Den enda kvalitativa organisationen för MMA som inte styrs från Las Vegas är tillbaka. Och det ser bra ut. Lördagens card är inte blytungt sett i namnen som deltar, men matchmakingen är snudd på genialisk. Framför allt har det äntligen blivit dags att länka japanska scenen med den amerikanska. Går inte att missa den här.
WW: Nick Diaz (20-7-0) vs. Marius Zaromskis (13-3-0)
Litauens främsta exportvara i kampkonst har anlänt till USA. Fortfarande något av en flashig nykomling, finns många frågetecken kvar. Men Zaromskis skenben har redan skördat skalper som Hayato Sakurai och Ross Pointon. Dessutom tycks hans potential vara långt ifrån nådd. Från sensationen i Japan, till den amerikanska scenen och eldprov inför en västerländsk publik. Vem passar bättre i rollen som testförare än Diaz? Stocktons mest älskvärt arrogante slagskämpe fruktar ingen man. Han har överlevt värre än allt som finns där ute. Men storebror Diaz kunde antagligen må bra av att vara åtminstone lite försiktig när det kommer till slagväxling med Zaromskis. Det kunde vara värt att överväga markkamp där hans försprång är astronomiskt, eller hålla upp en gard, eller röra på fötterna. Antagligen vet Diaz allt det där, antagligen skiter han i det, antagligen kommer han aldrig lära sig. Det är lite därför man måste gilla grabben.
MW female: Cristiane Santos (8-1-0) vs. Marloes Coenen (17-3-0)
Kanske historiens mest relevanta tjejmatch. Mer så än när den brasilianska cyborgen mörade sina knogar på överskattade skönhetsdrottningen Gina Carano. Coenen är en av de ursprungliga pionjärerna på tjejsidan. Holländskan satte flying armbars på folk redan för tio år sedan och har mött alla namn av betydelse. Hon har inte fysiken att matcha fru Halvrobot (få har det, oavsett kön) men lutar sig på tre-fyra gånger mer rutin och större tekniskt djup. Om det inte blir expresståg från Curitiba rakt genom pannbenet på utmanaren, kan det bli riktigt intressant det här. Trivia: När Santos tillfrågades varför hon bara tränar med killar, var svaret att hon inte vill oroa sig för att skada kvinnor. Härlig tjej det där.
MW: Robbie Lawler (16-5-0) vs. Melvin Manhoef (24-6-1)
Är det julafton redan? Vem har inte drömt om att få se den här kollisionen? Två killar som lämnat tankarna på ”komplett game” och finlir och försonats med sin roll här i världen – att slå hårdare än alla andra. Varken Manhoef eller Lawler har någon enastående boxningsteknik. Men det kvittar när man har en förmåga att vifta bort motståndarens attacker som flugbett, och utdela hjärnskakningar i retur. Efter att den sanningen blev vida känd har deras motståndare sakta börjat acceptera att boxning bara ska undvikas. Punkt. Nej, för helvete, inte ens försöka, oavsett hur teknisk man är. Men den principen kan såklart inte gälla när de möter varandra. Då blir det bara alldeles…alldeles underbart.
HW: Bobby Lashley (4-0-0) vs. Wes Sims (22-12-1)
Lashley är Strikeforce egen Brock Lesnar. Ett overkligt stort monsterbrottare till man, direktimporterad från wrestling, marknadsförd, hypad och klar. En sund investering som behandlas därefter. Den ende som vill se bjässen från Colorado få sitt luftslott punkterat, skulle möjligtvis vara stackars Sims. Mannen vars smeknamn gick från ”The project” till ”A whole show”, fortsätter vara branschens tacksammaste sandsäck. Med en mentalitet som i bästa fall kan beskrivas som ”okomplicerad”, skrider Sims storstilat in i vilken bur eller ring som helst med orubblig självkänsla. Nio års karriär i oförändrat mönster. Men om inte Sims lider behöver ingen annan tycka synd om honom heller.
HW: Herschel Walker (0-0-0) vs. Greg Nagy (1-1-0)
Som en långsökt och desperat variant av matchen ovan. Walker har även han fördelen av att redan vara marknadsförd, intervjuad och omskriven. Han har även nackdelen av att vara 47 år gammal med en bakgrund i amerikansk fotboll, vilket endast i USA leder till slutsatsen att man är ett generellt badass. Nagy är handplockad som sparringpartner för att den medelålders idrottsstjärnan inte ska typ, dö eller så. Ibland är de japanska influenserna i Strikeforce bra, ibland inte fullt lika bra.
WW: Joe Riggs (32-10-0) vs. Jay Hieron (18-4-0)
Förutom nöjet att spöa upp UFC-domaren Herb Dean, fullt lagligt, har Riggs i sina bästa stunder nosat på världseliten. Men storyn berättar även om skadeproblem, pillermissbruk långt bortom FASS, och ett stökigt liv som förbestämt att sluta i tragedi. Hieron är i jämförelse mer stabil som en kille vars talang blommade ut i IFL och liknande galor på hedervärd B-nivå. Ingen av dem kunde hänga kvar i UFC och Strikeforce föll sig som ett naturligare hem. Hieron kommer knappast överraska. ”Diesel” däremot, är sådär härligt slumpartad att ingen kan förutspå vad som kommer ske.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer