Inför UFC 113

LHW title: Lyoto Machida (16-0-0) vs. Mauricio Rua (18-4-0)

Kort summering: ”Shogun” som i hela sin karriär varit en fartfylld och vågad fighter med yviga gester, bytte brawl mot glasklar strategi. Han dansade, undvek att blir träffad lika mycket som Machida brukar göra, och kontrade sparsamt, vältimat och poänggivande. Tyckte många, men inte alla. Domarna föredrog mästarens misslyckade försök att kapa huvudet av sin landsman, och ansåg att ändamålet vägde tyngre än antalet low kicks. Dessa avgör nämligen inte en match, i ett ökänt uttalande av världens mest utbuade domare Cecil Peoples.

Oavsett vem man höll som vinnare, behövdes ett definitivt svar. Alltså omedelbar rematch. Den tekniska analysen är oförändrad. Machida fightas enligt principen one hit wonder, kapabel att vänta ut en hel match på trygg distans innan han behagar anfalla. Men i gengäld gör han det snabbare och mer precist än någon annan, när det väl sker. Rua är mer av en konventionellt tränad thaiboxare, med variation, kombinationer och flow. Tre möjligheter således. 1) Rua maler ner Machida bättre än sist, och förtjänar segern även hos Cecil Peoples. 2) Machida finner läge för sin godnattkyss innan 25 minuter har gått 3) Dansen fortsätter där den slutade, domslutet upprepas, käbblet fortsätter, Dana White gömmer ansiktet i händerna och shotokan karate utnämns till satans påfund av förtvivlade fans.

WW: Josh Koscheck (16-4-0) vs. Paul Daley (23-8-2)

Burens svar på en Tysonfight. Två makalöst explosiva atleter. Snabba moves, fart och fläkt, skräckblandad förtjusning och jubel framför TV-rutorna. När Daley vädrar blod går det undan, läder flyger, ögon rullar bak och domare kastar sig in med utspärrade armar. Men även Koscheck kan i sina bästa stunder föra tankarna till den där attraktionskraften som Tyson hade för tjugo år sedan. När ”Kos” skjuter double legs krävs inget intresse för brottning för att le och applådera. Snabbheten, drivet, momentet som sätts i rörelse på en tiondels sekund. Det kommer ryka om den här fighten, på ett eller annat sätt. Stora frågan är om ”Kos” haft vett nog att lägga ner sin nyfunna passion för att leka boxare, och slipat sina penetrationssteg istället. Daley har jämförelsevis inga identitetsproblem. Han kan stå och slå, och har aldrig försökt bredda sin offensiv bortom det.

LW: Sam Stout (16-5-1) vs. Jeremy Stephens (17-5-0)

Den typ av striker som alla på de bakre bänkraderna vill se, mot den typen av striker som värderar en lång och skadefri karriär och förmågan att prata begripligt efter han har fyllt 40. Den lille hedningen Stephens har en sympatiskt enkelspårig mentalitet i buren. Han svingar från höften, ler åt kontringar och taggas av att få stryk. Inte så tjusigt, men en förebild för alla som gillar att slänga sig med krigsreferenser när de pratar MMA. Den närmast arrogante Stout nedlåter sig inte till den typen av slumpmässig matchbild. Den kanadensiske thaiboxaren tar aldrig ett steg framåt i onödan, plockar trygga poäng och vårdar sitt yttre. Som en Machida utan knockoutslag, om man vill vara sånt. I gengäld briljerar han mot ångande vildmän med tveksam gard, vilket borde resultera i en mysig slagväxling på lördag.

HW: Kimbo Slice (4-1-0) vs. Matt Mitrione (1-0-0)

Disktrasan av hype kring Kimbo Slice har ännu några droppar kvar att vridas ut. När Youtube byttes mot proffsfighting skedde den reality check som drabbat kampsport sedan urminnes tider. Som när Tyson mötte Buster Douglas, tappade fansen drömmen om att Slice var en övermänsklig mördarmaskin. Istället visade det sig, var sluggern från Miamis bakgator inte var annat än en slugger, förmögen att klubba skiten ur pundiga thugs, men inte mer än så. Det fanns inga superkrafter, ingen enkel lösning på fightingens gåta. Slice nya kapitel har istället börjat från noll, med grundteknik och konventionell träning. En hedervärd pånyttfödelse, även om det är lite sent påtänkt vid 36 års ålder. Men, marknadsvärdet kvarstår och letar man tillräckligt noga, finns det namn i UFC:s listor som har rätt mycket likheter med pundiga thugs. Som den psykiskt labile bjässen Mitrione, vars tekniska bakgrund består av amerikansk fotboll och likgiltighet inför sin egen och andras hälsa. Moral och analyser åsido, det finns ett underhållningsvärde ingen kan förneka.

MW: Patrick Cote (14-5-0) vs. Alan Belcher (14-5-0)

För att spinna vidare på Tysontemat, är sluggern Belcher lika befriande enkel att uppskatta som sina kollegor här i fightcardet. Sällan med någon mer tanke än att ha roligt i buren och växla slag, har han förutsättningarna att vinna ungefär hälften av sina matcher. Orubbligt motiverad med tveksam fight-IQ, en gatekeeper på livstid. Kanadensaren Cote var en gång stöpt i samma form, men utvecklades i en klok men något tråkig riktning. Trots oförändrad slagkraft och en haka av gjutjärn, undviker Cote numera trubbel genom att låsa upp i clinch eller iaktta säkerhetsavstånd. Fina ingredienser för att överlista Belcher, med hög risk för transportsträckor. Ingen vill ju torska inför en hemmapublik.

MW: Joe Doerksen (44-12-0) vs. Tom Lawlor (6-2-0)

En milstolpe i harmoniska ringnamn när ”El dirte” möter ”Filthy”. Säger något om sportens natur när skitighet och smuts är värt att skryta om. Det borde antyda ojämn matchning om man jämför graden av erfarenhet här. Men Doerksens svaga punkt är att han nådde toppen av sin förmåga för länge sedan, och hans farlighet är något begränsad. Brottaren Lawlor jobbar hårt på att poängtera hur galen har är, och berättar gärna om råttor han ätit, gator han slagits på och annat obegripligt jidder. På hela taget en jämn matchning utan synbara sensationer.

WW: Marcus Davis (21-7-0) vs. Jonathan Goulet (22-10-0)

Mer USA vs. Kanada, med klar fördel till landet i söder. Goulet driver in och ut från UFC, oförmögen att höja sitt game och hålla sig kvar. Davis har stött på en del fartgupp senaste tiden, men kan luta sig på en jämnare prestationskurva och en högre lägstanivå. Dessutom ser han riktigt bra ut när det klickar, den irländska handgranaten.

WW: TJ Grant (15-3-0) vs. Johny Hendricks (7-0-0)

UFC vet att sätta mycket kanadensiskt på cardet när de besöker landet, men att ge bort segrar har de inga planer på. Grants grovjobbarstil och orädda mentalitet har resulterat i snabb framgång. Men brottarmonstret Hendricks har en elitidrottares fysik och fokus som kommer kräva tekniska lösningar bortom vad Grant har presterat tidigare.

HW: Tim Hauge (10-3-0) vs. Joey Beltran (11-3-0)

230 kilo kött med en barnslig glädje i att lägga ut en sandlåda i ringen och klubba på varandra. Toppnamnen i tungvikten har inte mycket att frukta från de här två, även om den blott 185 cm långe Beltran imponerade en del i sin utklassning av Rolles Gracie.

WW: Yoshiyuki Yoshida (11-4-0) vs. Mike Guymon (12-3-1)

”Zenko” personifierar allt som är bra, och mindre bra med Japans influens i MMA. En elegant judoka på elitnivå med kylig aura av tekniskt skarpsinne. Men samtidigt för liten, för lätt och till synes utan någon som helst respekt för större män med en önskan om att slå honom medvetslös. Förhoppningsvis fick de två senaste knockarna Yoshida att vakna, men självbevarelsedrift verkar inte vara hans grej. Trevligt nog är Guymon en sansad herre med mer erfarenhet än talang, som vuxit ifrån vild aggression. Kan bli en snygg kraftmätning.

MW: Jason McDonald (22-12-0) vs. John Salter (4-1-0)

McDonald hade kunnat stå modell för grekiska statyer, och nosar på världsklass när matchutvecklingen går som han vill. Att ta en smäll och kämpa i uppförsbacke är han däremot inget vidare på, vilket näst intill avslutade kanadensarens karriär. Salter är, kors i taket, ännu en snabbrekryterad amerikansk brottare med blygsam erfarenhet av MMA.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!