Nya grepp från oktagonen. Söndagens gala är inte riktigt en vanlig UFC, men inte en fight night heller. PVP är ersatt med fri visning på nätverket Versus. Ett hyggligt card där det väntar mycket pang pang i de tyngre viktklasserna på insidan av hönsnätet.
LHW: Brandon Vera (11-4-0) vs. Jon Jones (9-1-0)
Underbarnet Jones kommer direkt från en av UFC-historiens mest orättvisa förluster. Efter att ha läxat upp Matt Hamill i drygt fyra minuter, satte ”Bones” rosen på tårtan med några armbågar. Av den där nedåtgående sorten som man inte får göra. Diskningen kunde inte göras mycket åt, men matchen fick endast 22-åringen att bli mer respekterad. Med sin lekfulla stil som går bortom konventionell kampsport och mer liknar dataspel, trotsar Jones alla regler och skapar sin helt egen nisch. Spontaniteten och strömmen av okonventionella tekniker stöttas dessutom av en explosiv fysik, reaktionssnabbhet och medvetenhet som totalt sett blir en mardröm att fightas mot.
En gång i tiden kunde Vera beskrivits i liknande termer. På den glamourösa tiden innan han togs ned på jorden och började tvivla på sig själv. I den stundande matchen tvingas ”The truth” byta identitet och förlita sig på grundteknik och rutin, i hopp om att gammal hederlig muay thai och jiu jitsu får Jones sprattlande att haverera. Men Vera har en rebellisk romantik kring sig som inte synkar med att vara konventionell och taktisk. Frestelsen att utmana naturbegåvningen i ett parti Tekken kan bli det avgörande beslutet som får mer betydelse än faktisk teknik.
HW: Junior Dos Santos (10-1-0) vs. Gabriel Gonzaga (11-4-0)
Stort, elakt och brasilianskt. Med Gonzaga som den större, elakare och klart hårigare av de två. Dos Santos händer har förtjänat honom en match mot divisionens större namn och drabbningen mot sin landsman kan bli ett avgörande test. Testet kommer dock att utebli om inte Gonzaga plockar fram den jiu jitsu som en gång förde honom till oktagonen. ”Napao” är ett grapplingmonster som kunde få Frank Mir att skruva på sig, men den fyrfaldige brasilianske champen i BJJ har tappat rötterna. Gonzagas mirakulösa KO av Cro Cop förvandlade honom till en skenande buffel med en ambition att leka Rocky i varje match. En upprepning av den taktiken kommer endast generera ett skadeglatt leende på iskalle ”Cigano”.
HW: Cheick Kongo (24-6-1) vs. Paul Buentello (25-11-0)
Me bash, me smash. Bang bang. Dana White gillar sånt här. En högst medveten matchning som garanterat säljer öl till de bakersta bänkraderna. Kongo vill inte lära sig BJJ, eller strategi, eller över huvud taget utvecklas. Det är okej. Den reslige fransmannen har sin identitet mejslad i sten, ungefär som sin fysik, och det räcker gott. Rundnätte Buentello, vars kropp har mejslats ur ett något mjukare material, har haft ambitioner att bredda sitt game. Men 13 års karriär har skapat djupa hjulspår och den gamle sluggern kommer knappast att gå Royce Gracie på Kongo. Även om han kanske borde. En jämförelse av herrarnas slagteknik kräver analys. En jämförelse av slagstyrka gör det inte.
MW: Alessio Sakara (18-7-0) vs. James Irvin (14-5-0)
På tal om oförmåga att utveckla eller bredda. Publikfriande italienaren Sakara är lika bra på att avgöra matcher som på att själv bli avgjord, men trots blygsamma 5-4 i buren får han hänga kvar. Sakara classic är aldrig tråkig och såvida man inte frågar en neurolog skulle ingen rekommendera att förändra hans game. Irvin är en något mindre aktiv variant av precis samma sak. Fast amerikansk och utan helskägg. Den där neurologen som inte borde ha utvecklingssamtal med Sakara är också den ende som inte lär digga matchen. För att citera Kevin Randlemans bevingade profetia innan matchen mot Cro Cop: ”It’s not gonna last. Someone’s gonna get knocked the f**k out.”
LW: Clay Guida (25-8-0) vs. Shannon Gugerty (12-5-0)
Enligt en högst ovetenskaplig konspirationsteori, fick Guida den här matchen för lång och trogen tjänst. Bokstavsbarnet med Joey Tempests frisyr är gameness, fighterhjärta och latent personlighetsstörning personifierat. En man värdig att illustrera Encyclopedia Britannicas artikel när man slår på ordet ”fighter”. Akilleshälen är den bristande fight IQ som gör honom till ett lätt byte för finlirare av typen Florian. Men Gugerty är högst medioker i jämförelse, med precis rätt egenskaper för att plattas ut som dörrmatta under ett kaos av trubbigt våld, double legs som kan golva långtradare och svettstänkta bruna lockar.
LHW: Eliot Marshall (8-2-0) vs. Vladimir Matyushenko (23-4-0)
Världens hårdaste vitryss är tillbaka i buren med sin andra match sedan återkomsten. En av burens mest stabila ikoner runt sekelskiftet, numera 39 år men utan synbara ålderstecken om man bortser från hårfästet. Marshalls svartbälte är knappast tillräckligt mot en kille som aldrig har blivit utdragen och det kommer krävas en smart gameplan av jänkaren för att ta hem den här.
LW: Duane Ludwig (27-10-0) vs. Darren Elkins (11-1-0)
Det är så man undrar om cardet är en inofficiell sammankomst för alla som ignorerar BJJ. Ludwig är en sympatisk snubbe med högst kompetent thaiboxning, men trots alla år i branschen utlöser hans ”markkamp” alltid minnen av när skolans bully delade ut stryk i korridorerna. Om debutanten Elkins har en nedtagning värd namnet på sin repertoar borde han överväga att använda den flitigt.
WW: John Howard (13-4-0) vs. Daniel Roberts (9-0-0)
En kille från Oklahoma som kallar sig Ninja, mot en boxare med smeknamnet Doomsday som anger sin mamma som sin hjälte. Jag vet inte, behövs det mer än så?
HW: Brendan Shaub (5-1-0) vs. Chase Gormley (6-1-0)
Han den där som skulle ha vunnit tungviktarnas senaste TUF, men som fick en powernap av tjockisen Nelsons istället. Mot en något mindre tjock snubbe som också aldrig har vunnit i buren. Ho hum, bottenskrapet på cardet är lite blekt.
WW: Mike Pierce (9-3-0) vs. Julio Paulino (18-2-0)
Pierce kan ta ner folk. Varje dag, hela dagen, hur många gånger som helst. Han är så bra på att ta ner folk att han ännu inte har funderat på vad man mer kan göra. Men att ta ner är han banne mig bra på. Nykomlingen Paulino har ett lila bälte i BJJ som förhoppningsvis innebär ett svar på det ryggläge som han kommer spendera söndagen i.
LHW: Eric Schafer (13-4-2) vs. Jason Brilz (17-2-1)
Den som vinner kommer med lite tur att få fler matcher i UFC. Den andre får det med all säkerhet inte. Dystra utsikter som alltid för namnen längst ner på cardet.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer