Det small rätt bra down under när buren för första gången gästade Australien. Även rankinglistorna fick sig en rejäl omgång, efter att flera fighters trotsade oddsen och bärgade otippade vinster.
Antonio Rodrigo Nogueira var sig lik. Alla ingredienser fanns där, men reaktionsförmågan hänger inte riktigt med. Inför en uppgraderad Cain Velasquez, som adderat rappa sparkar till sitt game, blev ”Minotauro” exponerad på sin främsta svaghet. Den inledande boxningen såg annars tekniskt imponerande ut, särskilt för att vara tungvikt, med kombinationer åt båda håll i en jämn slagväxling. Men Nogueiras stillastående huvud blev en alltför tacksam måltavla. Halvvägs in på ronden pepprade Velasquez in en serie som fick veteranen att falla, innan jobbet avslutades på backen. En sorglig syn för alla fans av Nogueira, men ett imponerande besked från den kaliforniska supertalangen.
Den Wanderlei Silva som klev in för att möta Michael Bisping, hade mognat. Eller blivit tråkigare, beroende på hur man ser på saken. Yxmördaren rusade mindre och tänkte mer, vävde in någon enstaka nedtagning och attackerade sparsamt. Bisping hade något liknande planerat och istället för brawl blev det taktikspel till en början. Ingen dålig underhållning, men lite svalt. Först i tredje lossande det, när Silva plockade fram gamla takter och började ösa. Efter att nästan ha släckt ljuset på britten i slutsekunderna, tippade domslutet över och Silva fick resa segernäven till publikens glädje.
För alla som har saknat den där känslan av klubbad säl, bully mot mobboffer eller liknande underhållningsvåld, borde Mirko Filipovics fight mot Anthony Persoh ha gått hem. Den australiensiske grapplern (som ersatte Ben Rothwell) fick uppleva någon minut av självförtroende, innan ”Cro Cops” vänster förvandlade matchen till en katt och råtta-lek. Tio minuter av stryk, sprawl, flykt och blodspill. TKO deklarerades i slutet av andra. Lovande styrkeprov för kroaten, även om han inte riktigt visade det flow som han hade under sin glansperiod.
Ryan Bader tog ett slumpartat kliv upp i rankingen efter något av en lucky punch. Efter att ”Darth” dominerade första ronden med sin brottning, tog Keith Jardine över matchen i andra, och började hitta distans och rytm för sin skeva boxning. Med utmärkt sprawl verkade ”Dean of mean” ha funnit receptet för att besegra den enkelspårige Bader. Men ödet ville annat. Bristen på gard straffade sig när Bader landade en cross i mitten på tredje, och fortfarande med händerna hängandes i brösthöjd, blev Jardine snabbt sänkt sekunderna därpå. Knocken sa inte mycket om brottarens teknik, men rätt mycket om hans power.
Snabba ryck syntes när Chris Lytle exponerade ångmaskinen Brian Fosters brister på marken. Efter två minuter slugfest landade de två på canvasen efter en scramble. Lytle kastade sig på ett ben och började jobba på en kneebar som först inte såg särskilt farlig ut. Men Foster verkade inte förstå vad som hände, och klappade strax ut med en grimas av smärta.
Antingen har George Sotiropoulus underskattats något absurt, eller så visade lördagskvällen en gång för alla att Joe Stevenson har förlorat kampen om sin fight IQ. Galans främsta upset såg hemmasonen dominera ”Daddy” totalt, mark och stående. Undantaget några stunder av framgång i sista ronden, hade Stevenson fullt upp med att försvara sig. Han kunde inte ens kontrollera nedtagningarna, vilket borde ha varit den enklaste biten. En fantastiskt bra och underhållande match blev det ändå, trots Sotiropoulus ohotade försprång fram till poängsegern.
Stephan Bonnar och Krzysztof Sozynski hade en hejdlös holmgång som förtjänade att visas i fler tv-rutor. Efter två jämna och hårda ronder bröts matchen för ett cut i början på tredje, men ännu tycks ingen veta vad som orsakade såret i Bonnars panna. Tills vidare står den glade polacken som segrare.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer