år, som en av sportens mest utpräglade journeymen. Klok matchning, mot någon likvärdig kan de båda skaka loss och faktiskt bjuda på riktigt bra fighting.
MW: Ricardo Almeida (12-4) vs. T.J. Grant (16-4)
Att kanadensaren Grant fick en plats på cardet var förstås givet. Men vad i hela värden gör Almeida nere i gardet som ska agera publikuppvärmning? ”Big dog” blev visserligen utstrypt av Matt Hughes senast, vilket är lite pinsamt när man bär runt på ett av sportens mest respekterade svartbälten, men det här kan inte anses som en jämn matchning. Grant är viljestark, kan överraska på rätt dag och har 20.000 landsmän i ryggen. Men det här borde vara på förhand avgjort.
LW: John Makdessi (7-0) vs. Pat Audinwood (9-1-1)
Fartfyllda och sevärda lättviktare som antagligen inte kan nå fram till en svensk TV-ruta hur bra de än fightas. Makdessi är matchens kanadensare för övrigt.
Kommentarer