Säsong tio tar slut på lördag och cardet som ställts upp går i linje med TV-seriens profil i övrigt. Tunga män, skrävel och tveksam attityd samt minst en så kallad hatmatch.
HW: Roy Nelson (14-4-0) vs. Brendan Schaub (5-0-0)
Finalen av tungviktarnas säsong blev lite antiklimax. Här ställs varken glänsande förhandsfavoriter eller någon askungesaga i buren. Istället är det erfarne men osympatiskt dryge IFL-veteranen Nelson mot en före detta amerikansk fotbollsspelare. Minst två män i serien fick mer sympati och uppmärksamhet än finalisterna, men de kommer längre ner i cardet. Rent analytiskt handlar det om en stor, tung grappler och en lättare, rörligare striker. Sin bukfetma till trots är ”Big country” ett legitimt svartbälte i BJJ. Schaub har knockat alla han har mött. Men ingen av dem har ännu flexat med den typen av meriter mot någon av UFC-klass.
LHW: Matt Hamill (8-2-0) vs. Jon Jones (9-0-0)
TUF-sensationen Hamill har tillräckligt av en karriär numera att hans avsaknad av hörsel inte längre är det första man tänker på. Främsta svagheten hos den urstarke brottaren är hans aviga boxning och klumpiga handlag med allt som inte gäller att nedlägga män till marken. Men nio månaders utveckling sedan senaste fighten kan ha gjort underverk. Fenomenet Jones fortsätter samtidigt sin osannolika resa. Han firar i dagarna ettårsjubileum som MMA-fighter. På ett år har han med andra ord vunnit nio matcher, aldrig torskat och nosar på UFC:s toppskikt. Dessutom fightas han med en stil som mest för tankarna till kampsportsuppvisningar. Robotisk råstyrka mot burens mest impulsiva naturbegåvning.
HW: Kevin ”Kimbo Slice” Ferguson (3-1-0) vs. Houston Alexander (9-4-1)
Nu snackar vi publikintresse. Mike Tyson fick inte sin ryktbarhet på grund av sin talang som boxare, utan för att han slog ner motståndare sådär som folk får spö på bio. Samma sak gäller de här två herrarna. Ståendes på fötterna, mot normalt utrustade medmänniskor, kommer Slice eller Alexander att släcka ljus, golva och sänka inom några sekunder. Den typen av uppvisningar säljer lika mycket som tekniskt begåvade atleter. Ibland till och med mer. Folk vill ha sina filmslagsmål, tycka vad man vill om saken, och här får de UFC:s främsta företrädare serverade på en catchweight av -98 kg.
LW: Frank Edgar (10-1-0) vs. Matt Veach (11-0-0)
Som för att rädda anseendet lite, placerade UFC två tekniskt oklanderliga lättviktare på årets kötthög till fightcard. Edgar hade antagligen nosat på bältet vid det här laget om han inte varit så fysiskt liten. Några andra brister är svårt att hitta hos den begåvade brottaren från New Jersey. Veach är stöpt i en liknande form även om han är grön i UFC med bara en seger i oktagonen. Men obesegrad väger alltid tungt.
HW: Marcus Jones (4-2-0) vs. Matt Mitrione (0-0-0)
En match som får fighten mellan Alexander och Slice att framstå som sportslig och civiliserad. Jones visade sig under höstens dokusåpa vara en emotionell och känslig humanist till människa. Som av en händelse råkade ha fysik och inlärningsförmåga nog för att trilla in i fighting. ”Big baby” som han kallades, blev kvickt korrumperad av stenåldersmentaliteten som gäller i TUF-huset, och så gick det utför. Slutprodukten av hans känsliga temperament, var ett frispel på seriens minst omtyckte deltagare – Mitrione. När man kallas ”kötthuvud” av sina egna coacher är det illa. Att Mitrione trots allt fick en chans av UFC beror på att den här ”hatmatchen” kunde bli av. Billigt underhållningsvåld, som ingen vill missa.
HW: Darrill Schoonover (10-0-0) vs. James McSweeny (12-5-0)
Fler deltagare från höstens säsong. Brittisk bully med en passion för mobbning, mot en fetlagd mystisk snubbe vars imponerande record inte direkt skapades mot killar av UFC-kaliber.
HW: Jon Madsen (3-0-0) vs. Justin Wren (10-1-0)
Mer överblivet dokusåpamaterial. Men faktumet att Wren verkar ha skallen påskruvad korrekt och nästan slog ut Roy Nelson på vägen, är skäl nog att visa åtminstone lite intresse för den här matchen.
LHW: Brian Stann (7-2-0) vs. Rodney Wallace (9-0-0)
Världens mest amerikanske amerikan är tillbaka i buren med sitt game av jabb, cross, repetera. Stann alltså. Wallace ger inte alltför seriöst intryck med ringnamnet ”Shonuff the master” (krävs att man kan sina blacksploitation kung fu-filmer för att fatta den). Men den kraftfulle brottaren som gör sin debut på lördag är något extra. Bara en sån sak som att han började fightas för att ”killarna på TV inte såg så tuffa ut”. Den forne dörrvakten har även sagt att hans mamma är en hjälte för att hon kunde uppfostra ett monster. Go gubbe den där Wallace.
WW: John Howard (12-4-0) vs. Dennis Hallman (64-12-2)
Hallman drog ut Matt Hughes två gånger på sammanlagt 37 sekunder, för tio år sedan. Dessvärre verkar det ha varit karriärens höjdpunkt. Det här är tredje, fjärde gången han har kämpat sig tillbaka till UFC.
LW: Mark Bocek (7-2-0) vs. Joe Brammer (7-0-1)
Mannen som skickade ut Bielkheden från UFC mot en anonym debutant som kallar sig ”South side strangler”. Inte mycket att hurra för.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer