Zuffa skjuter automateld. Tredje galan på en dryg vecka. Men vem klagar? Main eventet kan vara det mest intressanta i år, och uppvärmningsmatcherna har potential.
En ny säsong av The ultimate fighter, den 11:e i ordningen, släpps på onsdag. Som brukligt sker detta med en inledande Fight night. Säsongen har uppmärksammats som den galnaste någonsin, precis som de 10 tidigare. De återkommande coacherna är Chuck Liddell och Tito Ortiz, som ska käbbla inför en fight i slutet av säsongen, vilket blir deras tredje möte. Mycket repriser således. Men TUF är ett pålitligt format och det finns förstås inte på kartan att inte se eländet. Men först, Fight night.
LW: Kenny Florian (14-4-0) vs. Takanori Gomi (31-5-0)
Detta har hänt: en målmedvetet elak och hårdhänt yngling gjorde väsen av sig i Shooto, vilket ledde till en framskjuten plats när Pride FC satsade på lättare viktklasser. Under Bushidos vingar växte Takanori Gomi från löfte till husgud och klättrade till toppen av världsrankingen. Ursprungligen en brottare, ovanligt stor i vitklassen, kompletterade ”The fireball kid” sin fysik och stabilitet med en karaktäristisk boxning. Som något av en Dan Henderson i miniatyr, klubbade Gomi ner sina utmanare på kraft och precision, orubblig och immun mot kontringsslag. Men Pride skulle inte överleva den nya tiden, och Gomi åkte med i fallet. De fem senaste matcherna på 3-2, avslöjade tvivel, osäkerhet och planer på pension. Nick Diaz avrättning av Gomi 2007 avslutade en era, och den japanske lättviktaren har helt enkelt inte varit samme man sedan dess.
Under samma period gick akademiske Florian en helt annan väg. Ursprungligen en vass tekniker som saknade tillräcklig fighterskalle, mognade Florian in i rollen. Den mindre utbildade publiken vägrade rubba sina fördomar, men ”Ken Flo” avlägsnade allt som kunde anses svagt och kan idag betraktas som en minst lika stark utmanare i divisionen som vem som helst. Även rent fysiskt. Samtidigt har hans teknik nått nivåer där endast BJ Penn kan hävda överlägsenhet.
Lägg till den japanska förbannelsen som fått busslaster av talang från öst att blekna i buren, och oddsen för Gomi är inte muntra. Men minnet lever kvar av mannen som satte skräck i allt under 70 kg, mannen som slog så hårt att Florians eleganta thaiboxning hade havererat i en hög med lemmar. På den gamla goda tiden, alltså.
HW: Roy Nelson (15-4-0) vs. Stefan Struve (23-3-0)
Om det inte räckte med Pridenostalgi för att Gomi medverkar, vad sägs om en freakshow av genetisk typ? 211 cm och 108 kg, gör holländske Struve till en vinglande Schiltkopia som antagligen aldrig kan bygga styrka nog att få stabilitet i kroppen. Räckvidden däremot, är hisnande. I motsatt hörna har vi kött- och potatisbjörnen Nelson, 120 pannor över blott 183 cm, med en majoritet av dessa kilon centrerade kring magen. Stabil som ett godståg och rutinerad som få. Men någonstans drabbas han av samma tvivel som Florian. Ingen köper ritkigt att den fysiken skulle palla en seriös utmaning. ”Big country” skojar gärna om det själv, och segergesten består i att klappa ölkaggen.
MW: Nate Quarry (18-3-0) vs. Jorge Rivera (17-7-0)
Välmatchat, sådär som bara Joe Silva kan göra. En västernfilm förflyttad till buren, mellan väderbitne sheriff Quarry och desperadon Rivera. Två grindvakter med bekräftad slagkraft, gubbstyrka och senig envishet. Grundtekniker är att vänta, med manlig slagväxling och fighterhjärta. Rivera har lite thaiboxning att addera vid behov, Quarry kan eventuellt spä ut med lite brottning. Men det är brawl att vänta oavsett.
LW: Ross Pearson (12-3-0) vs. Dennis Siver (15-6-0)
Något av en europeisk titelfight i lättvikt. Inte långt ifrån i alla fall. TUF-vinnande britten Pearson var imponerande effektiv i sin utklassning av rutinerade Aaron Riley senast, och tyske Siver börjar äntligen få bort luckorna i sitt game. Kan bli brutalt hårt om den stannar stående, där båda har verktygen att dela ut besinningslöst mycket spö. Brittens thaiclinch och Sivers kroppssparkar kan bli avgörande.
Resten av fightcardet är tillräckligt svalt för att inte analyseras närmare. Det mest uppseendeväckande i listan över de mörka matcherna, är att Yushin Okami numera delar jumboplaceringar på Fight Nights tillsammans med Caol Uno och Gleison Tibau. Tre män som fallit rejält hårt, och som inte får någon särbehandlande kärlek av UFC.
LW: Andre Winner (10-3-1) vs. Rafaello Oliveira (10-2)
WW: Jacob Volkmann (9-2) vs. Ronys Torres (18-2)
LW: Rob Emerson (9-8) vs. Nik Lentz (17-3-2)
LW: Caol Uno (25-12-5) vs. Gleison Tibau (20-6)
MW: Lucio Linhares (13-5) vs. Yushin Okami (23-5)
MW: Gerald Harris (14-2) vs. Mario Miranda (11-0)
WW: Charlie Brenneman (11-1) vs. Jason High (9-2)
Kommentarer