Inför UFC 120

MW: Michael Bisping (19-3) vs. Yoshihiro Akiyama (13-2)

Två nationalhjältar, och hur det kan betyda vitt olika saker. Skillnaden ligger kanske främst i att Bisping tog med sig sina fans och sin affischvärda hype till UFC och fann sig till rätta. Den brittiska kickboxaren har visserligen avslöjat stora begränsningar och har redan nått den högsta nivå han kommer nå. Men där greven från Liverpool saknar grunder i sin teknik, är han ovanligt smart när det kommer till att maximera potential. Han är alltid i bra form, uthållig och rustad med en gameplan, och fightas inte mer avancerat än han kan backa upp.

För ”Sexyama” har övergången från japansk cirkus till skoningslös köttkvarn i världens främsta proffsliga inte varit fullt så smidig. Akiyamas charm, solbrända discomuskler, vita dräkt, dödsföraktande matchningar och skandalomsusade liv var skapt för shower byggda på drama. Dessvärre skiter de flesta utanför Japan i hans hudlotion, hans svartfärgade före detta gråa hår och hur han ser ut insmord i matolja. Den japanske judokans game av explosivt clincharbete och pricksäkra power punches har inte heller utvecklats. Hans kondition suger, han blir lika frustrerad varje gång matchbilden går snett och han har inget som liknar en plan B. Om Bisping har gjort sin hemläxa som han brukar, borde han relativt lätt kunna rida ut en smart och småtråkig decision. Man kan bara hoppas att Akiyama insett att hans karriär är i behov av elchocker och kan bjuda på lite fyrverkerier från förr.

WW: Dan Hardy (23-7) vs. Carlos Condit (25-5)

Hardy dras med stämpeln att vara ett skräckexempel på MMAtte. Han slog en kille som slog en annan kille som ansågs vara bra och vips bokades en chanslös titelmatch mot GSP som ingen tog på allvar. Britten med tuppkammen är däremot inte chanslös mot killar på något lägre nivå. Han är viljestark, omöjlig att dra ut och trygg i sin boxning. En bra blandning för att mäta sig med den underskattade Condit. Bortom sitt pojkansikte och något oseriösa image, har Condit ett av divisionens mest kompletta game. Brottarstabiliteten saknas vilket bland annat kostade honom matchen mot Kampmann, men det genererar å andra sidan roliga matcher med mycket våld. Sådär som vi alla gillar. Profeterna gissar på en fartfylld fight som går tiden ut.

WW: John Hathaway (14-0) vs. Mike Pyle (19-7-1)

Det bästa England har producerat för burslagsmål (sorry Bisping) har ställts inför en lagom tuff utmaning efter sin sensationella utklassning av Diego Sanchez. Före detta rugbyspelaren Hathaway är imponerande bekväm i buren trots sin ringa ålder. Han är brottarstark sådär som britter inte brukar vara, effektiv och entusiastisk i knytnävsslagsmål sådär som britter brukar vara och dessutom rejält stor för att vara welterviktare. Pyle har visserligen en BJJ-arsenal som kunde göra spankat vitbälte av grabben från Brighton om de fick brottas i lugn och ro, men hanterar inte press och knytnävar i ansiktet särskilt bra. Om Hathaway fightas lika smart som han gjorde mot Sanchez lutar det åt ett skutt upp på topplistorna i divisionen.

HW: Cheick Kongo (15-6-1) vs. Travis Browne (10-0)

Tungviktsdans där det vankas käftsmällar och det ljuva lätet av kroppar över hundra kilo som faller i canvasen. Browne har förtjänat en chans på större motstånd men har verkligen fått något att bita i. När Kongo slipper oroa sig för det ryggläge han hanterar sämre än en skalbagge, är han riktigt jävlig. I synnerhet i clinch där han kan kombinera musklerna han lånade från Hulken med den thaiboxning som byggt hans framgång. Ett franskt knä i magtrakten eller i skrevet för den delen, kan få de största av män att bryta ihop. Browne kan ha planer på att blanda in den brottning han saknar, men mer lutar åt att vi får se en holmgång på fötterna. (Intressant observation, UFC:s nya site anger att Kongo är 46% nedtagningar och 44% stående. Fin analys. Finns det något bra med den nya siten? Goddammit.)

WW: James Wilks (7-3) vs. Claude Patrick (12-1)

Anonym weltermatch mellan den tekniske men ofysiske Wilks. Kan man säga ofysisk? Antagligen inte men det är hög tid att introducera ordet i svensk fightingterminologi. Poängen är, snubben är en klassiskt skolad kampsportare in i märgen och kan en miljon tekniker. Men det finns inget svar när grejerna inte biter. Ingen andra växel, inget ryck, driv, drag ingen killer instinct. Det är liksom lite ihåligt. Mer grovstyrka i stommen hittar man hos kanadensaren Patrick, vars skruvstäd till strypningar har avgjort nio matcher åt honom. Han kan en hel del annat skoj också, och verkar på hela taget lovande.

LHW: Cyrille Diabate (16-6-1) vs. Alexander Gustafsson (9-1)

Herre min skateboard. Inte nog med att Gustafsson, den siste överlevande svensken i UFC, ska gå fighten som avgör hans framtid. Någon listig jäkel skickar in honom i en fight som endast kan sluta som grekisk tragedi alternativt amerikansk actionfilm. Både Diabate och ”The mauler” är vana vid att lirka med någon som vill lägga dem på marken. Vad de hellre vill, båda två, är att släppa lös långärmad boxning och veva tills inget finns kvar att veva på. Franske Diabate är visserligen, tekniskt sett, en thaiboxare som varierar med knän och sparkar. Men det är i ogarderad slagväxling den här fighten avgörs. Gustafsson kör inte direkt med peek-a-boo, även om hans vältimade rörelser och vakna blick för inkommande slag är en betydligt bättre defensiv än alla soffkritiker tror. Fördel Frankrike: muay thai, längd och räckvidd, rutin. Fördel Sverige: boxning, slagstyrka, stående brottning. Finns inte mycket mer att säga. Someones getting knocked the fuck out som alla coola kids på Sherdog säger och det är bara att böna om att rätt kille går ner i eldhavet av läderklädda knogar.

HW: Rob Broughton (14-5-1) vs. Vinicius Kappke de Quieroz (5-1)

De Quieroz är en nykomling från Chute Boxe. Lite är känt förutom att hans team brukar gilla brasiliansk thaiboxning när den är som minst defensiv, och att han sportar ett rysligt stiligt namn. Broughton är han den där dörrvakten på en bakgata i West end som sabbade din weekend i London. Eller nejfan, han är säkert en go kille innerst inne. Men väger man 130 pannor och går med nävarna först får man acceptera en fördom eller två. Lutar åt att många kommer avsluta sin kväll i London som medvetslösa troféer på lördag.

LHW Stanislav Nedkov (10-0) vs. Steve Cantwell (7-3)

Värt att kikas närmare på. Inte just för Cantwell kanske, hans stelopererade boxningsgame är lika förutsägbart och tråkigt som det är dugligt. Nedkov däremot, är en kille UFC har väntat på. Om hans hype kan leverera. En bulgarisk björn som härjat i Östeuropa och därefter Japan, besegrat killar som Wiuff och Randleman och dessutom tycks ha reserver för att utvecklas.

LW: Mark Holst (8-2) vs. Paul Sass (10-0)

Fler roliga spaningar. Nej, inte amerikanen den här gången heller. Holst har skickats till Europa för att få sparken. Sass däremot, är inte som andra barn. Med dimensionerna 186 cm/70 kg har han en svårhanterlig fysik som gör sig extra bra på marken. Han vann till exempel sina första sju matcher på triangel. Bara det är rätt festligt. Mindre festligt var försöket att kombinera hans namn med namnet på hans favoritlås. ”Sassangle” kan komma upp och hämta priset för årets sämsta ringnamn.

LW: Spencer Fisher (23-6) vs. Curt Warburton (6-1)

Skeva siffror. Brittisk nykomling skickas in mot en av UFC:s mest rutinerade veteranspelare. Fisher har visserligen tappat något i sina senaste matcher, men bara en snabb jämförelse av de här killarnas records säger något om oddsen. Warburton kommer ha publiken och Wolfslair i ryggen men i övrigt ser det ut som en otacksam debut.

HW: James McSweeney (4-5) vs. Fabio Maldonado (17-3)

Medioker brittisk snubbe mot en ny talang från team Nogueira med fint record och 14 avslut. Han har vunnit tio på raken också. McSweeny måste fråga sig om han är undantaget från regeln att brittiska fighters matchas snällt för publiken när det är bur på hemmaplan.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!